En stor liten bebis på bröstet

En jobbig natt ligger bakom oss. Elias vaknade mellan varje timme till varje halvtimme hela natten. Första delen av natten gnydde han bara lite men vid fyra började han storgråta och jag klarade inte av att låta honom vara ledsen, så Johan fick ta över. Han skriker liksom inte, utan gråter, och jag ville nästan gråta med honom. Han var varm och febrig och tittade på mig med bedjande ögon, tyckte jag, och jag kände mig usel. Men jag ville inte äventyra allt som vi kämpat för senaste dagarna så jag gick ut och satte mig i vardagsrummet medan Johan lugnade honom. Gick in och lade mig igen när han tystnat. Klockan fem vaknade han sen igen och då tog jag upp honom i sängen och ammade honom. Och han ammade typ till klockan åtta, så fort jag försökte dra ut så vaknade han och grät. Puh! Trött idag men inte så trött som jag kommer att vara imorgon, eftersom jag ska hem till en kollega och dricka vin idag. Dålig timing...

Nu sover han på mitt bröst. Helt klart att han inte är helt hundra idag. Hade tänkt gå och träna men kände inte att jag kunde lämna in honom på MiniSats så jag bokade av och tog en powerwalk i Hagaparken med Jenny och Sebastian istället. Det började ösregna men det var rätt skönt ändå. 

Ikväll funderar jag på om vi inte ska flytta in hans säng i arbetsrummet, kanske blir det enklare om han inte ser mig... Eller så får jag bara springa fram och tillbaka hela natten. Det kommer nog inte att bli så lätt att sluta amma denna gång, de andra två slutade av sig själva utan ansträngning från min sida, när de var 7-8 månader. 

Men. Allt detta känns så extremt futtigt när jag läser om cancersjuka Lina som dog inatt och lämnar tre barn efter sig. Såhär slutar hennes text, jag läser det med en tår i ögat och orkar med vilka nätter som helst så länge jag får ha mina barn hos mig, och så länge de får ha en mamma. 

"Min man sover hos mig i natt och i morgon hämtar han hit sönerna igen. Om det är sista gången jag ser dem vet jag inte. Inte de heller och de gråter. Loke, tyst och med ihopknipna ögon. Elis, med stora tårar rinnande ner för kinderna och frågor på frågorna och så Jack, minstingen som öppet storgråter och klamrar sig fast vid mitt ben.

Och så min älskade, fantastiske Petter som biter ihop, håller ihop och gör det hela gångbart. När jag går vidare så faller han, jag vet att vi har vänner som fångar honom då. Tacka gudarna för alla som kommer göra det.

Så. Jag vet inte om vi hörs nästa vecka. Jag hoppas. Och gråter som Elis med Petter att klamra mig fast vid.

Ses sen, oavsett, håll ett öga på stjärnan längst ut till vänster i formationen Cassiopeia. " Ur GT