Dålig mamma

Idag är jag en ganska dålig mamma. När Olivia ville sova imorse passade jag också på att sova, men jag kände mig nästan tröttare än innan när hon väckte mig efter någon timme. Vissa dagar blir det bara så, som att man vaknar i fel ända av sömncykeln och inte blir piggare av att sova.

Jag gjorde iallafall mig och Olivia klara för att bege oss ned på stan och köpa vinterkängor till Nadia - sista paret i rätt storlek på Stadium, när de ringde från dagis. Nadia hostade massor och de ville att jag skulle hämta henne efter lunchen, klockan tolv. Då var klockan strax efter elva och efter en stund kom jag iväg ned på stan. Då började min stressiga dag och jag vet inte vad det var som blev så stressigt men allting gick bara lite lite fel. Fick vänta länge på rätt storlek trots att det var tomt i butiken, det enda biträdet hjälpte en annan. Olivia var ledsen i vagnen så jag fick ta upp och bära henne. Sen fick jag skorna och gick för att betala men upptäckte när jag betalat att Olivia tappat sin ena socka. Fick gå hela vägen tillbaka och leta socka som jag tack och lov hittade, så att lillskrutt slapp frysa om foten.

Tog tuben hem och en snabbis in på Ica för att handla fika till Hanna som skulle komma över. Sen hem, lämnade en sovande Olivia nere i vagnen för att springa upp och hämta ståbrädan. Ramlade i min hast i trappan. Ned och krångla på ståbrädan och så iväg till dagis med andan i halsen. När jag kom dit satt de och åt men Nadia kom och tvättade händerna och Marie sa att det gått bra idag förutom allt hostande. OCH att hon frusit så mycket eftersom vi satt på henne alldeles för lite kläder. På hennes hylla satt en postitlapp: "Nadia behöver varmare kläder". Och då tänkte jag med skam på hur jag bara satt på henne ett par tunna tights under galonisarna och skämdes ännu mer när de återigen sa hur mycket hon frusit. Stackars lilla barn, jag kände mig hemsk. Kall och sjuk, hur tänkte jag egentligen?

Men inte blev det bättre sen, för som vanligt blev Nadia galen när jag försökte avbryta handtvättandet när hon stått vid kranen i tio minuter och att klä på sig avskyr hon ju alltid. Nu hade hon ju heller inte sovit middag, så hon var trött och superarg. Och jag som bara hade ståbrädan. Nadia låg på golvet i dagistamburen och bara skreeeeek sitt allra mest genomskärande skrik medan jag bände på henne kläderna. Olivia hade vaknat i vagnen och skrek hon med, fast inte lika argt... Tillslut kände jag hur jag själv tappade humöret och röt åt Nadia att skärpa sig och lyfte upp henne med en arm och lyckades få ut oss från hallen. Dagispersonalen måste tycka att jag är världens sämsta förälder, usch.

Sen lugnade vi alla ned oss lite och Nadia åkte på ståbräda hela vägen hem. När vi kom in i lägenheten sprang hon in med kläder på medan jag tog av Olivia, och sen kunde jag först inte hitta henne. Men hon stod bakom gardinen i sovrummet och jag trodde att hon ville busa, men hon stirrade bara tomt framför sig. Jag fick sånt hugg av dåligt samvete, som att jag förstört henne för alltid genom att bråka med henne. Jag tog av ytterkläderna och lade henne i sängen och hon somnade omedelbart. Men min puls var fortfarande på max medan jag matade Olivia och mig själv och jag hade dåligt samvete under hela tiden Nadia sov, och har det fortfarande.

Idag är Julia Amanda H en dålig mamma.

.

En liten stund av lugn

Johan och Nadia har nyligen försvunnit ut genom dörren på väg till dagis och jag njuter av en liten stund av lugn. Olivia sitter på sin lekfilt bredvid fåtöljen där jag sitter, sen igår kan hon sitta ganska stadigt! Nadia har som sagt gjort dagisdebut idag efter en hel vecka hemma. Jag känner mig lite osäker på om det var rätt sak att göra, men hon är feberfri för tredje dagen i rad och ögoninflammationen är helt borta. Så jag oroar mig inte för att hon ska smitta någon, isåfall hade vi inte skickat henne till dagis. Men hon hostar ganska mycket på nätterna fortfarande och är snorig. Men snoriga är ju småbarn jämt på hösten och hosta kan man ju göra i veckor efter att man blivit frisk. Men vi är ju rookies på det där med dagis, så jag vet inte riktigt vad som gäller.

Hursomhelst är jag ju hemma, så jag sitter här med telefonen i bredskap om de skulle ringa från dagis, och njuter lite försiktigt av tystnaden här hemma som råder än så länge. Så fort Olivia blir trött ska jag krypa ned i sängen med henne, denna morgonpigga lilla marodör.

.

Kaffe

Sedan jag fick barn tror jag att jag måste minst tiodubblat min kaffekonsumtion. Tidigare drack jag kaffe nån gång på jobbet - men absolut inte varje dag-, efter en schysst bjudlunch eller en latte vid fikan på helgen. Aldrig någonsin hemma och aldrig mer än ett par koppar i veckan. Things change!

.

Från att inte kunnat dricka en droppe eller ens kunna stå ut med doften under den första graviditeten, var det som att min kropp behövde kompensera för uteblivet koffeinintag. För som jag hinkade kaffe med de andra mammakompisarna under den första mammaledigheten! Och här snackar vi inga lattemorsor, utan vanligt hederligt bryggkaffe. I mängder. Jag behövde bara höra Fridas namn för att bli kaffesugen, och det blev snabbt vår gemensamma favoritsysselsättning.

.

Lite lustigt faktiskt att det var hon som sedermera skulle komma att skänka oss sin gamla kaffebryggare när de fått en ny i bröllopspresent. Och på så sätt ytterligare öka mitt kaffeintag till att även gälla hemmet. Nuförtiden går jag runt och är kaffesugen nästan jämt. Och min älskade man, som ju knappt drack en kaffe i veckan, har jag också fått med mig ned i fördärvet. Kaffe är ju så mycket godare när man dricker det tillsammans med någon!

.

Idag var det även Fridas kompis Mia, tillika vår granne som räddade mig och kom ned med lite mjölk när jag var ensam med barnen och mjölken var slut. Det räddade dagen och jag kan nu helt skylla eventuella koffeinöverdoser på Frida!

.

Höstruggigt

Hösten är verkligen här nu. Och det gick snabbt. Från en hel september med sommarvärme och ständigt soliga dagar, smällde det till och blev kallt och ruggigt och väldigt mycket höst på bara en dag. Även om jag egentligen var klar med sommaren känner jag mig inte riktigt redo för overaller och regniga dagar. Men det är som det är och hösten är ju faktiskt rätt mysig också.

Ikväll gör det inte så mycket att det regnar. Faktiskt lite mysigt. Det är söndagskväll och jag sitter ensam i soffan och smälter en ihopimproviserad middag på fläskkarré med ugnspommes, broccoli och vitlöks- och örtsmör. Gott faktiskt. Johan har precis begett sig iväg för att se en MYCKET viktig AIK-match. Så jag kommer att få hem en mycket glad eller mycket besviken man lite senare ikväll. Jag tror på glad. Förstås.

På tv är det bara skit, som vanligt, så det blev datorn. Vi har haft en sån där ingentingsärskilthelg. Inte så mycket planer, inte fixat nåt utan bara tagit helgen lite som den kom. Vi visste ju inte om Nadia skulle vara fit for fight, men hon var feberfri igår så då bestämde vi oss ändå för att gå på Almas 1-årskalas hela familjen. Det var mycket trevligt och Alma hade fixat så fint med tårtor och tilltugg. På väg hem vid femtiden somnade båda barnen i sina vagnar, eftersom ingen av dem sovit middag. Men de hade ändå hållt god min och varit på gott humör och nattningen gick bra trots den sena middagsluren. Johan och jag kollade ikapp på True Blood på datorn och det var en riktigt bra serie faktiskt. Nu kan vi frossa i vampyer på SVT på onsdagar.

Nadia hostar ganska mycket på nätterna fortfarande, så Johan var uppe några gånger och Olivia började böka redan före sex. Men jag fick lite sovmorgon eftersom Johan skulle lämna mig med barnen för att gå på ett möte. Så jag jonglerade kidsen i några timmar medan jag sov, och sen jonglerade jag dem medan han var borta, och kände att jag är lite trött efter en hel vecka av dem båda dygnet runt. Jag hoppas att Nadia är frisk nog att gå på dagis imorgon, jag tror det.

Och resten av dagen var målet att köpa höstskor till Nadia eftersom hon nu bara har ett enda par skor som passar. Så vi tog oss ned på stan och passade på att hälsa på pappa som hade Dylan där och äta sockerkaka som de bakat. Sen ned på Stadium för lite Nadia-shopping, in på Mackedonken för blöjbyte och så tillbaka mot Kungsholmen för blöj-och matinhandling och så är cirkeln sluten och här är vi nu vid slutet av min spännande helg!

.

Dagislängtan

Jag tror att Nadia längtar till dagis. Hela veckan har hon gått och ropat på "Aaaajid" och "Tyyyyje" (Arvid och Ture, som skolades in samtidigt som hon). Imorse klädde jag snabbt på barnen för att möta en tjej som jag köpt en ståbräda på Blocket från. Hon var snäll nog att leverera den till vår dörr, så vi behövde inte gå långt. Till Nadias förtret. För när vi kom upp i lägenheten igen vägrade hon ta av sig mössa, jacka och skor och stod vid ytterdörren och ropade "uuuuuut". När jag skruvat på ståbrädan på vagnen fick hon provåka lite i hallen och det tyckte hon var kul och ville hon ännu mera gå ut. Så jag gav med mig, trots att klockan bara var lite över nio.

Packade ihop kidsen och ståbrädan (eftersom vagnen förstås inte går in i vår minihiss när den är på) och så gav vi oss av. Nadia tyckte att det var kul att åka en liten stund men sen ville hon bara gå och hålla mig i handen så ståbrädan fick rulla alldeles ensam. Vi gick bara till vår Ica och handlade lite och sen hem igen.

Resten av dagen har hon gått runt och klappat sig på knäna med båda händerna och ropat "naming, naming!" (=samling, samling!). Väldigt sött men det indikerar ett visst dagissug. Men hon hade fortfarande feber och var rätt hängig idag, så jag hoppas att hon ska ta sig under helgen så att det kan bli dagis på måndag.

.

Olivia och maten

Ett av de svåraste sakerna att låta bli när man får barn med ett års mellanrum, är att jämföra. Och ändå är det ju helt omöjligt att inte göra det. Och samtidigt som man minns mycket, är mycket som man tycker att man borde minnas, helt borta. Det stora på agendan gällande Olivia är just nu mat. Hon fick ju precis som Nadia börja med smakportioner vid fyra månaders ålder.

Med Nadia var jag så duktig, gjorde allt by the book, introducerade en grönsak i taget, en tesked första dagen för att sedan öka på. Sen kompletterade jag med kolhydrater; potatis, couscous, pasta. Och så dags för proteiner; kyckling, sen kött, sen fisk, sen ägg - först vita, sen gula. Och så mixade jag en massa barnrätter och smaksatte med örtkryddor och vitlök. Och om det nu är på grund av detta, eller bara en medfödd egenskap, så är iallafall resultatet att Nadia äter ALLT. Från korvstroganoff till rå lök och halloumiost, rubbet.

Så med Olivia vågar jag ju inte göra annat än samma sak. Men med ungefär hälften av tiden. Det har ändå gått okej, även om jag inte utövat samma noggrannhet och hoppat över några steg. Nu har hon utökat från grönsakspuréer till en komplett liten lunch och mellanmål. Hon sitter och hugger efter skeden och slukar än så länge allt hon fått, så jag hoppas att hon ska ha samma matglädje som sin storasyster. Hon fick banan för första gången idag och åt en hel halva och ville bara ha mera...

Så då kunde man ju tycka att hon självmant borde trappat ned på amningen, men icke. Vällingen som slank ned så lätt de första kvällarna, har hon ratat sen dess. Hon verkar ha fattat att hon får amma om hon inte dricker sin välling. Hon bara älskar att ligga vid bröstet och jag måste erkänna att nu när vi varit sjuka och trötta har jag ofta gjort det lätt för mig och ammat henne till sömns, både på dagarna och på kvällen. Det kommer förmodligen att bita mig i rumpan ganska snart, men ibland bara orkar man inte annat än att ta den lätta vägen. På nätterna ammar hon en hel massa också, men det är jag helt oskyldig till. Det kan inte vara jag som är den där halvsovande människan som vaknar av att hon ligger bredvid ett ammat, sovande barn, och inte har något minne av att hon ammat eller någon aning om hur många gånger. Det är inte så lätt att sätta upp principer eller försöka agera förnuftigt när man sover.

Men snart måste vi ta tag i det, för det är en begränsad tid man orkar bli väckt varje eller varannan timme och som jag så ofta sagt till mina vänner, en sexmånaders bebis behöver inte äta på nätterna av näringsskäl. Så vi får se hur vi kan vända trenden och ska man tro bebisexperterna bör det ske innan sjumånadersdagen, då den där separationsfasen inträder. Vi lyckades ju så ypperligt med Nadia men det blir betydligt svårare denna gång, främst för att vi inte har ett eget rum till Olivia och för att hon kommer att väcka sin syster med "Jagvillvissthamatpånatten!!!"-skrik. Men som det stod i den sömnbroschyr som kom att bli min bibel inför Nadias sovrokad: "Små barn ger inte upp sina privilegier utan protest". Så är det, och det kommer vi nog att få känna av. Snart.

Alltid lika glad

"Är du alltid lika glad?" frågar bvc-sköterskan när jag kommer in för Olivias 6-månaderskontroll idag. Jag som stressat genom hagelstorm med lilltjejen i Babybjörn och är både blöt och sen, förutsätter att hon menar Olivia och svarar att "ja, hon är en liten solstråle, nästan alltid glad". "Nej, jag menar dig", säger Anna Marit, "är du alltid lika glad, trots att du har så fullt upp och ibland så jobbigt med barnen?".

Då har jag haft en vecka med dygnetruntsamvaro med två barn. Hemma med en sjuk Nadia, som inte direkt sover mer när hon är sjuk, bara blir lite extra gnällig, på toppen av den vanliga hemmavaron med Olivia, haft mer eller mindre konstant huvudvärk nästan hela veckan, hostat på nätterna, sovit dåligt och så toppat det hela med en stressig morgon där jag röjt i lägenheten inför städerskans ankomst, fått vänta länge på en sen sådan med två trötta och gnälliga barn och sedan fraktat iväg dem till Fridas lägenhet där vi får härbergera medan vår egen blir städad.

Alltid lika glad? Jo jag tackar jag. Kul att man kan lura någon.

PS. Fast det ska tilläggas att jag känner mig rätt grundglad och nöjd med mitt liv i det stora hela och det är väl det som gör att man pallar även de jobbiga veckorna.

PPS Lilla O klarade förstås kollen med glans, och läkaren tyckte att hon var "ett riktigt praktexemplar", stark och välskapt och mitt på kurvan.

.