En bra dag i parken

Idag har vi haft en sån bra dag! Även om Nadia somnade under protest igår kväll sov hon utan avbrott hela natten och även Olivia sov bra, med bara några få avbrott för mat. Hittills är hon precis allt man kunnat önska och jag antar att omställningen nattetid inte känns så brutal denna gång eftersom man är så van att bli väckt flera gånger per natt redan innan. Men jag ropar verkligen inte hej, hon är ju så pytteliten ännu att det där förmodligen kommer att ändras många gånger om.

Vi packade iallafall ihop hela familjen, vilket bara det är ett litet projekt, och begav oss till Vasaparken för att njuta av lite vårsol. Oavsett om det kommer att snöa igen (har ju tre gånger kvar på min räkning till sju) så skulle jag kalla detta årets första vårdag. Vädret var milt och solen skön och vi satte oss på kanten av sandlådan och njöt. Nadia tultade runt aningen besvärad av sin bylsiga overall (undra om svenska barn blir fördröjda i motoriken med alla otympliga vinterkläder?!) men verkade stormtrivas i sandlådan. Jag gick in i parkleken och köpte oss varsin våffla (tisdagar är våffeldag - 15 spänn för våffla och kaffe) och en kopp kaffe, som vi sen intog i medan solen lyste oss på näsan och Nadia åt ett sandigt kex. Vi var i parken i säkert en och en halv timme och gick hem bara för att klockan var två och vi fortfarande inte ätit lunch.

Så vi gick hemåt och fällde ihop vagnen som nu får stå nere i porten om vi har den ihopfälld. Lite roddigt men det går. Sen lade vi Nadia och Olivia sov i sin lilla korg och Johan och jag njöt av den där tysta stunden då båda barnen sover. Efter vår sena lunch vaknade Nadia igen och sen var det fullt ös igen. Hon är fortfarande lite stökigare än hon brukar, men hon har en stor kindtand på väg upp och jag undrar om inte den kan vara boven i dramat. Jag hoppas det! För mot lillasyster är hon sååå söt. Kommer hela tiden och säger "mmmmm" och vill kela och pussa på henne. Olivia får ta lite smällar ibland men vi vet ju att hon menar väl.

Och vid fem kom fina Frida förbi på besök. Hon hade med sig fina presenter till både Nadia och Olivia och Nadia blev så lycklig av att se henne! Riktigt kul att se och även jag kände hur mycket jag saknar att umgås med henne och Walter på dagarna. Denna mammaledighet kommer att bli bra mycket tommare än den förra utan dem...

.

En jobbig dag, men fylld av kärlek

Ska försöka skriva ett blogginlägg med en högljutt snusande bebis på magen och datorn i knät. Egenligen inte så stor skillnad mot när hon låg i magen och var lika stor, måste fortfarande sträcka på armarna och tangenterna ser jag inte på grund av bulan framför mig.

Det är intensiva dagar nu, intensiva men ändå väldigt basala och mysiga. Familjen tar all vaken och sovande tid och och framförallt då Nadia. Hon har varit hängig de senaste dagarna, febrig och snorig och inte på något vidare humör. Idag har hon varit rätt knölig måste jag säga. Om det är på grund av babyns nedkomst i våra liv, eller på grund av förkylningen vet jag inte, men hon verkar hamnat i en tidig trotsålder. Idag när vi var ute och åt premiärlunch på Vurma hela familjen, agerade hon riktigt preventivmedel och uppförde sig precis sådär som gör att folk ojar sig över osnutna ungar; hon ville ha precis allting som stod framför henne och kastade sen allt i golvet, kastade sig bakåt i barnstolen och skrek och betedde sig allmänt ocharmigt. Vi slängde i oss maten när den äntligen kom, och begav oss hemåt för att lägga henne, men hon ville förstås inte sova heller utan stod upp i sin säng och SKREK tills vi gav upp. Puh!

Hoppas det blir lite bättre när hon blir frisk igen, hon är annars väldigt gullig mot lillasyster och kommer och klappar och pussas. Tyvärr verkar hon ha smittat Olivia, som också är snorig och täppt, lilla stackaren.

Sen hann jag inte skriva mer idag, för Nadia vaknade på uselt humör och resten av kvällen gick åt till att försöka muntra upp henne. Vilket inte var det lättaste. Min lilla fina glada flicka, det var som om någon bytt ut henne mot ett litet argt monster. Hon gick runt och skrek och slogs och kastade sig på golvet och var inte mottaglig för varken tröst eller lek, mer än korta stunder. Stackars Olivia fick ligga i timmar ensam i sin lilla korg och sova medan Johan och jag försökte underhålla storasyster, fast det verkade iochförsig inte bekomma henne. Svårlagd var hon också och bara skrek och skrek och kastade nappen och vägrade ligga ned. Det tog oss över en timme att få henne att somna och jag kände mig tillslut helt utmattad och ledsen och som en värdelös mamma när hon äntligen tystnade i sitt rum. När jag sen råkade slå Olivias huvud i dataskärmen brast det för mig och tårarna kom alltmedan jag snyftade om hur värdelös som mamma jag är. Kanske lite hormoner som spelar in här, men jag inser ju att det inte är sista gången det kommer att kännas så. Jag är ju inställd på att det kommer att vara tufft ibland, men egentligen spelar det ingen roll för den kärlek jag känner till mina döttrar är så gränslös och enorm att den överbrygger allt. Jag vet att det är förmätet att säga så, men jag tror inte att man kan förstå kärleken till ett barn innan man blir förälder själv. Den är så enorm att ingenting annat spelar någon roll. Nu är det läggdags!

.

Några dagar som tvåbarnsmamma

Några dagar in i livet som tvåbarnsmamma känner jag att det flyter på rätt bra. Nadia blev sååå glad när vi kom hem med lilla bebisen från BB. Hon kastade sig över babyliften med glada skrik och skulle pussas och klappa bebisen hela tiden. Våra hjärtan bara smälte! Sen har det förstås varit en hel del gnölande också, i synnerhet när jag sitter och ammar och Nadia vill komma upp till mig. Då blir hon jättearg och ledsen när det inte går, vilket innebär att jag hittills inte kan amma utan att Johan är med och tar Nadia. Men hon vänjer sig säkert, och ju mer Olivia får kläm på amningstekniken, desto enklare och kortare tror jag att matstunderna blir. Men visst blir det en del delande med varsitt barn, men jag försöker att vara med Nadia också och inte bara automatiskt ta lilla bebisen.

Den lilla verkar vara en harmonisk tjej hittills. Hon sover gott bredvid mig eller Johan på nätterna och vaknar och äter några gånger per natt. Just de där väckningarna är nog det som jag upplever som störst skillnad jämfört med första barnet. Nadia är ju så galet lättväckt så när Olivia sätter igång att gorma blir jag jättestressad för att hon ska väcka Nadia, vilket hon ju också oftast gör. Så Johan får springa till Nadia medan jag försöker få Olivia att äta och vara tyst.. Blir lite stressigt en stund men sen brukar lugnet lägga sig och alla somnar om.

De första dagarna när vi kom hem från BB hade jag hemska eftervärkar och var tvungen att gå och lägga mig för att inte tuppa av varje gång jag ammat, men nu känns det bara bättre och bättre. Jag känner mig full av energi och det är så skönt att slippa magen att jag känner mig som världens elitgymnast! Igår lyxade vi till det med att öppna en flaska vin medan vi lagade god fredagsmiddag. Båda tjejerna sov och vi tände ljus och skulle just sätta oss ned och äta för att sen kolla på Let's Dance-finalen när vi blev påminda om att ingenting blir som man planerat när man har små barn. Olivia vaknade hungrig just när maten var klar och jag fick sätta mig och amma. Men eftersom vi inte har full kläm på amningen ännu, tar det alltid en liten stund innan hon får till det, och då hann hon förstås väcka Nadia också. Så maten blev kall och vinet blev mest stående men jag tycker att det var mysigt ändå!

Här kommer nu lite bilder från de senaste dagarna:

Hon är här!

Vilka läppar...

Powernap i kuvösen

Världens schabrak...

Tillbaka i mammas famn. Nykräkt och fräsch...(mamman)

I pappas mysiga famn medan mamma duschar

Nyduschad och lite piggare

Lille handen

I karantän

Två som sover gott

Zzzzz

Sötskrutt

Spana in syrran!

Hej Olivia!

Plutt

Lässtund

Godmorgonpuss

Var är bebisens näsa?

Hejhej

Lina och Alma kom på besök idag - spana in tjejligan!



















.

Olivia är här!

Och mitt i allt väntande bestämde sig nästa lilla tjej för att göra entré i våra liv. Och trots att det var väntat, var det oväntat. För dagen började precis som vanligt, vi roddade lite hemma, tog ut Nadia till parken och sen smet jag iväg för att gå på fotbehandling på Axelsons, vilket jag tänkte att jag skulle unna mig när jag inte själv nådde mina fötter och de fick släpa runt på all extravikt. "Vill du att jag ska sätta igång förlossningen?" sa fotterapauten. "Javisst" sa jag och så masserade hon lite kring anklarna på det sätt hon lärt sig. Sen gick jag och handlade och släpade hem en tung kasse, med bla en ananas, ni vet "Johans och min frukt" och som enligt säkra uppgifter på det hemska forumet Familjeliv.se också ska sätta igång förlossningen. Och det verkar som det funkade...

På kvällen var Nadia och jag uppe hos Elin och Thea och lekte en stund och allt kändes precis som vanligt. Gick ned och lade Nadia, åt middag med Johan och sen slappade vi lite framför tvn när jag kände att det började mola i magen. Oj, förvärkar sa jag till min man och vi kollade vidare på Family Guy. Ungefär mitt i en dålig film någon timme senare började vi båda inse att de där förvärkarna var väldigt regelbundna och trots att jag tyckte att de kändes väldigt hanterbara började vi ta tid på dem på Johans eminenta sajt http://www.varktimer.se/ (fast vi hade ju förstås laddat ned den nya mobilversionen som vi nu fick testa skarpt). När det var 3-4 minuter mellan värkarna ringde vi in till Danderyd som sa att om det kändes hanterbart kunde jag ta två Alvedon och lägga mig och vila lite. Dessutom hade de fullt, så de tyckte vi skulle avvakta. Så jag gjorde som jag blivit tillsagd och ungefär samtidigt som jag lade mig ned på soffan kände jag ett rejält plask mellan benen. "Jäklar, jag tror vattnet gick" sa jag till Johan och ställde mig upp.Det forsade ned vatten på golvet. Så trodde jag bara det var på film! Vi insåg att det började bli dags att sätta lite fart och ringde in Johans mamma som vi redan förvarnat. Och så packade vi klart väskorna, och jag gick runt och andade mig genom värkarna som fortfarande kändes helt okej. Men sen när Ing-Mari kommit började de bli jobbiga och vips kände jag hur middagen var på väg upp och rusade till toan. Inte igeeeen, tänkte jag men sen var det dags att gå ned till taxin som väntade därnere.

En bumpig taxiresa senare, där chauffören INTE hade vett att hålla tyst och där jag verkligen kände hur den lilla tjejen ville ut, stod vi utanför entrén till Karolinska (dit vi blivit hänvisade eftersom Danderyd hade fullt) och jag kräktes igen. Sen fick vi komma in i ett undersökningsrum och en barnmorska gav mig en skjorta och kände hur öppen jag var. 5 centimeter, rätt okej tänkte jag med tanke på att jag bara var 1 cm förra gången. Då var klockan drygt 23. Vi började berätta för henne hur vi ville ha förlossningen, men hon avbröt oss och sade att det inte var hon som skulle hålla i den. Och snart kom en annan barnmorska och en undersköterska för att ta med oss till förlossningssalen. Jag kände hur värkarna började mola i ordentligt men det första jag sade till de två var att jag inte ville ha lustgas och kanske inte heller epidural. Jag skulle inte behöva oroa mig för det, visade det sig. För i korridoren på väg till förlossningssalen började det hända grejer. Jag tog en värk och lutade hela kroppen mot Johan. Sen fick jag ett gåbord som jag sakta stapplade mig framåt med hjälp av. Plöstligt kände jag att det tryckte på och en tanke flög genom mitt huvud "Bajsnödig?! Inte nu!!". Och så kom vi in i rummet och jag hann i princip bara lägga mig på britsen innan jag kände krystvärkarna dra igång. Och det tog bara två värkar, där jag tryckte på och poff så var hon ute. Då hade det gått 4 minuter sen vi kom in i förlossningssalen (skrev 7 i smset men tydligen hade jag tagit i i överkant...). Och jag kan ärligt talat säga att det faktiskt inte gjorde särskilt ont!

Wow, vilken fantastiskt bra förlossning sade jag till mig själv tills det var dags att få ut moderkakan. Jag tror knappt jag märkte när den kom ut förra gången, men den här gången märktes det, vill jag lova. Den ville nämligen inte komma ut, hur de än pressade sönder och samman livmodern på mig och de vågade inte dra i navelsträngen eftersom den tydligen satt fast i hinnorna. Ungefär samtidigt som en extraarsenal av barnmorskor kallades in för att trycka på magen på mig, började den lilla nyfödda tappa kroppstemperatur och få lite svårt med andningen. Så då kom även barnläkare in och en stund var det fullt med folk på vårt rum. Lilla tjejen fick ligga i kuvös för att återhämta sig lite. Under tiden kom en kvinnlig överläkare med sned näsa in och den mest bastanta av barnmorskorna satte lustgas över min mun och näsa och tryckte till och tvingade mig att andas fastän jag inte ville. De började förbereda mig för att få åka på operation för att få ut moderkakan, men skulle göra ett sista försök till. Så medan en tvingade mig att yra till mig med lustgasens hjälp, tryckte överläkaren allt vad hon kunde på magen och en annan fattade tag inifrån och så kom den äntligen ut. Puh! Det var INTE skönt. Jag passade på att kräkas lite till och kände mig rätt matt. Men nu var den iallafall ute, och lilla tjejen i kuvösen började återfå sin fina färg. Jag låg och tittade på henne där i kuvösen och kunde konstatera att vi satt ännu ett vackert barn till världen. Hon såg ut som en liten Nadia men ändå inte. Samma mörka tjocka hår, men lite näpnare drag och smalare ögon. Min mun mer än Johans tyckte vi.

Efter någon timme till fick jag äntligen min efterlängtade dusch. Det är nästan värt att föda barn bara för den där duschens skull, sjukhusets gamla rör spruta hårt och kokhett vatten på mig och jag kände krafterna återvända. Men de försvann igen, för när vi äntligen fick komma till vårt rum, började jag kräkas igen. Och igen. Och så lite till. Kräktes om vartannat hela natten och morgonen medan Johan och Olivia sov i sängen bredvid. Innan varje kräkattack fick jag frossa och skakningar och sen svettattacker. Efter att ha kräkts mådde jag lite bättre, men så satte det igång igen. På morgonen kom barnmorskorna och sade att vi skulle bli flyttade till ett rum med egen toalett för att förhindra smittspridning. Och sen blev de alltmer paranoida och gav oss båda utegångsförbud från rummet. Och vi skrattade gott när onsdagens kvällsskift kom in, iklädda munskydd och stora gula skyddsdräkter. Det kändes som att vi var med i filmen Outbreak.

Vi hade hoppats få åka hem igår men fick vara kvar på grund av att jag mådde så dåligt. Så vi sov och läste mest och turades om att ha lilla tjejen hos oss. Och ja jag kräktes ju en hel del till förstås, kändes tidvis som att jag hade som uppdrag att göra slut på sjukhusets förråd av kräkpåsar. Igår kväll verkade det iallafall avta och efter en sista liten kräk som de tog prov på, har jag inte spytt något mer. Det verkar iallafall vara någonting jag generellt sysslar med när jag föder barn. Och idag kände vi att vi saknade Nadia och ville komma hem och bli en tvåbarnsfamilj på riktigt, så vi skyndade oss att bli utskrivna och skyndade hem i taxi. Let the good times begin!

.

Förlossningstankar

Sitter här i soffan med laptopen i knät, nedanför magen nånstans och försöker nå tangenterna. Nadia och Johan sover båda, och jag njuter av en liten lugn och ensam stund. Utanför fönstret virvlar snöflingorna och Vasaparkens kala träd vajar lite i blåsten, men någonstans där bakom skymtar en någorlunda ljusblå himmel. Tredje snön nu, igår vaknade vi upp till ett riktigt vinterlandskap.

Jag blev upphämtad av Stella och Lina i bil och så körde vi ut till Rosie i Huddinge. Där hade vi en mysig dag tillsammans, även om jag tidvis tyckte synd om Stella som är den enda som inte är mitt uppe i graviditet och småbarnsliv och som måste tröttna på allt förlossningssnack ibland. Jag försöker verkligen tänka på sällskapet när samtalsämnena utkristalliseras, minns så väl singeltiden och hur öken det var när folk fastnade i barnvagns- och förlossningsdetaljer som man själv var så totalt ointresserad av och inte hade någon relation till. Samtidigt är det ju så att man vill och behöver få prata om det som man själv går igenom och som upptar en så stor och viktig del av ens liv. Tycker ändå att Stella hanterade det bra, och för mig var det otroligt givande. Insåg att jag efter att ha pratat en del förlossning med mina fina närmaste kände att jag faktiskt litegrann ändrat ståndpunkt och inte riktigt lika mycket fasar den förestående förlossningen.

Ett bestående minne från den förra förlossningen är känslan av brist på närvaro och kontroll. Kräkningarna och lustgasen gjorde mig så borta att jag bara kände som att allting pågick omkring mig, utan att jag hade möjlighet att kliva in och vara närvarande i situationen. Jag kände mig maktlös och frånvarande, iallafall tills krystvärkarna kom och jag faktiskt kunde låta smärtan kanaliseras i något. Efter lite prat med mina vänner igår slog det mig att jag nu faktiskt har möjlighet att lära från förra gången, och försöka att inte upprepa det som jag inte var nöjd med sist. Kräkandet kan jag ju inte göra så mycket åt mer än att hoppas att jag slipper det den här gången, men om det går ska jag försöka klara mig utan lustgas, iallafall så länge det går. Varken den eller epiduralen gav mig egentligen så mycket lättnad, men jag har å andra sidan inget att jämföra med.

Men nu ska jag verkligen försöka vara närvarande och inte se mig själv som ett offer i en situation som det bara är att bita ihop genom. Fokusera på andningen och tankekontrollen och försöka att komma ihåg att detta är en fantastisk upplevelse som inte är alla förunnad. Och i värsta fall ta tanketillflykt till den där flaskan Moët som jag lade på kylning häromdagen för att kalasa på när vi kommer hem. Kanske tillsammans med några härliga mögliga och helt opastöriserade ostar från Vasastans ost. Mmmmm... Och först få sitta med min lilla nykläckta bebis i famnen och få känna den där makalösa känslan av kärlek och livets vidunderlighet. KOM UT NU DÅ. Jag är redo.

Två tjockisar
.

Äta själv

Nadia håller på att lära sig att äta själv. Det går sådär. Oftast sitter hon bara och dunkar skeden i tallriken, ibland får hon upp lite mat i den men sprätter iväg det så att det flyger i en vid båge över hennes axel och hamnar på golvet bakom, och ibland lyckas hon pricka munnen. Vårt vitmålade köksgolv är ingen vidare bra idé med småbarn, visar det sig. Dessutom börjar det bli rätt mycket jack och hål i färgen av alla nedkastade muggar och ätdon. Vi lär dock få vänta en tio år med renovering inser man ju, för barn är ena destruktiva monster med en säregen förmåga att skita ned. Ny soffa är väl också bara att skjuta på framtiden, när fröken slutat spatsera runt och lämna kladdiga fingeravtryck på allt. Däremot kan konstateras att Nadia ärvt sin fars morgonfrilla. Jag skrattade gott imorse när jag kom in i köket där de satt och åt frukost med varsitt fågelbo på huvudet.

.

Revelj!

Imorse bestämde vår lilla väckarklocka att det var dags för väckning klockan 05:30. Vi försökte få henne att somna om med välling och blöjbyte, men icke. Det var bara att pallra sig upp, Johan tog första skiftet och jag bytte av efter en timme. Jag sover säkert 3 timmar mindre per dygn denna graviditet än jag gjorde förra, så egentligen är det konstigt att jag inte är tröttare än jag är.

Igår var dock en trött dag som liksom aldrig startade. Jag kom aldrig ur mjukisbyxorna (modell tokgravid med plats för jättestor mage) jag satte på mig på morgonen och ingen av oss lämnade lägenheten på hela dagen. Vi var trötta och sega, både jag och Johan och gjorde inte ett skvatt nytta, vilket faktiskt var rätt skönt. Johan tog Nadia hela förmiddagen, medan jag låg på sängen och läste tidningen, oförmögen att uppbringa mer energi än vad som krävdes för att vända blad. Lyckades avstyra en pizzamiddag (mest för att ingen av oss orkade gå och handla och home delivery är obefintligt i detta primitiva land) och stekte på en pyttipanna istället. Sen lade vi Nadia och när vi sen lade oss själva var vi ganska glada att den tämligen menlösa dagen kommit till sitt slut. Och ganska glada för att det inte blev någon bebis, för dels smällde vi i oss det sista av förlossningsgodiset på kvällen, dels hade jag nog inte haft kraft eller energi nog att pressa ut en bebis igår.

Men idag känner jag mig den tidiga väckningen till trots lite piggare, och om en halvtimme ska jag lägga Nadia att sova och hoppas kunna sova en stund själv. Sen blir jag hämtad av Stella och Lina för att åka ut till Rosie i Stuvsta på vad jag hoppas blir min sista gravida tjejträff. Imorgon tänkte jag att bebisen kunde få komma!

.

Still not

Ännu en bebisfri/lös dag och idag känner jag mig lite seg och håglös. Lite trött på att gå och känna efter hela tiden. Det gjorde jag inte sist, vid första känningen var det skarpt läge. Men då var jag så inställd på att gå över tiden att det nästan kom som en överraskning när det satte igång. Denna gång hade jag trott tvärtom, men vi får väl se. 5 dagar till BF.

Igår åt Johan, jag och Nadia lunch hos Hanna, Fredrik och Astrid. Vi tjejer har ju träffats mycket men killarna aldrig, så det var på tiden. Väldigt trevligt och gott var det och småtjejerna lekte bredvid varandra och verkade uppskatta varandras sällskap. Klockan ett ringde det på dörren och till Hannas förvåning entrade ett gäng tjejer lägenheten. Det var en möhippa i efterskott eftersom hon och Fredrik gift sig i hemlighet på lucia. De andra tog med Hanna på spa, men jag hade bestämt mig för att spara krafterna till kvällen och gick hem med min familj och tog det lugnt istället. Sen mötte jag upp de andra hos en tjej på Kungsholmen klockan sex och åt god libanesisk middag och möhippehängde till elva, då jag blev akuttrött och promenerade hem. Bad Johan ta en bild på mig med magen när jag kom hem (dock precis efter jag sminkat av mig, vilket förlkarar det sjukt glåmiga och flottiga ansiktet..), tänkte att det kanske skulle bli den sista. Men med det här tempot hinner jag nog fylla några minneskort till.

Järn- och sockerintag

Igår kväll körde vi lite skönt fredagshäng i soffan framför Let's Dance och åt gott på fylld lövbiff, hemmagjorda Leila-pommes (egentligen bara tunt stavad potatis i lite olivolja och flingsalt i ugnen, men åh så gott) och broccoli. Mitt ökade broccoli- och leverpastejintag verkar förövrigt gett resultat, vid senaste kollen hade mitt järnvärde stigit från 117 till 125 trots att jag slutat med järntabletterna som bara stökade till min mage.

Efter maten blev vi iallafall godissugna och efter lite diskuterande beslöt vi oss för att nalla på förlossningsgodiset som ligger där i väskan och väntar. Den här gången tänkte vi nämligen vara lite klokare än att packa väska och handla proviant mitt i värkarbetet, som sist. Så vi högg in på godispåsarna (min med choklad, Johans med surt) och tänkte att detta borde väl sätta fart på förlossningen, om något. Dessutom hade Åsa lovat bebis imorse och även andra hade på känn att den skulle komma idag. Så jag kände efter väldigt noggrant imorse när jag vaknade, men hmmmm nej inga känningar alls idag. Vi väntar lite till och jag fortsätter mina stora fysiska utmaningar som att sätta på strumpor och skor. Idag ska jag dessutom på möhippa, så det var väl lika bra att det inte blev någon bebbe idag då.

.

Fredag

Jag känner mig nästan tvungen att skriva varje dag nu, för så fort jag inte loggar in på msn eller svarar på ett sms med en gång, tror alla att jag är i full fart med att föda barn. Men nej, ingen bebis idag heller. Idag är det exakt en vecka till utsatt datum och jag passar på att njuta av otroligt sköna dagar med min lilla familj. Vi sover mycket och har det allmänt mysigt.

Idag begav vi oss ut på stan för att inhandla färg för att måla figurer på Nadias väggar (istället för de där fina klistermärkena jag köpte, som hon bara river ned), samt ett våffeljärn som vi lovat Johans farmor att köpa för jättelänge sen (han fick pengar för det i födelsedagspresent) och lite mat. Sen gick vi hem och brassade våfflor av hjärtans lust och nu har vi landat i soffan med varsin laptop i knät. Nadia ska sova en stund och jag kanske tar mig en liten lur jag med...

Känningar och antivårkänslor

Igår trodde jag nästan att jag skulle ha en bebis idag.. På morgonen började det återigen mola och värka i mage och rygg och jag kunde inte göra så mycket annat än att ligga ned med en kudde mellan knäna och andas djupt. Plötsligt kom alla minnen tillbaka från min förra förlossning och jag kände mest att "just faaaan, såhär eländigt känns det". Jag är helt befriad från romantiska föreställningar om nästa förlossning och nästan saknar den tid då jag var lyckligt ovetandes. Nu vet jag vilket jäkla jobb som ligger framför mig och hur satans ont det kommer att göra. Jag hoppas mest att det kommer att gå snabbt denna gång och att jag slipper allt kräkandes. Annars är det väl bara att bita ihop och trösta mig med att resultatet blev så fint förra gången och att jag kommer att slippa göra om detta på ett tag...

Efter några timmar släppte iallafall förvärkarna och Johan och jag bestämde oss för att återgå till dagens planer. För mig och Nadia innebar det en träff med tjejerna i mammagruppen och vi gick hem och begapade den enas nyinköpa sjumiljonerslya. Helt fantastisk! Nadia och de andra småtjejerna drog inte riktigt jämt, utan skulle mest sno varandras saker och slåss och rycka varandra i håret (nu börjas det...) men det blev några trevliga timmar ändå.

Sen gick vi hem och Nadia sov middag och jag likaså. Och på kvällen hade Nadia farmor som barnvakt och Johan och jag gick ut och åt en riktig lyxig och smarrig middag på Stockholms Matvarufabrik. Jag var så mätt efteråt att jag hade svårt att gå upprätt men det var det värt. Hoppades dock att bebisen inte skulle bestämma sig för att komma ut bara för att det blev så trångt därinne och det gjorde den uppenbarligen inte heller.

Morgonens besök hos barnmorskan visade att jag gått ned ett kilo i vikt och att bebisen fixerat sig. Så den kan nog komma närsomhelst nu, men det trodde jag å andra sidan redan för en vecka sen. Men det känns rätt okej ändå, vi har sköna dagar här hemma alla tre och jag känner mig rätt pigg och utvilad eftersom Nadia för närvarande sover hela nätterna utan att vakna och jag själv trots konstiga drömmar och kissuppstigningar sover djupt och har lätt att somna.

Idag haglade det och jag kan inte låta bli att känna ett uns skadeglädje mot alla de som ropade "VÅÅÅR" igår. När har det någonsin blivit vår i Sverige i mars och sen inte snöat igen? Det är ju verkligen ingen idé att ta ut vårkänslorna i förskott i detta land! Min kloka mamma brukar säga att när man tror att det är vår kommer det att snöa sju gånger till och i år ska jag faktiskt räkna. One down!

.

Plattmagenostalgi

Jag sitter och letar bland gamla bilder och hamnade i en mapp med bilder från Hannas och min resa till Centralamerika. Och tro det eller ej, men i detta höggravida, orörliga tillstånd är det inte så mycket karibiska stränder och mayaruiner jag suktar över, som alla de bevis på att min midja en gång var smal och min mage platt... Man får vara lite banal ibland, visst?!

Fast okej, resor, stränder, palmer och upplevelser känns också ganska lockande. En vacker dag hoppas jag att jag får ta med min familj till det älskade Sydamerikat...

Hemmafix

I väntan på tillökning passar vi på att fixa lite här hemma. De senaste projekten heter klädkammare. Vi har tre stycken i vår lägenhet och de tenderar med familjen H's ordningssinne att bli förvandlade till skräpförvaring på nolltid. Förra veckan körde vi som tidigare nämnts den i vardagsrummet, dedikerad till verktyg och annat fix. Denna gång var det dags för klädkammaren i sovrummet. När vi tog bort alla de väskor som legat i hög på golvet, avslöjades ett antal pälsängerlik och förklarade varför jag alltid har hål på mina stickade tröjor. Eländes ohyra! Så vi rensade bort dem och förflyttade ett antal skokartonger med högklackade stövlar upp på vinden. Det lär väl dröja innan jag återtar mitt piffiga jag, om någonsin. Annars blir det auktion på mänger med höga klackedojs... Det blev ingen helrensning, för det tänkte jag vänta med tills jag äntligen kan förpassa gravidkläderna till vinden, men mycket fräschare och med mer utrymme.

Annars var dagens enda projekt ett tandläkarbesök. Jag är nog en av de få människor som gillar att gå till tandläkaren. Så länge jag inte måste borra och betala jättemycket pengar tycker jag att det är ganska mysigt att ligga där och bli pillad i munnen och berömd för min goda tandhygien. Jag har gått hos samma tandläkare sedan högstadiet och han är så sympatisk och pedagogisk att jag nästan tycker att det är värt de 40 kr per minut jag just räknade ut att jag betalade...

På magfronten är det lugnt, men desto mer drag på bebisfronten. Nadia går på högtempo just nu och det är lite intensivt. Igår var vi och hälsade på Frida, Walter och Fredrik i deras nya lägenhet och det var så mysigt så. Vi saknar dem i våra liv! Hursomhelst gör det egentligen inte så mycket att bebisen dröjer lite, faktiskt är det lite skönt att hinna fixa hemma lite och vara lediga lite tillsammans. Men till nästa helg eller så får den gärna komma!

Ursäkta ett tämligen menlöst blogginlägg...

.

Rackarunge

Idag gjorde Nadia frisyrdebut med två små tofsar. Plötsligt såg hon ut som en riktig liten tjej, och inte bara det, utan en riktig liten illbatting. Jag vet inte om hon inspirerades av sin frisyr, men hon betedde sig som en sådan också resten av dagen. Vi var på Ellas dop och eftersom inte Johan kunde följa med hade Åsa lovat att agera aupair och hjälpa mig med vagn, bebis och kånkande. Hon gjorde ett ypperligt jobb, men Nadia var på riktigt stökhumör och var inte tyst eller stilla en sekund, varken i vagnen på tunnelbanan, i kyrkan eller sen hemma hos Kristin och Jonas. När vi äntligen kom hem vid sjutiden var hon täckt av bröd- och kakgegg och jag helt sluuuut. Hon hade somnat i vagnen och verkade inte vilja vakna så jag flyttade bara över henne ned i en pyamas och gav välling och så somnade hon om. Och jag kraschade i soffan och lär inte komma upp härifrån förrän det är dags för sängen.

.

ARG

...och så gick det tillbaka till normalläge igen, även om jag har mer sammandragningar än tidigare, är lite tröttare och det inte känns så där vansinnigt långt borta. Barnmorskan sa på veckokollen igår att hon också tror att det är på gång snart, eftersom magen "värktränade", blev hård och drog ihop sig när hon petade på den. Vi får se. Det är iallafall inte därför jag är arg.

Igår kväll dök nämligen någonting upp som lite tog fokus från den annalkande förlossningen och mest gjorde mig allmänt SKITARG. Jag stötte på vår styrelseordförande igår kväll på väg ned från vinden, och hon hade tagit upp frågan om barnvagn med styrelsen. Saken är den att bara en enda modell av vagn går in i vår hiss, Teutonia Fun som vi har nu. Men nu har vi ju köpt en syskonvagn för att få plats med båda barnen och när jag pratade med henne tidigare bestämde vi att vi skulle få ha den därnere, utanför hissen, trots att det egentligen är förbjudet enligt brandmyndigheterna. Vi bestämde att hon inte skulle säga nåt till styrelsen, utan bara låta den stå där och så skulle hon ta fighten om det blev klagomål.

Men så hade hon tagit upp att de behöver byta ut rampen som går upp för den första trappan upp till hissen mot en bredare, eftersom inte syskonvagnen går in i den som är nu. Men det hade hon fått blankt avslag på av styrelsen, eftersom vi ändå inte skulle få ställa vagnen därnere. De är benhårda, finns inte en chans att de låter oss ha den därnere. Det är ju samma brandregler för alla, men i de flesta hus ser de genom fingrarna på det, eftersom dessa gamla sekelskiftshus helt enkelt inte erbjuder några andra alternativ. Så folk har sina vagnar stående i portar i hela stan, men nej inte i vårt hus, för här är styrelsen benhård.

Så nu står vi helt handfallna och inser att vår vardag kommer att bli såå jobbig. Det finns ett cykelrum, men det är två trappor ned utan hiss och det finns inte en möjlighet att en person ska orka släpa upp två barn och en skötväska för dem, även om det går att ta sig in från marknivå om man går runt kvarteret...

I styrelsen sitter bara folk utan barn och det gör mig så förbannad och ledsen att människor är så oempatiska att de inte kan sätta sig in i andras situation, utan bara säger "de får väl lösa det". Jag vet bara inte HUR?!?! Måste vi sätta igång och flytta mitt i allt barnafödande..?

.

Hemma

Jag gick inte till jobbet idag. Redan igår eftermiddag kände jag att jag var trött, att magen stramade och ryggen värkte och när vi kom hem från födelsedagsmiddag hos Pia var jag helt slut. Somnade på en minut men vaknade några timmar senare av att det molade i magen. Det värkte och spände. Aj aj aj, nu är det på gång tänkte jag. Och någonting var det, men det gick över efter en stund och jag somnade om.

Men när jag vaknade på morgonen kände jag mig fortfarande så genomtrött, trots att jag ju hittills känt mig rätt pigg och i god form. Så efter lite velande, för det bär mig fortfarande emot att stanna hemma från jobbet, bestämde jag mig ändå att skicka ett sms till chefen och säga att jag hoppar över de två sista jobbdagarna. Jag har fortfarande lite ångest över det, för jag har inte riktigt hunnit avsluta och lämna över, men samtidigt försöker jag lyssna på kroppen och inse att det allra viktigaste är att bebisen och jag mår bra. Och min förstående chef sade förstås precis samma sak.

Så nu känns det lite spännande, för trots att jag är så skrockfull att jag knappt vågar skriva det (tänk om det dröjer 2-4 veckor till...) så känns det som att något är på gång. Och om så inte är fallet kan jag ju iallafall passa på att vila lite extra. Fast just nu är det bara mitt barn och min trötte make som sover, själv har jag för mycket i huvudet för att riktigt kunna slappna av. Men jag satsar på en lugn dag hemma, innan jag ska till barnmorskan i eftermiddag. Så får vi se om det händer något mer, eller går tillbaka till normalläge.

Godmorgon!

Tisdagsmorgonmage, alldeles bar och nyinsmord!

Socialstyrelsen varnar...

"Är det någonting ni kommer att göra annorlunda denna gång?" är en fråga jag ganska ofta får nu när vi ska ha barn så tätt inpå. Svaret är enkelt och ett rungande JA. Ett av de största misstag vi gjorde som förstagångsföräldrar var ett till synes enkelt inköp av Vyssan lulltassar till spjälsängen. Dessa förvandlar den stabila spälsängen till en vagga och gör att den går att gunga. Oj så praktiskt tänkte vi när Nadia 7 veckor vaknade till och man slapp gå ur sängen, utan bara kunde sträcka ut armen och vagga lite tills hon somnade om. Och vagga gjorde vi. Ju mer vi använde det där gungandet som sömnmetod, desto mindre klarade hon av att somna utan det. Det utökades dessutom från sängen till vagnen. Jättepraktiskt att vår vagn var sånt sväng i att man kunde gunga på vagnen för att få henne att somna, tyckte vi.

Det var bara det att till slut var hon helt oförmögen att somna i någonting som var stillastående. Vår sommar blev helt präglad av olika sinnrika försök att få Nadias sovställen att gunga. För det var ju en sak när vi var hemma och hade hennes vanliga säng, men under sommaren reste vi runt lite på olika landställen och tillbringade TIMMAR med att få Nadia att somna varje kväll. Vi körde en konstruktion med gympaskor under resesängen, lät henne sova i vagnen som ju gick att gunga - med den konsekvens att vi vaknade på natten av att Nadia låg på golvet eftersom vi nyss bytt till sittdel som hon ramlat ur. Försökte amma till sömns fast det annars var någonting jag aldrig gjorde, vadsomhelst bara för att få ungen att somna. Vi och framförallt jag missade timmar av kvällssamvaro i våra långa läggningförsök kväll efter kväll.

När vi kom tillbaka till stan igen hade vi visserligen tassarna att luta oss mot igen, men insåg att vi måste göra någonting. För nu satt vi kväll efter kväll och gungade och sjöng varenda vaggvisa på vår repertoar. Vi tog läggningen varannan kväll och förberedde oss på att det skulle ta ett tag. För så fort man slutade gunga började hon förstås vrida på sig och vaknade till. Så vi gungade lite till. Och sjöng några sånger till, tills vi var säkra på att hon sov. Vaknade hon till senare, sprang vi in och gungade snabbt innan hon skulle vakna helt. Och det resulterade förstås i att hon aldrig lärde sig att somna om själv.

När vi slutligen, efter att ha bitit ihop under bröllopsplaneringen, bestämde oss för att nu fick det vara nog, kommer vi till det som jag nog är mest nöjd med att vi åstadkommit. Att få Nadia att somna själv. Vi slutade helt sonika med både mat nattetid (för en sjumånaders bebis behöver inte äta på nätterna, fick vi veta) och vaggande. När hon var ledsen smekte vi henne på ryggen och sjöng lite och oftast lugnade hon sig. Ibland de första nätterna var det outhärdligt att höra henne gråta och inte få ge mat eller vagga henne som hon var van vid. Men vi stålsatte oss och resultatet är värt alla de jobbiga nätterna i början.

Nu har vi en dotter som tar fem till tio minuter att lägga, som somnar ensam i sin egen säng efter välling, napp och godnattpuss. Och som oftast stoppar i nappen själv och somnar om när hon vaknar till. Det är klart att vi fortfarande springer ibland och att hon vaknar på nätterna som barn gör, men allting går så mycket fortfare och enklare nu och det är så fantastiskt skönt. Våra kvällar fick en helt ny kvalitet när inte läggningen var någonting som tog mer än några minuter. Det är möjligt att hon hade vuxit ifrån gungandet ändå, men för oss var det nära bristningsgränsen och det var värt att ta fighten. Det kan förstås ha varit vår dotter som var ovanligt benägen att uveckla ett vaggberoende, men när jag ser föräldrar som frenetiskt gungar sina barnvagnar vill jag nästan gå fram och säga "Var försiktig! It might be addictive..." Och de där Vyssan lulltassarna anser jag fortfarande bör förses med varningstext!

Nya bebisen kommer att få somna helt stillastående från dag ett, det är ett som är säkert!

Warning! This object may be addictive and cause serious sleep deprivation

Måndag

Oj, det har visst gått ett tag sen jag skrev sist insåg jag när en vän hörde av sig bara för att fråga om vi fått barn eftersom det varit så tyst på bloggen... Men nej, ingen bebis ännu, även om jag tycker att magen sjunkit i helgen och att det känns som att det inte är alltför avlägset nu. Jag har bara haft mycket att göra helt enkelt! Dels på jobbet där det varit så kallad släppvecka (den vecka i månad då tv-kanalerna släpper kommande månads tablåer och alla kampanjer ska bokas), vilket resulterat i att jag haft fullt i skallen och inte varit så sugen på att sitta framför datorn på kvällen, och dels har det varit lite allmänt mycket helt enkelt.

I helgen var vi väldigt effektiva! Lördagen inledde jag med att baka en massa små rosenbullar åt Nadia (fast sen åt jag upp ganska många själv). Men innan jag kunde baka var jag tvungen att kila en trappa upp och låna lite mjölk av Elin, för vår var slut. Det slutade med att vi satt på köksgolvet klockan åtta på morgonen med småtjejerna i pyamas och oss själva i myskläder och drack te, medan tjejerna lekte bredvid oss. Väldigt trevligt, goda grannar är verkligen guld värt (synd att de ska flytta snart...)! Sen bakade jag som sagt, och sen påbörjade Johan och jag helgens projekt, att röja ur vår skrubb i vardagsrummet, som alltmer blivit förvandlad till "allmänskitförvaring" och knappt gick att komma in i längre. Så vi tömde ut allt innehåll ut till vardagsrummet och påbörjade Uppdrag Rensning.

Tyvärr hann vi inte så långt i själva rensingen, för Johan skulle iväg på fotboll och då avbröt vi och Nadia och jag käkade lite lunch och sov middag. Så vi lämnade vardagsrummet som såg ut som det varit sjöslag, och gjorde oss i ordning för att ta bussen till Söder, där Lina och Jens hade välkomstparty för lilla Alma, som ju inte är så himla liten längre! Att komma iväg tog längre tid än jag förutsett, eftersom Nadia lyckades bajsa inte en utan två gånger när vi precis skulle gå. Så då kunde vi lika gärna vänta in Johan och vi mötte honom på bussen.

Festen var supertrevlig! Nadia skötte sig strålande och satt mest på golvet och lekte för sig själv medan vi åt en massa god mat och pratade med alla trevliga människor. Det slutade med att vi blev kvar till sist, och med oss fick vi en hel kasse med mat som blivit över. Den skulle komma till nytta dagen därpå! För då fortsatte vi lördagens rensning, samtidigt som jag bakade surdegsbröd. Johans mamma kom över för att hjälpa oss att köra bort allt skräp och när vi gjort vår rundtur i Vanadisberget åkte vi till släktingar till dem och fikade, innan vi körde igång söndagens sista projekt - Ikea Barkarby. Det var helt galet mycket folk och jag var helt slut när vi kom till kassorna. Då skickade Johan iväg mig att köpa mig en korv och vila lite, och det var skönt. Vi kom hem på kvällen heeeelt slut, men var förstås tvugna att rensa klart i klädkammaren och så mata och lägga Nadia. Sen skickade vi tacksamma tankar till Lina och Jens för att vi slapp laga middag och åt upp de sista resterna av deras mat innan vi kraschlandade i soffan (med nya snygga soffkuddar).

Lite bilder från lördagens kalas (tack Lina!):

Nadia hade kul med min mössa som hon hittade i skötväskan

Kul att vara på party!

Posing...

Mamma och halva pappan

Jag hade mycket roligare än det ser ut...

Och nu är det ny vecka och min sista jobbvecka på ett tag. Det känns skönt att det är den sista, för nu med drygt två veckor kvar till beräknad nedkomst, börjar jag känna mig färdigjobbad. Jag känner mig dock förvånansvärt pigg och i god form, men mer otymplig än tidigare och mentalt börjar fokus skifta. Igår kom Frida över med en liten vit vagga som vi ska få låna till bebisen, och nu när den står där i vårt sovrum, med den lilla randiga filten med en elefant på som Nadia hade, börjar det faktiskt kännas lite mer påtagligt att tiden för oss tre snart är till ända. Snart är vi fyra.

.

.

Världens sötaste lilla skrutt

Den här bilden har jag som bakgrund på min mobil. Lille sötskrot.

Snart ska jag gå på lunch men jag sitter här och har lite Nadia-abstinens. Vi var på bio igår, Johan och jag, och såg Män som hatar kvinnor, så jag hann inte träffa henne alls igår, förutom en liten snabbis på morgonen. Men det var ändå kul att komma ut på lite date med min man, och filmen var faktiskt bra, över förväntan! Jag läste boken för så länge sen; långt innan Stieg Larssonhyserin bröt ut jobbade Lina på Norstedts förlag och lånade mig denna bok som ju var så bra! Sen har den ju blivit haussad som sjutton men det var ändå kul att se filmen och gratis var det ju också eftersom Bonnier hade en visning. Mimi var hemma hos oss och var barnvakt och ringde och skrattade och sa att Nadia var så glad och rolig att vara med. Hon showar verkligen loss ibland när vi har besök! Nu ska jag gå och äta födelsedagslunch med Åsa!

.

Onsdagsmage

Ryktet säger att det ska finnas ett par fötter därnere. (jag fick böja mig framåt för att alls kunna ta denna bild, blev liksom inget perspektiv annars)

Dagens mage...

...och dubbelhaka!

Lite bättre. Fast såna här bilder kanske man inte ska lägga ut på nätet... Litar på att det bara är (kvinnliga) vänner och familjemedlemmar som läser detta. Och så Johan men han är ju van vid den här synen. Stackars honom när jag går tillbaka till normalläget, ingen av oss minns riktigt hur det såg ut...

Nadia som ettåring

Musikalisk förstås, med fina musikpresenter från Stella och Lina

Nadia har under de senaste veckorna ändrat personlighet tycker jag, eller iallafall förstärkt sina befintliga personlighetsdrag. På kort tid har hon har gått från en ganska lugn liten bebis till en liten tjej med vilja och humör. Hon är verkligen ett litet barn nu, med allt vad det innebär i form av kladdiga måltider, välta muggar och nedkastad mat på golvet. Det är inget tvivel om vad hon vill, detta demonstrerar hon tydligt för oss med att peka bestämt och ge ifrån sig vad vi tror måste vara världens mest irriterande ljud - ett halsdjupt och missnöjt grymtande som jag inte riktigt vet hur vi ska få henne att sluta med. Jag antar (läs hoppas) att det kommer att försvinna allteftersom hon lär sig prata mer - hon säger redan "Mah!" (för mat) när hon vill äta eller dricka något. "Bah" är napp (ibland "bapp") men betyder även boll och nu i kalastider ballong.

Hon stapplar omkring i sin fortfarande ganska ostadiga gångstil och tar sig trots lite drattande på ändan dit hon vill ganska snabbt. Man får absolut inte ta henne i handen eller försöka gå med henne genom att hålla i händerna (sådär som alla andra barn lär sig gå), då blir hon tvärilsk och kastar sig på golvet. För det mesta är hon tack och lov på gott humör, och skrattar och busar men ibland bryter hon förstås ihop och då har hon nyligen börjat dunka pannan i golvet som en riktig liten dramaqueen. Så gråter hon stort när det gör ont, men slutar snabbt om hon inte märker att det ger den sökta uppmärksamheten.

Och samtidigt som hon uppvisar alltmer humör, blir hon också alltmer gosig. Det senaste just nu är att gå runt i lägenheten och luta huvudet mot allting mjukt, borra ned ansiktet och säga "mmmmmmm". Hon gosar med alla mjukisdjur, kuddar, handdukar och kläder hon kan hitta och igår satt hon länge med ett av mina linnen i famnen och på huvudet och sade "mmmm mmmm" gång på gång. Favoriten är annars ett rödvitt elefanttyg som jag sytt en massa örngott av och så fort hon ser någonting i det tyget ska det gosas med. Nallar och mjukisdjur överröses med pussar och det gör också alla andra barn hon träffar. Med mer eller mindre glatt mottagande! Söta fina lilla Nadia, min glädje och fina lilla älskling.



.

Helg

Efter nästan en vecka av mer eller mindre fungerande internet hemma lade det nu ned slutgiltigt i fredags, och vi har varit offline (samt utan digital-tv och telefon - tack Bredbandsbolaget!) hela helgen. Och alla de underfundiga blogginlägg jag skapat i mitt huvud under helgen är förstås bortblåsta där jag sitter framför jobbdatorn under lunchen.

Helgen bjöd som vanligt nuförtiden - för nu är Nadia tillbaka i sin 06:30-mood - på tidiga morgnar, och eftersom jag själv kände mig ganska pigg tog jag både lördag och söndag morgon och lät den morgontrötta pappan sova lite. Vi hade varit ute på fredagsöl på Rival hela familjen (Erik fyllde år och hade samlat ihop nästan hela gänget), och hängt i lobbyn med våra kompisar och känt den där sköna känslan av att det faktiskt går att ha ett vanligt liv även med barn. Även om det inte blir så mycket krog nuförtiden, så känns det lite skoj att dippa in på besök ibland och känna att det faktiskt funkar så länge man laddar med majskrokar och är beredd på tidig hemgång. Och Nadia knallade runt soffgruppen och försökte välta drinkar på det låga bordet, i gott sällskap av John och jag njöt av att träffa gänget och dricka Cola, innan vi gick hem vid halv nio och åt Thai och lade lilla skrotis.

Så på lördag morgon halv sju var jag uppe och bakade banankaka på överblivna övermogna bananer från jobbet medan Nadia lekte på köksgolvet. Sen åt vi frukost och vid halv nio tog vi med oss vår banankaka och gick upp till Elin och Thea och fikade (stortjejer) och lekte (småtjejer). Även Johan gick upp vid den tiden och passade på medan han var ensam hemma att spela in lite låtar vid datorn. Sen hann jag sova lite middag, och på eftermiddagen skulle Johan iväg på fotbollsmöte. Jag och Nadia lekte lite med Hanna och Astrid som kom över med muffins. Sen gick vi ut en liten stund för att njuta av lite vårsol, men den hade förstås försvunnit och ersatts med något slags kombinerad snö- och hagelstorm. Nadia somnade snabbt i den alltmer snötäckta vagnen och jag knallade bort till Babyproffsen och trots att vi startade med påklädnad trekvart innan de skulle stänga och det bara ligger på andra sidan bron, kollade jag på klockan när jag kom fram och såg att 43 minuter hade passerat. Jag hann med en minuts marginal in innan de stängde. Jag har inte riktigt vant mig vid att vara såhär långsam...

På lördagskvällen var det Melodifestival, vilket som vanligt innebär att det inte finns någonting att se för oss 5,7 miljoner svenskar som är helt ointresserade av denna. Med mina nyvunna tv-kunskaper har jag lärt mig att alla andra kanaler lägger sig platt när SVT drar igång sina sändningar, och vi hade ju som sagt varken dator eller särskilt många kanaler, så vi kollade på en Paul Simon-dokumentär på tvåan och gick sen och lade oss.

Söndagen bjöd återigen på sol och vi hade som enda plan att ta oss till Söder klockan 15, där Johan skulle få pianolektion av Jens och jag och Nadia tänkte passa på att hänga lite med Lina och Alma. Så med tanke på mitt racertempo startade vi hemifrån redan halv ett, för att hinna äta lite och lägga upp jeans till Johan. Så vi begav oss mot Söder och hamnade på kebabbuffé på Hornsgatan. Nadia åt glatt pitabröd, falaffel, kyckling och pommes frites, även om det mesta hamnade på golvet. Men det är så skönt att hon kan äta samma saker som vi nu när hon fyllt ett, även om friterat och flottigt kanske inte kommer att bli grundstenen i hennes framtida kost. Eller vår egen för den delen, vi var mätta resten av dagen på den lunchen. Sen köpte vi jeans till Johan och åååh vad jag längtar tills jag själv kan komma i ett par vanliga tighta brallor igen! Och så knallade vi bort till Lina och Jens och hängde där tills det var dags att ta oss hemåt igen och ha lite soft söndagskväll. Det var vår helg det och som vanligt en mysig sådan.

.

Rakhårig i farfars jacka

Jag var och klippte mig i torsdags och som vanligt är jag den enda som kommer från frisören med längre hår än när jag kom dit...

Jackan som jag har på mig är étt arv från min farfar. Den är en av de två vinterjackor som jag fortfarande kan stänga. Precis som förra graviditeten har den blivit min favoritjacka och jag får ofta frågan om jag köpt ny jacka. Trots att den måste ha en minst 20 år på nacken (visst farmor?). Gammal fin svensk kvalitet och så känner jag mig lite nära min farfar när jag har den på mig och inbillar mig att han skulle gillat att hans jacka omsveper hans ofödda barnbarnsbarn.