Fest

Igår hade vi kundfest på jobbet. Jag fick en miljon kommentarer för min i kvällens klänning väldigt tydliga mage. Tillslut orkade jag inte säga "12 februari" längre och fötterna iklädda högklackat orkade inte bära min tunga kropp längre. Så jag gick hem i skaplig tid och är bara lite trött idag. Men hittade min bild på Stureplan.se, måste vara en av få gravida på den sajten...

Nu ser jag fram emot ännu en helg i vårt fina härliga hem, innan en förmodligen ganska krävande ledarskapsutbildning hela nästa vecka.

Nu ska jag hem till soffan. Tallyho!

Första snön

Sitter och tittar ut över virvlande snöflingor och takåsar som blir alltmer vittäckta. Imorse var jag uppe med tuppen och gick och tränade innan jobbet. Lika bra att passa på att utnyttja min morgonpigghet medan den varar, tänkte jag. Senhösten fyller mig alltid med lite dubbla känslor. Dels en liten ganska mysig känsla av vemod och vilja att kura ihop mig i soffan med en kopp te. Den mysiga känslan försvinner ungefär när jag efter träningen kliver på en överfylld buss och en ondsint mamma med halva barnvagnen ut i mittgången skäller ut mig för att jag har ryggsäck på mig. Sån ska jag inte bli, tänker jag och försöker le ödmjukt. Men kan förstås inte låta bli att syrligt föreslå att hon ska ställa sig bredvid vagnen istället för bakom. Men grinigheten av att bli skuffad fram och tillbaka i bussen och få kämpa i snömodden på väg till kontoret, försvinner ungefär samtidigt som jag kommer inomhus, och nu sitter jag här i värmen och känner mig rätt harmonisk där jag tittar ut över årets första snö. Som förmodligen kommer att vara nedsmält till slask innan arbetsdagen är över.

Det börjar bli fint!

Det är en fröjd att komma hem på kvällarna nuförtiden. Köket vill jag knappt lämna, vill bara baka och diska (i maskin!) dagarna långa! Synd att man måste jobba. Sen vi köpte vårt superfina köksbord på Indiska (se bild här bredvid!) blev stilen så komplett och med stolarna som vi kånkade hem igår, känns bilden perfekt.

Nu börjar mina nestingkänslor på allvar och det känns häftigt att planera vart Ärtans säng ska stå.. Den lilla gör sig alltmer påmind, med kännbara och frekventa sparkar som till och med syns utanpå magen. Jag kan fortfarande knäppa övre knappen i min vinterkappa, men det börjar bli på gränsen och skjortor och normalkorta tröjor är bara att glömma. Men annars kommer jag i det mesta utom byxor och det känns skönt att inte ännu förvandlats till det gigantiska gravidmonster jag fasat för att bli... Jag har varit så in i Norden trött denna vecka, flytten tog lite musten ur både mig och Johan tror jag, men vi somnade vid åtta i soffan igår, så idag känner jag mig lite piggare och redo att gripa an kvällens projekt: Arbetsplatsen i hallen!

Nyinflyttad och utmattad

I lördags var det äntligen dags för den stora flytten. Vi samlade ihop våra kompisar i ösregnet, Team Vasastan och Team Solna, och så fick jag titta på medan våra stackars vänner slet med soffa, 10 tonshästenssäng och kartonger i mängder. Men ändå gick det rätt snabbt och smidigt och vi var klara ganska tidigt. Sen började fas två, kartonguppackning. Puh! Vi har skruvat hyllor, alfabetiserat DVD:er, rensat mängder med massa gamla kläder till vinden och fyllt kartong på kartong med gamla dagböcker och papper. Så, efter tre dagars slit börjar vi så smått komma i ordning och jag kan bara konstatera att vi har världens finaste lägenhet! Här kommer vi att trivas. Men det började inte så bra, i morse glömde jag visakort, pengar, plånbok (allt detta på tre olika ställen) och min kalender. Känner mig helt lost idag och fortfarande väldigt utpumpad. Ska på seminarium hela eftermiddagen men vill bara gå hem och vila Ärtan och mig själv. Gääsp.

Flyttstök

Två veckor kvar till flytt och denna helg påbörjade vi lite av det praktiska. Lite av det, säger jag, för ju mer jag gör desto mer inser jag återstår. Elleverantör, hemförsäkring, bredband, tv-licens, adressändring.. osv osv... Och jag inser att ALLT flyttrelaterat kostar pengar. Försöker att inte tänka på vad denna flytt kommer att kosta oss, det är ju för någonting positivt. Även om jag hellre lagt adressändringspengar på exempelvis ett par skor. Vilket är ungefär det sista jag behöver, inser jag idag när jag så smått påbörjar mitt packande. Hur många skor kan en människa ha och ändå känna att hon behöver fler? Jag har inte vågat räkna dem, utan kan bara konstatera att det är många par sneakers, pumps, loafers och stövlar som nu ligger i kartonger... En annan sak jag har konstaterat idag är att det är ett under att jag inte är dammalleriker. Högarna av damm som uppenbarade sig när jag drog ut sängen för att leta efter fler par skor, gjorde till och med mig som är härdad lite förskrämd. Jag avlade ett förstulet löfte till mig själv att försöka dammsuga oftare än en gång i kvartalet i nya lyan, och då kanske inte bara synliga ytor.

Det är skitsvårt att börja packa när man ändå ska bo kvar här i två veckor till, och jag vet inte riktigt var jag ska börja. Det blir bara stökigare och stökigare tycker jag, ju mer jag plockar. Det känns som att jag packar baklänges, som när man var liten och fick titta på super 8-film i skolan (så gammal är jag) och de alltid avslutade med att spela filmen baklänges så att man fick se aktörerna spotta ur sig en gradvis mer hel banan och tappade saker som for upp från golvet. Ungefär så konstruktiv känns min flytt hittills. Den liksom växer på mig. Kanske för att jag sitter här och skriver istället för att jobba. Dags att återgå, denna vilodag får visst inte vilas bort.

TGIF

Idag är jag glad, för hela den här veckan har jag haft ont i höfterna och korsryggen och det har gjort ont när jag går. Såg framför mig bäckenbottensuppluckring med fyra månaders sängliggande och stadigt ökande i vikt som konsekvens och kände mig heldeppig igår. Men så bokade jag av kvällens planer och gick hem och blev omhändertagen av min Johan, som lagade soppa och lät mig sova i soffan. Och idag är det nästan borta! Det funkade! Förmodligen var det som jag hoppades att det onda berodde på att jag tog i lite för hårt på bodypump förra helgen. Sista gången jag lyssnar på en instruktör: "Jag tränade precis som vanligt fram till förlossningen". Tacka fan för det, du är ju proffs och har inget liv. Jag tänker iallafall ta det lugnare framöver.

Ser väldigt mycket fram emot helg nu. Har lite svårt att hitta fokus på jobbet, och även om det löper på helt okej och jag ofta tänker att jag har ett bra och kul jobb, börjar den där hägrande långledigheten göra att det är svårt med långsiktigt fokus. I helgen ska jag påbörja packning iallafall, efter besök på Ikea och inhandlande av flyttkartonger. Åh vad jag längtar till vår nya lägenhet, även om jag gärna skulle snabbspola själva flyttförfarandet.

Tandvärk och eksem

Okej, det pregnanta livet är inte bara ljuva tider utan besvär. Jag som varit helt odrabbad av sådana, finner mig på sista tiden se ut som 85 runt ögonen med röda utslag och fnasig hy som ser helt rynkig ut. Besökte efter lite tjafs med remisser och annat onödigt en oförstående ögonläkare imorse, och fick något slags kräm utskriven. Så nu får det vara nog med detta. Basta! Men ett besvär till har jag och det är ont i tänder och tandkött. Tydligen kan det vara så att tandköttet blir extra känsligt under graviditeten, men nu har det från svullet tandkött spridit sig ned i tänderna som känns helt ömma. Det ilar som satan i dem också, så fort jag försöker äta eller dricka något som inte är rumstempererat. Ska försöka stå ut i två veckor och se om det försvinner, har ändå en tandläkartid sen. Och slutligen, den kala fläcken är fortfarande lika kal. Men jag tog en massa blodprover för några veckor sen (för att utesluta problem med sköldkörteln), men har inte hört något, så jag antar att inga nyheter är goda nyheter och att allt var bra. Kal är den iallafall! Tur att jag har så mycket hår att täcka den med och att den inte sitter mitt i pannan! Slut från dagens läkarrapport.

Jo en annan konstig sak. Vi spelade Naken-TP i sängen igåroch jag svarade på frågan: "Vad består Sparvhökens basföda av?" -"Daggmask" varpå jag fick en hysterisk skrattattack åt det korkade i mitt svar och inte kunde sluta skratta. Jag såg den stora rovfågeln gräva i marken efter luriga daggmaskar och kunde inte sluta skratta. Tills det helt plötsligt vände och jag började storgråta. Bara sådär. Jag fattade absolut ingenting, men kunde inte sluta gråta. Tills jag började skratta igen åt hur psykad man blir av dessa hormoner och att inte ens en wannabe-superwoman som jag lyckas förbli oberörd. Pust. Somnade utmattad och svettig.