Funderingar

Jag läser igenom lite gamla blogginlägg och inser hur kvaliteten på dessa sjunkit i takt med att jag börjat blogga på mobilen. Fler bildillustrerade inlägg har fått betala med sämre språk. Jag blir aldrig fullt bekväm med att skriva långt på mobilen och det märks när man läser igenom. Vilket man ju sällan gör när man i all hast skriver ihop någonting gåendes på väg till jobbet... Här kommer iallafall lite text skriven på den riktiga datorn, förra helgen när jag läste i DN och surnade till.

Jag läser en krönika i DN apropå den SCB-rapport som kom ut i veckan om att vi blir alltmer jämställda i att ta hand om barnen, men att det fortfarande är kvinnorna som städar mest och lagar mest mat. Krönikan jag läser handlar om att det är kvinnorna som jobbar deltid när de får barn och att många aldrig går upp på heltid igen, och blir de stora förlorarna gällande lön, karriärsmöjligheter och framtida pension. Varför är det fortfarande så, år 2011?

Jag begrunnar vår egen situation. Johan och jag jobbar båda 88% och hämtar och lämnar varannan dag. Vi är inte rigida med dagarna, har jag ett möte som drar ut över tiden kan han hämta och vice versa. Gällande hemmet, så visst är det jag som oftast initierar städning och tvätt, Johan är oändligt mycket slarvigare än jag. Om det är för att han är man eller inte, det vet jag inte. Hursomhelst har vi insett att för att minimera vardagstjafs och småbråk, försöker vi ha så mycket 50/50-regler som möjligt. Det låter kanske urtrist, men för oss funkar vardagen allra bäst när man vet precis vad som förväntas av en. Så vi lagar oftast middag varannan kväll (den som hämtat lagar när man kommer hem) lägger barn varannan kväll, delar upp nappflaskediskandet så att han diskar kvällsflaskorna och jag morgonflaskorna. På så sätt slipper vi småtjafs om onödiga saker eller att någon behöver känna att det alltid är den som gör en viss tråkig syssla. Men anledningen till att alla dessa regler funkar så bra för oss är nog just att vi inte har några problem att byta eller rucka på dem när det behövs. Och att vi gör generellt tråkiga saker som tvätt, storhandling, källsortering tillsammans.

Jag kan inte jämföra hela svenska folket med oss, för jag vet att vi har det förmånligt nog att ha flexibla jobb, att ha såpass bra löner att vi klarar oss på deltid utan problem, och att detta är det system som passar bäst för just oss. Men frågan kvarstår: varför är det så självklart att det är kvinnan som ska gå ned på deltid, varför är det inte naturligt att mannen lika gärna gör det eller att man delar på det?

Så ofta får man höra argumenten om att mannen inte KAN jobba mindre, att det inte funkar för honom på jobbet att vara föräldraledig, att familjen inte klarar sig ekonomiskt om mannen jobbar mindre.. osv osv... Varför är det inte mer självklart att han kan ta ett karriärsmässigt bakåtkliv precis som kvinnor så naturligt gör när de blir gravida och föder barn? Och varför låter inte kvinnorna sina män ta mer plats, varför är hon så rädd att förlora sin självklara roll som hushållets överhuvud, den som barnen kommer springandes till när de slagit sig..? Ja... Jag hoppas att dessa frågor fortsätter att ifrågasättas, för riktig jämlikhet kommer inte förrän vi inte längre behöver ställa dem.

.