Roligt med alla kommentarer i förra inlägget. Till den som skrev att jag skulle behandla mina små bråkstakar som jag skulle gjort med en vuxen, så har jag lite svårt att relatera... Vet inte om jag skulle hålla kontakten med en vuxen som lade sig ned och skrek på marken vid minsta motgång, ritade på väggarna, försökte spola vatten på min mobil, eller konstant bråkade och retades med den närmsta personen i sin närhet. Jag vet också att barn är barn, att saker går över, blir lättare och växer bort, men just i stunden av timmars bråk och gnäll är det ju deras irrationella beteende som är svårt att relatera till, och det är just det som är så frustrerande. För jag glömde ju att skriva att förutom att de individuellt är små tokbestämda personer, så är de ju i luven på varandra nästan konstant och vi får ständigt hoppa in och avvärja katastrofer och bända bort en liten bitande Oliv från en gallskrikande storasyster.
Behöver jag lägga till att jag älskar dem mest av allt i hela världen och inte skulle byta en sekund av bråk och utbrott mot ett liv utan mina små skatter?
@Linda: Jag älskar storyn med strumporna! Vad gör man inte för husfriden.. hahaha.
@Mamma: Tanken har slagit mig också. Karma bites you in the ass. :)
.
2 kommentarer:
Det är en märklig men härlig känsla att känna att man aldrig skulle vilja byta bort dessa bråk och utbrott mot någonting annat. Klyschigt men kärleken till sitt/sina barn är större än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig.
Måste även tillägga bserat på vad du skrev tidigare om att man ibland känner sig som en liten människa utan pondus. Jag trodde i min enfald att jag skulle bli en mycket bestämd och konsekvent mor men icke. Jag blev motsatsen. Ibland känner jag mig som en stor mes som lirkar och ger med mig men hey vi är bara människor i slutändan. Man får vara en mes och utan pondus ibland. : )
Glömde skriva avsändare. Det var jag, Linda som skrev inlägget. : )
Skicka en kommentar