Plågan

Det finns någonting som ständigt plågar mig, någonting jag nästan hela tiden tänker på när jag är hemma, och någonting som är orsaken till nästan alla konflikter hemma hos oss. Någonting jag konstant tjatar om, på stora och små, någonting som är helt förenligt med ro eller oro, någonting som var så obetydligt för mig när jag var yngre så att det är rent ofattbart hur det kommit att ta så stor plats i mitt liv som vuxen. Detta någonting stavas städning.

Nuförtiden är min sinnesro helt avhängig av hur det ser ut hemma. När jag kommer hem till ett nystädat hem andas jag ut och mår bra i själ och hjärta. Och när jag ser det förfalla efter en dag, eller redan efter nästa middag, mår jag genast lite sämre. Barnens rum är en egen historia... Nästan hela gårdagen ägnade Johan och jag åt att få Nadia och Olivia att städa sitt rum innan vi skulle gå ut. Vi turades alla fyra om att få psykbryt och jag insåg ju förstås att detta måste vara det allra bästa sättet att betinga sina barn att hata städning för all framtid. Men ibland bara står man inte ut och jag kan bli så tokig när de på tre sekunder vänt ett nystädat rum till ett inferno av småsaker och klippta papper och sen bryter ihop bara man andas "plocka undan". Det är helt sjukt så de kan stöka till och vilket bråk det alltid blir när det ska plockas undan. När vi så äntligen lyckades komma ut igår var det redan eftermiddag och samtliga familjemedlemmar var på uselt humör.

Eller när jag som idag, när Johan varit hemma och jobbat med en hostig Nadia, och lämnat över hem och barn till sin kompis Simon som barnvaktade när Johan själv var på bankmöte, och jag kliver in efter hämtning av övriga barn och möts av ett hem där frukostresterna fortfarande står framme, där jag får kryssa mellan gamla bunkar på golvet och använda träningskläder och leksaker huller om buller för att säga hej till en person som jag knappt känner... Då mådde jag illa i hela kroppen. Det var hemskt och jag fick be om ursäkt. Han hävdade att det var stökigt hos dem med, men det har jag väldigt svårt att tro. Sen fattar jag ju varför, Johan hade en hektisk dag och fick dessutom ta hand om Nadia, men jag önskar bara att ingen utomstående hade behövt vara hemma hos oss då... Jag minns själv hur jag tyckte att det såg ut hos barnfamiljer när jag bara hade mig själv att tänka på. Och hur lite jag brydde mig, förvisso, men nu när jag är i rollen av barnfamiljen tycker jag att det är outhärdligt.

Och så jämför jag mig (oss) konstant med alla andra där man kan göra spontanbesök och det ändå ser helt perfekt ut och fattar inte hur det kan se ut som helvete hos oss jämt. Och jag gnäller och tjatar på Johan som inte ser sånt som jag ser, som inte alls har samma prioriteringar och fokus och som utan problem kan koppla bort städning (som kanske förvisso aldrig varit påkopplat) för att fokusera på jobb eller annat. Själv kan jag inte jobba en minut om jag inte först plockat undan och torkat av diskbänken. Och man är väl olika, men lite tröttsamt är det ju att vara den enda ordningsamma i en familj på fem och jag är konstant i underläge med att hålla reda efter fyra stökiga personer. Låter jag gnällig och gammaldags nu? Jajemen. Och jag avskyr det och önskar att rollerna var mindre klyschiga hos oss. Eller att jag bara inte brydde mig. Ska jobba lite på min Zen. Andas djuuuuupt.