Morgonstund

...har TJAT i mund.

Varje kväll sätter jag väckarklockan på 06:35 nästa morgon och varje morgon  är jag på jobbet först två timmar senare. Då har jag på sin höjd suttit ned i tio minuter och tryckt i mig en macka och en kopp kaffe. Tio minuter med minst tolv avbrott för att rosta mackor, bre mackor och hämta vatten (NÄR kan barn börja göra sin egen frukost utan att bränna sig på brödrosten och skapa kärnvapenkrig i Bregottet?? Jag bara undrar, när??)

Nadia och Olivia som så glatt skuttar upp vid halv sjusnåret (eller tidigare) på helgerna, är stört omöjliga att väcka på vardagsmorgnarna. Jag börjar lite varsamt; pussar, gosar, pratar, går sen över till mer brutala metoder med att tända alla lampor och sjunga "gomorron gomorron" med skrålande stämma, men allt jag får tillbaka är (i bästa fall) ett muttrande och ett täcke draget upp över huvudet. Har Elias vaknat innan brukar jag sätta honom i deras sängar så att han får klättra runt och stöka lite, och trycka kladdiga pussar tvärs över munnarna.

När jag uppnått någon form av livstecken tar jag med mig Elias och går och duschar med tydliga förmaningar om påklädnad tills jag är tillbaka. Och visst duschar jag ganska snabbt, men det är extremt ovanligt att de ens kommit ur pyjamasarna när jag går och kollar nästa gång. 

Mera tjat, och glöm inte att byta trosor (för det glöms lätt, trots att det ska göras varenda dag) och sen går jag och klär på mig själv och sminkar mig. 

När jag går och kollar nästa gång sitter de förhoppningsvis i trosor och stirrar blint in i sina lådor. Kanske bråkar lite om att få låna något plagg av varandra. Här händer det att jag får lite lätt psykbryt.

Elias välter lite möbler och hjälper inte direkt till

Nadia har byggt en klädgubbe och iallafall fått av sig pyjamaströjan. 

Alla stora barn försvunna och lådorna lämnade vidöppna. Här brukar den lille ta tillfället i akt och riva ut alla kläder ur lådorna. 

Jag lokaliserar barn, säger KLÄ PÅ ER för nittioåttonde gången och motvilligt får de på sig några plagg. Men när jag kommer in nästa gång igen står Nadia återigen i trosor, för kläderna var inte bra. Andas i påse. 

Oliven sätter slutligen fart och får på sig en märklig kreation av kortärmat och -bent med andra kläder under, men jag är bara tacksam över att hon äntligen fattat att sommaren är över och att vi inte behöver ha sandal- och sommarklänningsbråket precis varje dag hela oktober. 

Äntligen vid frukostbordet, och min hålltid är att frukosten ska vara färdigäten en timme efter att vi gått upp, alltså halv åtta. Då har vi en kvart till tandborstning och ytterkläder, men min tidsplan spricker vareviga dag och när jag ääääääntligen kommer till jobbet känns det som att jag varit igång en hel evighet. 

Och det mest irriterande (iallafall nästan) är att under hela den tiden då Johan skötte morgonfixet och jag låg och sov, då flöt rutinerna som vatten och han behövde aldrig tjata. Själv får jag anstränga mig för att stänga av min egen tjatröst ur huvudet när jag lämnat det sista barnet, och ibland tänker jag tillbaka till en tid när jag fortfarande inte hade öppnat munnen innan jag kom till jobbet.