Chock....

Som ni kanske ser har bloggen bytt namn. Och förklaringen kommer nedan...


2008-10-17 kl 20:46

Nu skriver jag ett inlägg som jag inte kommer att kunna publicera på ett tag. Jag vill ändå skriva det nu när känslan är ny och tankarna fladdrar fritt. För de fladdrar. Och flyger. Stickan ligger fortfarande på bordet och sticker oss i våra ögon med sina två streck. Två skarpa streck. Jag är gravid igen. IGEN. Helt otroligt. Min första tanke var HUR? Jag förstår att ni måste tycka att vi är världens idioter som lyckats med detta ännu en gång. Uppenbarligen vet vi inte hur barn blir till. Men det vet vi. Trodde bara inte att det skulle ske när man både ammade och knaprade minipiller. Och haft kanske fyra ägglossningar under hela vårt förhållande.

Konstigt nog känns beslutet så mycket större och svårare denna gång, trots att vi är gifta, bor ihop och älskar varandra tveklöst. Och redan har ett litet barn. Det är ju just det. Nadia är bara åtta månader. Jag vet ju inte riktigt hur långt gången jag är nu, men hon kommer inte att vara så mycket över året när hon blir storasyster. Lilla lilla Nadia, storasyster. Att hon inte får vara ensam med vår odelade uppmärksamhet längre, att vi nu ska få plats med en bebis till i vår lägenhet och våra liv. Och dessförinnan, att träda in i gravidlivet såhär snart igen.. Fram med mammakläderna från vinden, tillbaka till alkoholfritt (jag som just börjat njuta av mitt rödvin igen...) och opastöriserat. Samtidigt så kan jag faktiskt inte tänka mig att göra abort. Skulle jag kunnat välja att inte vara gravid just nu, hade jag gjort det, men nu känner jag mig ställd inför fullbordat faktum och att vi får ta konsekvenserna av det. Och det kommer ju att bli bra. Såklart. Det måste det bli. Vi har kärlek så att det räcker för en liten skrot till.


Dag 2 - lördag


Hur har jag kunnat missa detta? Jag har ju en riktig gravidmage redan (nu när jag släpper ut den...). Och alla tecknen var ju där, jag bara valde att inte se dem. Denna otroliga kvällströtthet med soffsovande varenda kväll, vrålhunger och två frukostar per dag, en mens som aldrig kom tillbaka, bröst som inte intog den oansenliga post-amningsformen jag trott... och så jeans som inte gick att knäppa. "Det blir bebis eller bantning" sa jag till Johan innan jag gick och kissade på stickan. Jag slipper banta. Ett tag till.


Dag 4 - måndag

Ju mer det sjunker in, desto bättre känns det. Detta var inte min plan, men we roll with the punches som man säger.. Det verkar visst vara så oplanerat som Johan och jag ska leva våra liv och faktum är att lyckan är stor och kärleken oss emellan likaså. En bebis till blir lite coolt och de senaste dagarna har jag överrösts med stories om nära relationer mellan barn som är nära i ålder. Om vi bara kan klura ut hur vi ska göra med syskonvagn och hiss så kommer nog detta bli prima primör, för att använda ett töntigt käckt uttryck. Och på onsdag ska jag till gyn och få reda på när egentligen denna bebis planerar att äntra våra liv.

Dag 6? - onsdag

Jag är i chock. Var hos gyn idag och det vaginala ultraljudet visade en liten sprattlande bebis med huvud och armar och ben och allt. Vecka 13+4 (dagar) sa gynekologen och jag höll på att smälla av. Hade tänkt kanske 8 eller så. Men 13! Och värre blev det. Han tog fram vanliga staven och gjorde ett vanligt "mag"-ultraljud. Detta, som tydligen var mer tillförlitligt och sade "Sjutton". VECKA 17. Jag höll på att ramla ur gynstolen och landa mellan mina ben på golvet. 17. Det innebär att nästan halva graviditeten gått och att det är försent för nupptest och sånt. Och alla praktiska implikationer som att vi kanske inte kan åka till Thailand eftersom jag kommer att vara så långt gången då, att Johan inte kommer att hinna vara pappaledig med Nadia, att jag inte kommer att hinna börja jobba.. allt det och lite till cirkulerar i mitt huvud och känslan av overklighet vill inte riktigt ge med sig.


Realtid: Fredag 24/10 kl 18:24

Nu har jag vi pratat med våra chefer och vågar göra nyheten offentlig på nätet...
För dag var vi på det "riktiga" ultraljudet som visade en liten tjejbebis daterad till den 27 mars nästa år. Således går jag in i vecka 19 imorgon och har helt ovetandes gått igenom nästan en halv graviditet. Jag känner mig lite korkad som inte fattat nåt. Och allt ställs på ända, vår Thailandsresa som måste avbokas och jobbplanerna som måste ändras. Vi är fortfarande i chock.. Men det blir nog bra bara vi hunnit vänja oss vid tanken. Två små döttrar med bara ett drygt års mellanrum. Ja det lär bli liv i luckan om inte annat!