Jag har alltid sagt att jag vill ha tre barn, men just för tillfället kan jag säga att jag känner mig ganska nöjd med två. Det måste vara oändligt mycket jobbigare med tre än två - på samma sätt som två är mycket jobbigare än en - just för att man alltid är max två föräldrar. Johan vill bara ha två och vi får väl se om det blir en trea till såsmåningom eller inte. Inte än på ett tag iallafall. Hursomhelst, om jag aldrig får några fler barn, finns det några saker jag skulle vilja minnas från tiden kring graviditet och förlossning.
- Den vaggande gången av mig som höggravid med foglossning. Jag kan inte återskapa den och saknar den inte, för jäklar, det gjorde ont ibland, men det såg ganska komiskt ut.
- Hur jävlaskitont det gör att föda barn. Hur man första gången slås av "AJIHELVETE, är det det här alla pratar om?!" och andra gången tänker "Jamenjustfaaaan. Det var ju såhär det kändes. Hur kunde jag frivilligt göra om detta?! AAAAAAJ"
- De stora nättrosor man får på BB för att hålla fast bindor ungefär dubbelt så stora som en babyblöja. Jag har nog sällan känt mig så oläcker som då. I synnerhet om man adderar ett par dygns kräkande till bilden.
- Hur man vaknar upp på morgonen ett par dagar efter förlossningen och plötsligt fått en ny profil som skulle göra Jordan avundsjuk. Ett par enorma, stenhårda, silikonliknande bomber skymmer fotsikten på samma sätt som magen tidigare gjorde. Tänkte båda gångerna att jag borde tagit en bild av mig själv i underkläder för att minnas synen men det blev förstås aldrig av.
- Det konstanta läckandet den första tiden. Båda gångerna tänkte jag att jag inte borde använt vita amningsbh:ar den första tiden, eftersom råmjölken lämnar gula fläckar som inte går bort.
- Ont i händerna och fötterna från förlossningen och framåt. 4 månader efter förlossningen haltar jag fortfarande till toaletten på morgonen och har ofta rejält ont i både fötter och handleder. Jag har ingen aning om vad det beror på men jag har hört om många med samma symptom, så förmodligen något hormonrelaterat. Och det gick över sist och lär väl göra det igen.
- Hur vi från att varit ett par, blev en familj. Cementet och kittet som nu plötsligt förenar oss för all framtid. Det var en mäktig insikt.
- Den gränslösa kärleken som bara kom. Känslan av det mjuka lilla fjuniga huvudet under mina läppar. Den gripande handen, den lilla trampande foten i min handflata. Den stora oron, det gigantiska ansvaret. Känslan av att jag själv nu alltid kommer på andraplats, hur någonting blivit viktigare än allting annat. Hur jag alltid kommer att leva för att mina barns liv ska bli så bra som möjligt, hur allting annat känns sekundärt. Hur man kan älska någon mer än livet självt. På så sätt är jag redan så rik med mina två barn och allting annat blir en bonus. Om det blir. Inte än på flera år iallafall!
.
-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar