Morgonstund med glad nyhet

05:30 vaknade denna lilla skrutt och satte igång att bajsa. Inte mycket att göra, jag pallrade mig motvilligt upp och bytte blöja. Nu hänger vi i vardagsrummet och jag önskar att han åtminstone vore nöjd med att sitta och pilla med sin leksak eller ligga i babygymmet. Men det gnälls högljutt och stånkas och är mycket missnöjt och att försöka slumra lite är bara att glömma... Näsan rinner också, jag undrar hur länge den här förkylningen ska hålla i sig?? Vi går in på femte veckan nu och hostan är slemmig och väcker både honom och oss. Just nu sitter jag bara och väntar tills jag fårväcka Johan och krypa ned i sängen igen...

Igår fick jag en liten brorson till!! Felix och Siri fick en liten John, och Frank blev storebror. Längtar tills jag kan åka till Oslo och pussa på den söte lille!

Nöjd och kalas

Söndagseftermiddag och jag upplever en helt osedvanlig liten lugn stund i soffan. Johan tog med sig de stora barnen på fotbollsmatch, det var familjesöndag med hoppborg och ansiktsmålningar, och jag tog med Elias till Sats och tränade. Åt en supersen lunch klockan halv tre och höll på att tuppa av av hunger eftersom jag åt en tidig och liten frukost klockan åtta. Nu har jag lagt Elias och njuuuuuter av tystnaden och mitt varma kaffe och av att inte göra någon som helst nytta (förmiddagen ägnade vi åt fönsterputsning och åt superäcklig men nödvändig rensning av avloppen i badrummet...).

Jag känner mig väldigt nöjd efter att ha vägt mig på Sats och insett att jag gått ned åtta kilo på några månader. Detta har jag gjort enbart genom en för mig helt otippat bra balans och att skippa mina stora laster; mackor och choklad. Jag slutade för någon månad sen med fika, choklad, bröd, pasta, potatis och ris, men äter bulgur och matvete och sånt, och på lördagarna får jag unna mig någonting gott och så äter jag en macka i veckan. Veckans macka och lördags"godiset" (som inte får vara just godis, för jag behåller chokladförbudet) njuter jag verkligen av! Det här sätter har visat sig funka jättebra för mig och dessa kilon har försvunnit utan någon större ansträngning känns det som. Jag väger faktiskt ett kilo mindre nu än när jag blev gravid, men har lite tjockismage kvar, men det känns iallafall positivt nu! Och även musklerna är på väg tillbaka, jag känner mig nästan lika stark som innan graviditeten, och tränar tre pass i veckan. Väldigt nöjd och stolt över detta, och jag mår bra av det!

Igår ägnades dagen åt kalasförberedelser inför Olivens vampyrkalas. Vi klippte fladdermöss, sminkade oss och gjorde tårta och bål. Det blev mycket lugnare förberedelser än vanligt, för jag bakade nästan inget och fuskade till det med färdigköpta tårtbottnar och pulvermarsán. Men tårtan blev supersnygg, tycker jag, trots att det var så enkelt!

Klippte mängder med fladdermöss...

Dörrdekoration...

Vampyroliv

Grrrr...

Tårtan...

Far och son (Elias dregglade snabbt bort sitt blod...)

Lillvamp och Storvamp

Läääääskiga barn! Varenda en hade klätt ut sig - jättekul!

Läskig bål!

Fem ljus och massa chokladbollar

Efter slaget...

På dagen idag blev det lite påskpynt och Elias kollade på... 

Kalasprepp och utekväll

Imorgon ska Olivia äntligen få ha sitt kalas och det blir ett vampyrkalas. Vi har bjudit hela avdelningen på dagis och jag bävar lite... Farmor Imma sydde en jättefin cape som Oliven fick i födelsedagspresent och jag var på Buttericks igår och handlade tänder, låtsasblod och lite spindlar och flytande ögon och så. Låg ambitionsnivå på baket denna gång, gjorde hallongrottor idag, de är Olivias favorit och hon kan äta typ en hel sats själv... Sen blir det chokladbollar med rött strössel och så har Oliven beställt en tårta med rött spindelnät på. Köpte färdiga tårtbottnar, lite fuskigt (och fullt av tillsatser..) men enkelt. Och så har vi köpt massa vampyrtandsgodis och annat. 902 kronor gick dagens handling på Ica på, gulp.. Men då ingick även lite entrecoter till ikväll. Dyrt dock... Tur att det bara är en gång om året. Jag menar tre. Plus släktkalas...

Igår kväll fick Johan och jag vår julklapp från 2012 från min svärmor. Fördröjningen var förstås helt och hållet beroende på oss, blev ju lite flytt och barnafödande däremellan. Julklappen var iallafall teaterbiljetter och barnvakt, och vi gick på Stadsteatern och såg "Jag ringer mina bröder" som Jonas Hassen Khmeri skrivit. Och oj satan så bra den var! Rolig, tänkvärd och förstås så fantastisk välskriven! Skulle rekommendera alla att se den om det inte vore så att den är slutsåld resten av säsongen. Jag är iallafall väldigt glad att vi kom iväg, nästan så att jag knappt minns när jag var på teater sist. Efteråt gick vi på Boqueria, men det var faktiskt sådär. Helnonchig servitris som glömde bort saker ur vår beställning men bara ryckte på axlarna, och maten var ju god men kom in på nolltid och efter bara någon timme var vi klara... Vilket i och för sig passade ganska bra eftersom Elias hade vaknat och behövde ammas. Han hade dock druckit en flaska välling och det verkar äntligen ha lossnat lite efter att vi kämpat i veckor...

Vällingträning..

Finisarna stågungade efter dagis igår. Imorse lät de mig sova med Elias när han somnade igen, skönt efter en stökig natt, några glas vin och uppstigning klockan sex. Men nio väckte de mig för då kunde de inte hålla sig längre med att utsätta mig för ett practical joke Johan hjälpt dem med innan han gick till jobbet... De hade sett bus på tv och Johan hjälpte dem att tejpa på osthyveln så att det inte gick att hyvla osten, och jag gick förstås på det!

Eliasson

Konstigt det där med alla skumma smeknamn man ger barn, utan att riktigt veta hur det gick till.. Jag skrev ett inlägg om det för länge sen. Elias går här hemma under namnet Eliasson, ibland förkortat till Son-son (kort O, inte som någons barnbarn). Han får också heta Gubbungen. Hursomhelst, lilla gubbungen är skruttig igen. Han flåsar och hostar en riktigt läskig hosta, såpass att jag bokade tid för honom på Närakuten idag för att se om de kunde inhalera honom igen, natten till idag var inget vidare... Men läkaren tyckte att han lät bra och snabbsänkan visade inte heller på något, bara en liten förhöjning,  men han har feber och är hängig så jag håller inte helt med. Men ändå skönt att ha fått läkarögon på honom. 

I övrigt så har vi börjat med lite mer riktig mat, men eftersom han aldrig blir frisk kan jag inte sluta nattamma. Han äter nu en liten lunch på dagen, jag har lagat eget och mixat men testade igår och idag lasagne på burk, men det gillade han inte. Klok kille! Gröt gillar han mycket men med välling är det tvärkört. Minns ju från de stora att det tog några veckors ihärdighet för att få dem till vällingdrickare, men Elias verkar inte ha någonting emot smaken utan fattar bara inte flaskan. Han bara tuggar på den och stoppar den under tungan, tills han tröttnar på vårt tvångsmatade. Även nappen verkar han ha slutat med, tuggar på den eller spottar ut den och vill inte ha någon napp. Istället vill han gärna använda mig som napp. Jag vet inte, men lite känns det ju som att det går åt fel håll?! Tur att han är så ofantligt söt och mysig så att man står ut ändå!

I do things too fast

Jag har alltid varit lite för snabb för mitt eget bästa. En doer, absolut, och bra på att få saker gjorda, men ibland orsakar min snabbhet bara en massa extrajobb och icke-genomtänkta beslut. När jag började på mitt jobb år 2001, då dinosaurier vandrade på gatan, så blev jag produktionsledare för ett stort flygbolag. Både kunden och reklambyrån var extremt omständliga och ändrade allt hela tiden. Och varje gång de ändrade något ringde jag runt till tidningarna som annonserna skulle gå i och berättade om ändringen. Bara för att tio minuter senare, när byrån ändrat sig igen, få ringa samma runda igen. Och så igen. Och upprepa. Dessutom var jag så snabb med att utföra allt jobb att jag ofta fann mig själv sitta sysslolös i väntan på nya uppgifter. "I do things too fast" minns jag att jag klottrade på en lapp när jag satt och väntade. Tillslut lärde jag mig att sitta ned i båten och avvakta med ändringarna, men det tog ett tag...

Som vuxen är jag också alldeles för snabb ibland. Som i höstas när jag köpte en dyr jacka på Noa Noa. Elias var knappt två veckor och jag rätt mycket större än mitt vanliga jag. Ändå envisades jag med att jag behövde en ny höstjacka, som dels var lite för fin för mammaledigheten, dels som nu, när jag börjar återgå till normala proportioner, hänger som en säck på mig... Varför behövde jag ha så bråttom?

Den senaste snabbhetsmissen gjorde jag innan barnens rum var klart och jag fick för mig att vi behövde en klädstång till barnens utklädningskläder. Surfade runt och hittade en fin för 800 kr som jag beställde. Men sen när rummet var klart så hade de (på min uppmaning) spacklat igen där vi brukade ha krokar med klänningar och väskor hängande och det såg så mycket renare och mer välstädat ut att jag absolut inte ville ha ut mer kläder där. Dessutom insåg jag ju att det kommer att vara jag som får gå och känga upp de där kläderna hela tiden. Så när paketet väl kom så ville jag knappt hämta ut det utan väntade länge. Det gick ju inte heller med barnvagn, så igår släpade Johan slutligen hem det förvånansvärt tunga paketet. Hur kunde en klädställning väga så mycket? Det visade sig när vi öppnade paketet, att de skickat oss inte en, inte två, utan tre klädställningar! Jag dubbelkollade både bekräftelse och konto men hade bara beställt och betalt för en. Då kändes det hela mycket bättre igen och dessutom blev det väldigt fint och inbjudande med kläderna hängandes! Jag lade direkt ut de två andra på Blocket igår kväll (fast skrev inte att det var två) och båda säljs idag. Fast nu oroar jag mig för att jag varit för snabb IGEN, tänk om leverantören inser sitt misstag så går vi back istället... Man lär sig tydligen aldrig. Har bett Johan som är ungefär min motsats att försöka hjälpa mig att hejda mina impulser något...

Bokat...

Igår kväll bokade vi vår flygresa till Florida! Vi hittade faktiskt riktigt bra flyg och vi flyger till Tampa, vilket är närmast det första huset, och hem från Orlando som är närmast det andra. Med bara en enda mellanlandning åt båda hållen. På väg dit mellanlandar vi i New York och jag kände mig så sugen på att stanna några dagar där också. Men dels kostade flyget typ 5000 kr till om vi ville göra så, dels så kändes det så övermäktigt att börja leta boende där också och att jag tror att vi kommer att bara vilja vara framme när vi väl är på väg, så vi skippade det. Jag kommer säkert att ångra mig, men men...

Lite läskigt är detta, för jag är så rädd att någon ska dra sig ur. Paret i huset på Atlantkusten (Barefoot Bay heter det stället, bara namnet... aaaah..) är superpå och vi har mailats massor, men damen från Venice är inte lika kommunikativ, så lite oroar jag mig. Men alla har bokat sin resa nu så förhoppningsvis går allt i lås. Har redan börjat författa en Stockholmsguide, och de gör detsamma. Det ska bli såååå kul att få uppleva detta tillsammans med Johan och barnen och vi längtar efter att få gå i sanden och leta hajtänder... "Bara" tre månader kvar!

"...to the beach" är slutet på meningen, detta hus ligger precis vid stranden. 

I fredags var vi och gjorde pass. Elias har ju inget och alla våra andras går ut nu i vår. Jag bokade tiden på nätet innan vi visste om detta med Florida, vi ville bara säkerställa att vi har giltiga pass för utlandsresa är ett måste i sommar! Supersmidigt måste jag ändå säga att det är att göra pass nuförtiden när man varken behöver personbevis eller ha med foto med exakta avstånd från näsa etc. Polisen som gjorde våra pass var ett riktigt stoneface men det gick snabbt och smidigt och barnen skötte sig bra. Jag såg ut som en bister och väldigt trött tant på bilden, men man kan ju inte få allt...

Igår var Elias och jag och fikade med Sebastian och hans föräldrar på Borgs. Sen gick vi en liten stund till öppna förskolan, debut för Elias och egentligen tycker jag att han är lite för liten men det var ändå skönt att kunna sätta ned honom på golvet och ha massa leksaker. Nästan nästan kan han sitta nu...

Nybadad

Nadia och Elias. Det är mycket dans hemma hos oss nu, och magdansdräkterna Pia köpte i Dubai används flitigt. 

Brunöga och blåöga.

Nadia ville inte gå till dagis idag, utan vara hemma med mig och Elias. Lite rädd är jag alltid att öppna Pandoras ask, men å andra sidan är jag ju ändå hemma och hade inga direkta planer för dagen så vi lät henne stanna hemma. Det är ju ändå ganska kort tid nu som vi har den möjligheten, sen när skola och jobb sätter igång så blir det ju svårare. Och nu när hon sitter och kollar på klipp på Barnkanalen på Ipaden och Elias sover, så har vi det ändå rätt soft...

Känslig

Jag vet inte om det hör till åldern (jag tror det), men Olivia är så extremt känslig just nu. Det minsta man höjer rösten eller inte tycker som hon, bryter hon ihop. Tyvärr kommer det även i kombination med någon slags rejäla proppar i öronen, för man behöver säga allt nitton gånger, innan man tjugonde gången tappar tålamodet och ryter till och då börjar hon gråta och tycker att man är otrevlig...

Igår var vi med Nadia hos Ortopisten på BVC för att kolla synen med tanke på huvudvärken hon haft. Hon klarade allt utan anmärkning och hon har inte klagat på länge så jag är lite inne på vad läkaren sa när jag träffade henne ensam, att det möjligen är ett sätt att få min uppmärksamhet. Det känns inte helt omöjligt att det kan vara så, det är alltid mig hon ropar på på kvällen för att säga att hon har ont i huvudet. Kommer Johan så säger hon att "jag vill säga en sak till mamma".  Så vi avvaktar lite nu. Hursomhelst så var Ortoipsiten en kvinna i äldre medelåldern som var stressad och barsk från början. Direkt sa hon till Olivia att sitta ned på mattan och vara tyst. Sen när Nadia skulle säga bokstäverna på tavlan kunde inte Oliven hålla sig utan undslapp sig ett litet "O". "-Du åker ut!" röt Ortopisten och Oliva bara kröp ihop och tårarna började falla mot min axel. Lilla gumman, jag tröstade henne så mycket jag kunde med Elias i knät och Nadia som gjorde sin undersökning och tänkte att jag skulle säga åt tanten innan vi gick därifrån. Det var så taskigt att detta landade just hos min lilla känsliga dotter. Inget barn vill ju bli utskällt av en främmande vuxen och Olivia hade verkligen inte förtjänat det. Men jag behövde inte säga något för hon såg Olivias tårar och sa att hon kanske tagit i för mycket och sade förlåt. Jag sa att hon varit för barsk. Men Olivia, hon var ledsen och deppig hela tiden efteråt och ville inte skiljas från Nadia när jag lämnade henne på dagis sen. Det gjorde ont i mig, och gör det fortfarande när jag tänker på det. Dumma Ortopisttant.