Mörkret är så kompakt. Precis som man säger, mörkt när man går upp, mörkt när man går hem från jobbet... Jag är så sugen på att resa utomlands, men det är man ju jämt såhär års. Och annars också för den delen, men det är verkligen en baksida med att vara fem i familjen, varenda minisemester kostar en förmögenhet...
Men i veckan fick jag en födelsedagsöverraskning från min man! Han hämtade mig på jobbet och sen gick vi via en liten lurig omväg till Strandvägen 1, där min pappa och Johans mamma satt och väntade vid ett bord. Vilken överraskning, jättekul att umgås i det sällskapet! Efter middagen gick vi till Dramatens lilla scen och såg Jonas Hassen Khemiris nya pjäs som jag tror hette Ungefär = lika med.. Jättebra var den!
Resten av veckan förflöt. Nadia hade avslutning på gympan och föräldrarna fick titta på en uppvisning sista halvtimmen. Jag brukar ju ta med henne dit men man får inte titta in för en sekund så det var kul att se. Gympafröken (ordet låter som en robust dam men är i vårt fall en botoxad fd modell och gymnast) kom fram till mig härom veckan och frågade om Nadia hade gått på annan gympa innan eftersom hon är så duktig. Hennes hjulningar är helt perfekta sa fröken och jag blev varm i hela kroppen av stolthet. Och det var kul att se på uppvisningen också, Nadia var smidigast och bäst av dem alla och vissa har gått sedan de var tre år gamla! Ja, det blev lite skryt här, det viktigaste är såklart att hon tycker att det är kul och jag håller förstås min tävlingsmentalitet för mig själv...
Olivia skulle haft dansuppvisning på torsdagen men fröken var sjuk så det blir nästa vecka istället. Då har även båda barnen luciafirande. Samtidigt. På två olika ställen. Så typiskt... Vi får dela upp oss.
1 kommentar:
hahah skryt på! klart man blir stolt när ungarna är så fantastiskt duktiga. Heja Nadia!
Kram Å-M
Skicka en kommentar