Regntankar om samvaro

Idag bara regnar det och jag känner mig lite trött. Trött trots att jag fick sova middag en och en halv timme igår - det har inte hänt på väldigt många månader - och fick sova till halv nio imorse. Fick säger jag, för det förutsätter förstås att tjejerna håller sig i schack och att Johan sover lite mindre. Jag tycker ändå att vi är ganska bra på att låta den ena sova med Olivia medan den andra tar Nadia. Tyvärr blir det ju lite på bekostnad av vårt gemensamma umgänge dock.

Jag kan verkligen förstå att folk tappar bort varandra under småbarnsåren. Man har så fullt upp jämt, och huvudet fullt av sätt att få vardagen att funka, fullt med måsten och borden och alltid alltid en liten kropp emellan de två stora. Vi som var så duktiga på kel och kramar och skedsovande, nu blir det lite mindre av den varan. Jag försöker att komma ihåg att pussa lika mycket på min man som på mina barn, men det är inte alltid så lätt. Men samtidigt som jag känner mig lite beklämd över att vi inte hinner med varandra som förr, känner jag mig så trygg i vårt förhållande och vår kärlek, och helt säker på att vi kommer att klara detta utan större uppoffringar.

Vår kvällsdisciplin är vår räddning. För eftersom vi lägger våra barn så tidigt och nattningen går så enkelt, går dagen från att vara barnens, till en kväll för de vuxna. Då är tiden bara vår, och vi gläds över gemensamma små fånigheter som en Turkisk pepparglass från Glassbilen framför Robinsonfinalen. Eller som igår, Project Runway, vår gemensamma favorit. Det blir mycket tv och mycket soffa just nu men samtidigt har vi ju den lyxen att vi har nästan hela dagarna tillsammans och verkligen hinner umgås. Jag försöker stanna upp och tänka hur bra vi har det och att det nog kommer att dröja innan vi hinner se så mycket av varandra som just nu. Denna vår och sommar hade kunnat vara hemsk om jag hade varit tvungen att ha barnen själv medan Johan slavade på kontoret. Istället har vi näranog lediga dagar tillsammans, alla fyra. Och det är ju fantastiskt!

.

Sista veckan i maj

Nu har det visst gått en hel vecka sedan jag uppdaterade bloggen och jag vet faktiskt inte riktigt varför jag inte skrivit något. Det har bara inte blivit av. Men jag har tagit massa bilder till bloggen, men nu struntar jag i att lägga upp dem om det ska hinna bli ett litet inlägg medan Nadia sover middag och jag gungar Olivia i babysittern med ena foten.

Den passerade veckan har varit ljuvlig vädermässigt och full av aktiviteter.

Måndag och tisdag: Johan borta och jag och mamma roddade barnen

Onsdag: Jag klippte mig och blev snygg och rakhårig och fick en liten stund för mig själv. Sen var vi på BVC och fick beröm för att vi samarbetar så bra och på kvällen åt vi god och trevlig middag hos pappa och Titti.

Torsdag: Var på förskoleinfo i Vasaparken. Nadia hade inte sovit och var på uselt humör och en av oss fick springa runt och passa henne medan hon skrek och stal leksaker. Var rätt utmattad sedan, men det var iallafall informativt. Sen fick Nadia sova och på eftermiddagen åkte vi hem till Lisa K och hängde med henne och hennes nya bebis på Söder. På kvällen var jag ensam med tjejerna när Johan var på derby.

Fredag: Lekte i parken medan Johan jobbade. Gick sen in till stan och kollade på faster Pias slututställning på Berghs. Kanske inte världens mest barnvänliga ställe, men bra projekt och jag hade gärna velat se mer. På kvällen hade vi barnvakt till båda barnen för första gången! Pappa och Titti kom över och tog snabbt varsitt barn. Johan och jag svidade om och gick på jobbfest! Det var fest med midsommartema på Debaser Medis och riktigt kul att träffa alla sköna kolleger. Jag drack massa bubbel och vin och blev lite på lyset, men tvingade hem oss vid tolv eftersom jag lovat mig själv att spara på krafterna inför lördagens möhippa. Barnvaktandet hade gått toppen och det kändes sååå skönt!

Lördag: Trots mina försök att hålla igen, gjorde väl bristen på rutin sitt och jag kände mig vansinnigt bakis när jag vaknade kl fyra på morgonen. Somnade om och mådde bättre sen, men fortfarande lite seg. Men ryckte upp mig och gick och möhippade en blivande brud Cruseman. Maria var på topp hela dagen och kvällen - förstås! Och jag hade superkul på yoga, skumpa på Åsas gård, kalasmiddag hos Cia och sen champaaagne på Riché följt av drinkbord på Collage. Mer än så blev det inte för mig, för dels bara orkade jag inte, dels höll mina bröst på att explodera efter en dag utan amning. Jag vinglade ned till en taxi vid ettsnåret och åkte hem och satte på pumpen.

Söndag: Mors bakisdag. Trött. Seg. Huvudvärk. Vad brydde sig väl mina små döttrar om det? Inte ett dyft. Johan lät mig förstås sova men med en högljudd Nadia utanför dörren var det svårt och tillslut gav jag upp och så gick vi och åt bakisbrunch på Pampas Marina istället. Efter det var vi proppmätta och lekte i parken och tittade på får och lamm vid 4H-gården. Sen en skön promenad hem och så sov vi middag alla fyra. Men jag vaknade efter en stund och gick upp och sen kom Lisa L som jag inte träffat på så länge förbi och vi åt jordgubbar och uppdaterade oss. Sen bada och lägga Nadia, dela en pizza med bea framför Robinsonfinal (dator-tv) och så ääääntligen läggdags! Slut på rapport!

Hejåhå...

Första dagen på egen hand med barnen började sådär. Jag fick iväg oss alla till parken, denna strålande dag, utan problem. Där sprang Nadia runt och lekte och Olivia sov i vagnen. Roligare än själva lekparken är fotbollsplanen och terasserna med stora glesa trappsteg som man kan klättra i. Hon har bra koll på trappor nu, men man får konstant vakta henne så att hon inte springer in på fotbollsplanen, vilket hon okynnigt älskar att göra, i synnerhet när hon märker att det är förbjudet (så länge match pågår, annars gör det ju inget förstås).

Vi hade några trevliga timmar i det fina vädret, medan vi väntade på mamma som var på återbesök för foten på Sabbatsberg. Sen skulle jag ha följt min ursprungliga plan att gå hem och ge Nadia lunch och sova middag, men mamma hade inte lämnat lägenheten på några dagar och ville gärna äta i parken, så vi köpte mat på Melanders fisk och satte oss på en parkbänk och åt. Nadia åt bara lite lax och ägnade sig sen åt att klättra på staket (bara de där små låga i stål) och ungefär när jag tänkte att nu kommer hon nog att bli trött snart, bröt hon ihop totalt. Jag satte henne i vagnen för att försöka gå en sväng så att hon kunde somna, men det var helt omöjligt.

Hon blev bara argare och argare och skrek som en galning och ålade runt i vagnen så att hon nästan ramlade ur. ALLA stirrade och jag kände hur jag själv höll på att tappa humöret. Jag lämnade långsamma mamma på kryckor och skyndade mig hem med barnen för att lägga Nadia. Hon var vid det här laget helt hysterisk och jag skäms nästan för att erkänna det, men jag blev så arg. Barn är så oregerliga och totalt irrationella när de blir sådär och som vuxen känner man sig så frustrerad och maktlös. Eller man, JAG gjorde det iallafall. Och sen skämdes jag för att jag blivit arg och pussade och pussade på henne när vi väl kommit hem.

Jag småsprang hemåt med ett hysteriskt barn och ett än så länge sovande för att när jag väl kommit in genom porten ställa mjukliften med Olivia samt skötväskan i hissen, bära Nadia samtidigt som jag försökte fälla ihop vagnen och låsa fast den, samtidigt som Olivia började skrika i hissen. Frakta hela konkarongen upp och in i lägenheten. När jag äntligen kom in genom ytterdörren rann svetten längs ryggen på mig och jag var HELT slut! Puh!

Lade Nadia som ville ha nappen och somnade på ett ögonblick, ammade Olivia samtidigt som jag bokade en klipptid och sen öppnade jag balkongdörren och lade mig på sängen och pustade ut. Då kräktes Olivia över hela sig och mig och det var bara att gå upp igen och byta kläder på oss och jag känner mig fortfarande lite matt. Och nu vaknar förstås Nadia och Olivia har tröttnat på sängen. Pew, nya tag...

.

Olivia två månader

Idag fyller Olivia två månader och när vi träffade en liten treveckorsbebis igår insåg jag hur stor vår yngsta dotter blivit. Hon har lämnat det nykläckta stadiet och blivit en riktig bebis med medveten blick som intresserat följer ens rörelser. Ögonen är fortfarande lika blå och kommer nog att förbli det. Otroligt att hon och Nadia är så olika. Jag ser mig själv i Olivia så mycket mer än i Nadia, trots att hon är ljusare, och det nog snarare är storasyster som har mitt temperament. Att vara fyra i familjen känns så självklart och jag kan knappt minnas hur det var när vi bara hade ett barn. Vad gjorde vi av all tid?!

Just nu luktar Olivia inte så gott dock, vi håller på med en salva mot skorv som luktar vidrigt. Bara 5 dagar kvar av kuren...

Kärleken till mitt andra barn är lika stor som till mitt första och hjärtat liksom bara växer ju fler som behöver få plats däri. Fina lilla Olivia!

Svettigt i Fjärilshuset

Vips, sa det så var denna långhelg över. Efter en ospännande lördagskväll av brödbak och barnklädestvätt, tog vi oss iväg på en liten utflykt idag. Målet var Fjärilshuset i Hagaparken, som vi tänkte att kanske Nadia kunde uppskatta. Men den tiden det tog oss att packa kaffethermos och kaka, klä på hela gänget och komma iväg, samt fixa olika luncher på vägen (ciabattamacka till mig, hamburgare till Johan och varmkorv till Nadia), hann ju Nadia somna på vägen. Hon vaknade dock när vi kom fram och efter en liten fika på gräset samt matande av några fiskmåsar (till Nadias glädje och våra gräsmattegrannars irritation) så äntrade vi Fjärilshuset.

Värmen som mötte oss var för mig totalt överraskande. Inte visste jag att fjärilar behöver 40 graders värme och 100% luftfuktighet för att bli sådär absurt stora. Jag tyckte de var mer äckliga än fina och i synnerhet när de hängde som puppor som liknade små skrumpna lik. Nadia blev omedelbart jättegnällig av värmen och ville inte gå en meter, utan skulle åka vagn eller bli buren. Jag som sett henne framför mig springandes runt med färggranna fjärilar kring huvudet i någon liten barnfilmsidyll. Istället började svetten rinna på oss alla och efter en stund var det nästan outhärdligt. Den enda som inte verkade besväras var Olivia som sov som en stock i vagnen hela vår vistelse där. De jättestora färggranna fiskarna var dock ganska kul, men Nadia såg väl sin chans att svalka sig och skulle hela tiden stoppa händerna i vattnet och sen i munnen, så tillslut gav vi upp och gick fuktiga ut i svalkan och njöt av en glass på gräsmattan. Inte riktigt värt de 180 kronorna kalaset kostade oss.. men en trevlig utflykt iallafall!

När vi kom hem lagade vi god middag på baconlindad kyckling med basilika (från örtträgården på balkongen) och små helstekta färskpotatisar och sen har Johan och jag kollat lite tv och njutit av vår sista kväll tillsammans på.. hela två dagar. Johan ska ned till västkusten och filma vidare på dokumentären och jag ska vara ensam kvar med barnen. Men mamma kommer och håller mig sällskap så det ska nog gå bra.

.

Personkemi

Nadia har en starkare känsla för personkemi än jag trodde var möjligt för ett sådant litet barn. Som jag skrivit ett antal gånger förut, har hon ju inga problem att gå fram till okända barn och lappa till dem med ett litet argt läte. Men ibland händer det att hon bara hittar någon som hon gillar och då går hon fram och pussas och klappar på främmande barn. Igår hittade hon en liten favorit.

Igår hade vi varit inne hela den regniga dagen, och på eftermiddagen ville vi komma ut lite. Så vi tog en sväng ner i Vasaparken, men för en gångs skull struntade vi i lekparken och gick ned till den bortre änden av parken. Jag drack en kaffe och Johan tog en korv och så bara lät vi Nadia "gå lös" och promenerade i maklig takt som hon bestämde. Vi hade ju ingen tid att passa och så skönt det var att bara låta henne ta den tid hon ville, utan stress.

Vid den lilla scenen eller vad det är hittade Nadia en liten kompis. En tvåårig kille som hon bara gillade direkt. Han å sin sida ville direkt ta hand om Nadia och bjöd henne på riskaka. Sen lekte de tittut med varandra och vi föräldrar stod och log fånigt åt våra busande barn. Så fortsatte vi vår långsamma promenad och killen och hans pappa höll samma tempo och det tog oss väl en timme att ta oss 50 meter. Solen sprack fram och det var ganska folktomt i parken. Många hade väl flytt stan denna långhelg. Det var en mysig eftermiddag.

.

Odenplan fredag 23 januari, klockan 18:07. Buss 42.

.

Bussen svänger höger efter Odenplan istället för att fortsätta rakt fram och den väldigt gravida och fredagströtta småbarnsmamman inser att hon tagit fel buss. Ställer sig upp vid utgången för att försöka komma av så snabbt som möjligt och suckar högt. Snaggad man i 35-40 årsåldern tittar upp.

"Fel buss" muttrar gravidmamman förklarande.

"Du kan få följa med mig hem" säger mannen och ler lite inbjudande.

Gravidmamman hajar till. Ser han inte att det putar stort under den öppna jackan?

"Jag jobbar på Dramaten" säger mannen som någon form av förklaring. "Och Stadsteatern". Han öppnar jackan för att visa upp en t-shirt med teatertryck.

"Jamen då så" svarar gravidmamman lite trött

Mannen fortsätter att kasta blickar och småprata lite och gravidmamman tänker att han måste vara blind eller full. En svag alkoholdoft tyder på det sistnämnda. Tillslut sneglar han så nedåt och får syn på gravidmammans allra tydligaste attribut. "Nämen oj då"

"Jamen du är ju så söt" fortsätter mannen "Du liksom strålar. Jag är dramaturg vettu, jag kan sånt."

Där stannar bussen äntligen och gravidmamman kliver av, lite glad att slippa de nuförtiden väldigt sällan förekommande lystna blickarna och vaggskyndar hem till sin familj, lite irriterad över den extra gåsträckan. När hon börjar närma sig hemmet skrattar hon till och tänker att man får väl vara glad för komplimangen iallafall.

.