Asgarv med pappa
En läser, den andra har hittat sina händer
Som sagt, vi tog båten till Ljusterö på onsdag morgon. För en gångs skull var vi i god tid och med barnvagnen fullastad med helgens proviant klev vi ombord allra först. Båtresan gick utan anmärkning och Nadia sov nästan hela vägen. Framme i stugan satte vi oss på altanen med våra nyinköpta deckare och njöt av lite vårsol medan Nadia sov i vagnen. Solen försvann dock ganska snabbt abkom moln och tallar, bebisen protesterade i vagnen och kvällens grillmiddag fick intas inomhus. Efter lite amning framför brasan somnade Nadia snällt klockan sju och Johan och jag satt sedan i soffan med våra deckare resten av kvällen. Jag tror knappt att vi bytte tre ord och kunde inte gå och lägga oss innan mördaren var avslöjad. Detta skedde för min del kring tolvtiden på natten, medan Johan lät sin bero till dagen därpå.
Vi sov alla tre ihopklämda i 120-sängen och jag lyckades avhålla mig från att lägga mig på bebisen till morgonen därpå. Högljudda protester följde. Överhuvudtaget har fröken utvecklat ett jäkla humör och är hon trött och man försöker sig på något elakt som att mata henne fast hon inte är hungrig, blir hon tokförbannad och kan gå igång rejält. Skrik och gråt har plötsligt blivit en del av vår vardag, fast hon är ganska lätt att trösta och på det hela en rätt glad tjej ändå. Men det gäller att man får henne i säng i tid, innan humöret tryter. Detta hände nästa kväll, då hon vägrade somna tills vi efter 173 vaggvisor och en näranog sönderskuttad säng (hon gillar när det sudsar när hon ska somna..) slutligen resignerade och lät henne somna i famnen. Visa av detta bestämde vi oss för att åka hem redan nästa kväll istället för morgonen därpå som vi planerat, eftersom Johans mamma med man skulle komma och det kändes lite jobbigt med våra bristande kvällsrutiner när det var fler människor i den lilla stugan. Men vi hann med några mysiga dagar med promenader längs havet och mycket stugsoftande. Även om allt blir lite mindre på ens egna villkor nuförtiden, men så är det ju.
Fröken Nadia (som BVC-sköterskan kallar henne) har förövrigt upptäckt sina händer och kan sitta skelögd i timmar och betrakta dessa innan det hörs högljudda smackanden från henne, då hon lyckats få in dem i munnen och börjat suga. Mamma säger att det ser ut som att hon sitter och stickar, och det stämmer faktiskt. Sött är det hursomhelst.
PS Slutnoteringen för förra helgens releaseparty landade på 88 festglada personer! Inte illa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar