Busstankar

I ett tidigt skede när foglossningen satte in bestämde jag mig för att inte springa till bussen. I den centrala lilla del av stan där vi bor går blåbussarna i skytteltrafik i rusningstid och sällan behöver man vänta mer än ett par minuter på nästa, på sin höjd fem. Inte heller är det någon som bryr sig ett skvatt om om jag kommer tio minuter senare till jobbet. Trots det lyckas jag sällan hålla fast vid mina intentioner, utan kommer springvaggandes över torget likt en Forrest Gump med benskenor, när jag ser den långa blå busskroppen närma sig hållplatsen. Oavsett om jag hinner med den eller ser dörrarna slå ihop och tvingas vänta på nästa, ångrar jag min nästan alltid när det börjar värka i höfterna och magen drar ihop sig i protest. Och likt förbannat gör jag om det nästa gång jag ska med bussen.

Väl på bussen kommer nästa irritationsmoment. På morgnarna finns nästan alltid sittplats, men på eftermiddagarna nästan aldrig. Och jag har ingen som helst motståndskraft när bussen kränger till, så jag sitter gärna. Men jag kan räkna på mina två fingrar hur många gånger någon rest sig (just det, två gånger) när jag kommit vaggandes genom den fulla bussen. Med kunskap om svenskarna skulle jag tro att det lika mycket beror på en rädsla att göra bort sig och utpeka en fet människa som gravid (det kan ju vara lite otydligt där under den stora vinterjackan), som av ointresse eller oaktsamhet, men det irriterar mig alltid när folk inte reser sig för gamla eller andra som så uppenbarligen behöver sitta. Såsom jag. Min stackare, jag får nog börja åka taxi till jobbet, så får jag både sitta och slippa springa.

.

Musik och BVC

Imorse var det dags för BVC-besök igen och Nadias tredje vaccination. Efter lite vikt- och längdkoll som visade att hon är mer lång än tjock - vem hon brås på vet jag inte, inte är det sin mor iallafall - var det så dags för två simultana sprutor i de små tjocka låren. Jag höll andan och väntade på gallskrik, för den reaktionen har vi fått tidgare, men hon bara gnällde till lite och fortsatte att äta på sin majskrok. Jag kände mig riktigt stolt över vår tappra dotter, i synnerhet som sköterskan återigen var så fascinerad över hur tidig hon är och så "med och social".

Igår kväll hade vi en mysig kväll! Två vänner kom över för att provlyssna lite på Johan som ska spela på deras bröllop - jag säger inte mer än så så har jag inte försagt mig. Men det blev en skönt avslappnad kväll med fin musik (min man är så bra!!) och hemlagade hamburgare i trevligt sällskap. Sen gick de och jag somnade som en stock och vaknade inte förrän Jenny som åkte hem till USA idag, stängde dörren bakom sig och den lilla lättväckta illbattingen vaknade. Men Johan gick upp med henne och jag fick sova lite till. Det hindrar dock inte att jag känner mig himla trött idag, längtar tills jag slutar jobba och kan få sova lite middag om dagarna.

Feet up!

Efter en helt okej natt med en enkel läggning och ett enda litet vakentillfälle, kände jag mig ganska pigg imorse när väckarklockan Nadia ringde klockan halv sju. Ännu mer energi fick jag av morgonens barnmorskebesök! Vi gick dit hela familjen och möttes av vår gulliga tant som som vanligt tyckte att jag såg strålande ut och att Johan såg trött ut. Värdena var "enligt skolboken" och ett ultraljud (mitt femte denna graviditet, tror jag...) bekräftade mina misstankar om att lilla bebisen vänt på sig. Jätteskönt! Så nu hoppas vi att hon ligger kvar så och har för plan att komma ut i tid. "Det gör ingenting om hon kommer ut nu" sa barnmorskan och jag håller med!

Sen gick jag till jobbet och på vårt gruppmöte fick jag massa komplimanger från gruppen och chefen över vilket bra jobb jag gör. "Så skönt med nån som bara tar stafettpinnen och kör" sa chefen, och "man förstår varför du blivit chef" sa en av kollegerna. Det kändes bra att höra, i synnerhet som jag känt mig lite extra gravidförvirrad på sistone och fått rädda upp lite småmissar i sista sekund. Två och en halv veckas jobb kvar nu, och det blir nog ganska lagom. Men jag trivs väldigt bra faktiskt och känner mig glad över vilket bra företag jag jobbar på, där det alltid finns största förståelse för familj och privatliv. Sånt som är viktigt för mig just nu (och förstås alltid kommer att vara), sen tänkte jag fokusera lite mer på karriären igen! Men first things first. Semla blev det också en denna fettisdag och nu tror jag att årets kvot är uppfylld för min del!

Trött ägare till syskonvagn

Lunchtid på jobbet och jag kan knappt uppbringa nog energi för att gå ned och handla mig lite mat, trots att det kurrar i magen. Efter några ganska bra nätter under helgen, slog Nadia rekord i sovovillighet igår natt. Hon vaknade till när vår husgäst Jenny på besök från New York, klev in genom dörren strax efter tio på kvällen. Efter det höll hon låda med oväxlande gnäll, gråt, skrik, skratt, prat och grymtanden till klockan var två på natten. Då hade vi gett henne lite Alvedon eftersom vi tror att det kan vara fler tänder på gång, men tillslut var det även denna natt välling som fick henne på fall. Detta får INTE bli en vana. Så vaknade hon iallafall vid sju imorse och efter fem timmars sömn känner jag mig inte direkt pigg i skallen. Och så tycker jag fruktansvärt synd om stackars Jenny som ju inte valt att skaffa skrikbebis och är jetlaggad redan innan, och har massa viktiga möten idag och långt in på kvällen. Erbjöd henne öronproppar redan igår men hon tyckte inte att det behövdes...


Vid tvåtiden orkade jag bara inte längre, det surrade i skallen och jag kände mig nästan illamående av trötthet. Så jag kastade faktiskt in handduken och gick hem och sov. Ingenting jag skulle gjort normalt men med en månad kvar till BF försöker jag lyssna lite mer på kroppen...



I helgen slog vi iallafall till på en syskonvagn, så nu är det problemet ur världen. Det blev en liten dagsutflykt till Södertälje för där hade vi (jag...) hittat en butik som sålde en holländsk vagnsmodell som heter Xadventure. Efter mycket surfande hade vi kommit fram till att lika gärna som att köpa en begagnad Urban Jungle för 5-6000 kunde vi slå till på denna nya för 4500. Den är dessutom smalast av alla vagnar på marknaden, vilket blir bra när vi ska försöka blidka grannarna och ha den stående i porten. Så vi lånade pappas bil och tog oss en liten Södertäljetur, och passade på att äta trevlig lunch med Klara och Matte när vi ändå var på deras hemmaplan.

Den är inte skitsnygg, ska erkännas, den ser ganska plastig ut. Men den känns stadig och bra och ändå liten och smidig så den får duga under de förhoppningsvis inte så många åren vi kommer att behöva vagn till båda tjejerna. Och vi kommer ju att ha Teutonian kvar när vi bara behöver köra ett barn, kanske kan man ta den lilla i bärsele då. Det löser sig!

Idag ringde jag på en annons på Blocket för jag hade hittat en mjuklift med suflett, vilket vi behöver till lilla bebisen. Men jag blev nästan utskälld av tjejen som svarade, för hon var faaaaktiskt på väg upp på ett tåg med baaaarnen. "Du får faktiskt ringa senare". Idiot, varför lägger man upp en annons om man inte vill ha svar på den? Det får bli en ny lift istället, såna där surkärringar har jag ingen lust att sponsra!

.

Sömnbrist och skumma drömmar

Den här veckan har lilla fröken Nadia fått för sig att det här med att sova är onödigt när man är så stor som hon. På dagarna har hon bara sovit i någon halvtimme totalt, vilket resulterar i att hon också sover mycket sämre nattetid. Av någon anledning har hon alltid haft en korrelerande dag- och nattsömn; sover hon mycket och bra på natten sover hon också bättre nattetid. Men de senaste nätterna har hon stökat runt som sjutton och vaknat ungefär varje kvart under några jobbiga timmar mitt i natten. Att behöva baxa den tunga otympliga kroppen (min, inte hennes...) ur värmen i sängen och lämna den sköna nattsömnen när allt man vill är att sovasova, är ingen höjdare. Inatt var vi säkert uppe en fem sex gånger vardera, Johan och jag, och tillslut gav vi henne faktiskt en flaska välling, trots att det strider mot alla våra principer att ge mat nattetid. Vad gör man inte för att få sova... Det tog ändå ett bra tag innan hon somnade trots vällingen, och jag hade svårt att somna om mellan uppstigningarna. Och så fort jag slumrat till började hon låta igen.

Jag drömde konstigt och vaknade mitt i natten med världens kramp i ena vaden. Stackars Johan trodde väl att det var dags för förlossning och ropade instinktivt "andas, andas!" Sen somnade vi om igen iallafall och jag drömde att jag var instängd trettio meter under jordytan under en broöppning tillsammans med en massa jobbmänniskor och att syret höll på att ta slut. Men sen var jag uppe igen och sjöng "Lady in red" i en improviserat översatt version och det var så vackert att jag blev alldeles rörd själv i min dröm. Jag avslutade med en hand sträckt mot himlen i bästa schlagermanér och ett stämningsfullt vibrato. En tjej på jobbet kom fram och sade att jag var faktiskt den enda utom hon på jobbet som kunde sjunga. När Nadia väckte oss tio över sju hade jag fortfarande känslan av stor sångtalang kvar i kroppen och lite ont i vaden, men mest kände jag mig yr av trötthet och nästan lite bakis. Men upp kommer man ju alltid och efter lite gemensam frukost är det dags att gå till jobbet...

PS. Missa inte Nadiafilmen som jag lade till länk till i slutet av förra inlägget! Tror jag kan utlova ett skratt eller två...

.

Böh!

Imorse slog Nadia väckarklockan (vilket kanske iofs var lite tur eftersom det sen visade sig att jag glömt att sätta på den) genom att vakna halv sju. Vi som vant oss vid att hon sover längre numera, vaknade motvilligt, i synnerhet jag som sover lite halvdåligt på nätterna nu och måste upp och kissa och sånt, och känner mig halvdöd vid den där tiden på dygnet. Men det är inget snack, när Nadia vaknar, vaknar familjen. Så då är det bara att pallra sig upp, hämta henne i sin säng, byta genomvåt blöja och laga välling. Sen har man en liten respit medan hon ligger mellan oss med sin nappflaska men denna tömmer hon snabbt och då blir hon genast otålig och vill ned på golvet och krypa och knalla runt och riva sönder tidningar, eller ge oss alla föremål hon kan hitta på nattduksbordet. "Ta!" (alltså tack) säger hon varje gång hon räcker en en öronpropp eller hårsnodd. Hon säger faktiskt det när man räcker henne saker också, vår väluppfostrade lilla tjej. Fast sen kastade hon sin lilla tandborste i toan och då tyckte jag inte att hon var så väluppfostrad längre...

Igår kväll kom hon på en rolig lek. Hela dagen hade hon gått och sagt "böh" utan att Johan riktigt fattade vad hon menade. Men nu förstod vi, om man hoppade till och sa "hjälp!" som svar på hennes böh skrattade hon så hon kiknade och ramlade omkull. Hon tillbringade en god halvtimme med att försöka skrämma oss för att få den reaktionen och det var en skoj liten lek! En rolig film från detta ser ni på Johans blogg!

.

Trött och hungrig

Fem veckor kvar till beräknad nedkomst och jag börjar bli trött nu. Trött på den stora magen, trött på otympligheten, trött på det snäva klädurvalet... men mest av allt bara rent fysiskt trött. Jag sover tyngre och har svårare att vakna både på morgnarna och av Nadia nattetid. Imorse buffade jag tydligen på Johan ganska länge när klockan ringde, innan jag kom till sans och insåg att den var menad för mig. Å andra sidan har vi inte behövt ställa väckarklockan på väldigt många månader eftersom vår dotter alltid vaknat före den, så det är väl i och för sig lite skönt att hon numera sover lite längre...

Tröttheten håller i sig för mig nästan hela dagen, även om den är värst för- och eftermiddag. När jag äntligen kommer hem på kvällen försvinner den dock så fort jag kliver in genom dörren och möts av glada rop och skratt av min lilla fina dotter. Det finns inget som är så härligt som att komma hem till någon som blir så helhjärtat överlycklig bara av att se en! Så hålls tröttheten stången under den 1-1,5 timme som jag leker med Nadia innan hon ska sova. All den "skräckpropaganda" man får om att ha två små barn - hittills ger mitt barn så mycket mer energi än hon tar. Men när Nadia har somnat på kvällen, då tar även min pigghet slut och ungefär då någon gång brukar jag kraschlanda i soffan och sen blir det inte mycket mer aktivitet den kvällen.

Idag var jag dessutom hungrig som en varg. Åt först avocado på knäckemacka hemma, sen två ostmackor på jobbet. Sen en banan. Och så nu precis två knäckisar med skinka. Och skulle nog kunna klämma ett par mackor till, men försöker hålla mig till lunchen. Hålla mig vaken också. Gääsp.