Varning för muntert och glamouröst inlägg

Årets tråkigaste dag har jag nog genomlevt idag. Att vabba en rastlös och gnällig 16-månadersunge är verkligen ingen höjdare. Det går inte att sätta dem framför tvn, iallafall är vår minsting helt ointresserad av allt som Barnkanalen erbjuder, och nu var han precis sådär sjuk att han var pigg och inte sov och slöade, som igår, men vansinnigt gnällig och ledsen nästan hela tiden. Jag vet att det inte är hans fel men det blir lite frustrerande efter timmar av gnäll och gråt... Dessutom hade vi en rätt jobbig natt bakom oss., där samtliga tre barn vaknade i omgångar.

Tillslut stoppade jag ned honom i overallen och vagnen och gick ned på stan. Iallafall skönare att vara ute än inne under de förutsättningarna, kände jag. Även om ute var rätt trist ute också, nollgradigt och duggregn och så eländigt fult, grått och grusigt. Blä vad jag avskyr denna årstid! Lyckades dessutom pricka in lunchruschen, trots att jag hade kunnat gå närsomhelst så det var ju tjockt om folk dessutom. Men jag lyckades iallafall klara av det jag behövde; köpa en potta till Elias (de andra var ju blöjfria vid två år, Elias har aldrig ens sett en potta...) och en vattenkaraff av glas.

Ungefär såhär såg min dag ut:

1. Golvläge

2. Bananpaus

3. Och så lite mera gråt

Vid fyra gick jag och hämtade en ovillig Olivia, som inte ville gå från dagis och grät och bråkade hela vägen hem. Hon har en otroligt jobbig fas som varat i månader nu, där hon bryter ihop för allt och skriker, gråter och är otrevlig alltsomoftast. Det börjar bli lite tröttsamt. När vi äntligen kommit iväg från dagisgården ringde Johan och sade att de ringt från skolan för att Nadia hade kräkts. Suck! Jag försökte sätta lite fart dit för att hämta henne, men det var stört omöjligt med Olivia som stannade och grät i varje gathörn och vägrade gå framåt. Totalt samarbetsovillig! Och även Elias trilskades i vagnen men han är ju lite för liten för att resonera med, till skillnad från Olivia (eller hur det borde vara iallafall..).

När vi äntligen kom fram till skolan satt Nadia i en soffa i lånade kläder och en påse i handen. Hon fortsatte att kräkas när jag kom, och alla i personalen och alla föräldrar såg väldigt skrajsna ut. Med all rätt förstås. Jag påbörjade färden hemåt med en fortsatt trilskande Olivia och såg inte fram emot en ensamkväll med de tre. Men Johan som egentligen skulle på en workshop, bestämde sig för att komma hem istället och det var en tacksam avlastning, i synnerhet som Nadia råkade spilla kräkhinken över sig och jag fick ta och duscha henne mitt i middagslagningen.

Men. Nu sover alla tre barn och man kan bara hoppas att morgondagen blir lite muntrare än denna. Jag får iallafall gå till jobbet, lyllo mig!