Och härom dagen började jag läsa en roman om andra världskriget. En flicka i Paris låser in sin lillebror i ett skåp när hon och hennes föräldrar blir hämtade av Gestapo. Eller rättare sagt franska polisen som spärrar in tusentals familjer, fler barn än vuxna i en sporthall, innan de blir fraktade till Auschwich (hur det nu stavas, vill inte googla på det...). Lilla flickan tänker bara på sin lillebror som är kvar hemma i skåpet.. jag har inte kommit längre, så jag vet inte hur det slutar. Jag vet inte heller om den där händelsen är sann, jag tror det, ja alltså inte skåpet men det andra. Så nu ligger jag och hulkar i sängen på kvällarna också, förintelsen är ju av sådan gigantisk sorgeskala att jag knappt kan föreställa mig alla hemskheter. Kanske lika bra det, jag vill nästan inte veta.
I samband med allt detta oroar jag mig också något enormt över mina barn. Ibland nästan undrar jag varför jag skaffade barn och gjorde mig så sårbar. Jag är konstant livrädd över att något ska hända dem och jag kan inte låta bli att föreställa mig alla möjliga hemska scenarion som jag sen får tvinga ur huvudet och gå och ta i trä. Johan fnissar när jag konstant knackar i sänggaveln när vi ska somna, eller börjar dunka i soffbordet när vi kollar på tv. Jag kan inte rå för det, oron är så stark ibland och då vill jag bara sluta jobba, sluta ha barnen på dagis och bara ha dem nära mig jämt för att kunna ha full koll på allt. Men det går ju inte. Och jag är faktiskt ingen hönsmamma i vardagen, det är bara när min fantasi sätter igång som allt det hemska börjar hända. Så det är bara att hoppas att fantasin är just fantasi och att ingenting hemskt någonsin händer mina barn, eller min man, eller mig själv för den delen, för jag vill ju inte att mina barn ska behöva växa upp utan mig. Peppar peppar ta i i trä. Igen.
.
