Pappa och Nadia skruvar lådor
Mamma och Nadia sopsorterarNu har vi äntligen fått ändan ur och barnsäkrat i köket. På alla lådor och skåp i rätt (eller fel) höjd sitter små haspar på insidan. Dessa får oss att känna oss som jordens idioter. För det spelar ingen roll att Johan ägnade en stor del av lördagen åt att sätta upp dessa, i samma ögonblick som de satt uppe, glömde vi båda helt bort att de satt där och skrattar nu åt oss själva när vi rycker i dörrar och lådor och VARJE gång blir lika förvånade över att de inte går att öppna...
Annars var det en lugn och skön helg där vi faktiskt var lite effektiva och fick tråkiga saker som dammsugning och storhandling uträttade utan större besvär. Lugn och skön helg, förutom lördagsnatten. Nadia vaknade när vi hade kollat på ett par filmer (utan att somna för min del, yohooo) och började fundera på att gå och lägga oss. Men det var bara att glömma. Vår lilla älskling var som förbytt. Hon vaknade ledsen, och normalt tystnar hon ju då efter en stund och somnar om. Men inte denna gång. Hon blev bara mer och mer ledsen, tillslut var hon spänd som en pilbåge i kroppen och skrek helt hysteriskt. Vi testade allt; sjunga, prata lugnande, smeka på ryggen, ge vatten, ge Alvedon, kyla napparna, byta kudde, vyssa, krama... allt. Men ingenting fungerade och vi började bli oroliga och kände oss helt handfallna. Vi tog upp henne och försökte få henne att vakna ordentligt, om det var så att hon hade drömt någonting och behövde få känna att allt var som vanligt. Och en liten stund blev hon som vanligt igen och lugnade sig och gjorde prutt och sina nya lipmanövrar. Men sen började hon bli sådär jätteledsen igen. Vi försökte lägga henne i sin säng men då blev hon helt hysterisk. Så hon fick komma upp och vi försökte med att lägga henne i vår säng med oss båda på varsin sida. Ingenting hjälpte, hon låg bara och skrek och stångade huvudet frenetiskt i min arm som låg ovanför henne. Jag kände mig nästan gråtfärdig, vårt lilla barn kanske hade ont någonstans och kunde inte berätta var... Tillsist gick vi upp igen och hon lugnade sig lite. Vi gjorde en flaska välling som hon fick i mitt knä i köket. Hon drack upp den och kändes sen ganska lugn och glad. Vi satte oss i vardagsrummet en stund och kollade på den fantastiska filmen "Nätet" med Sandra Bullock som vi lyckats fastna i mitt i all kaos. Nadia var uppe och promenerade kring vardagsrumsbordet en stund tills vi bestämde oss för att försöka oss på ett nytt läggningsförsök. Med hjärtat i halsgropen lade vi henne i sin säng och hörde henne smågråta lite, men andades ut när hon ganska snabbt tystnade och somnade.
Nästa morgon var hon precis som vanligt igen, och jag har ingen aning om vad som for i henne den natten. Men läskigt var det och som så många gånger tidigare är jag så fantastiskt glad för att vi är två om detta och för att det är just Johan jag delar detta barn med. Han hanterar såna här situationer med världens lugn och rådighet och är ju förutom världens bästa man, även världens i särklass bästa pappa. Lucky us!
.
Annars var det en lugn och skön helg där vi faktiskt var lite effektiva och fick tråkiga saker som dammsugning och storhandling uträttade utan större besvär. Lugn och skön helg, förutom lördagsnatten. Nadia vaknade när vi hade kollat på ett par filmer (utan att somna för min del, yohooo) och började fundera på att gå och lägga oss. Men det var bara att glömma. Vår lilla älskling var som förbytt. Hon vaknade ledsen, och normalt tystnar hon ju då efter en stund och somnar om. Men inte denna gång. Hon blev bara mer och mer ledsen, tillslut var hon spänd som en pilbåge i kroppen och skrek helt hysteriskt. Vi testade allt; sjunga, prata lugnande, smeka på ryggen, ge vatten, ge Alvedon, kyla napparna, byta kudde, vyssa, krama... allt. Men ingenting fungerade och vi började bli oroliga och kände oss helt handfallna. Vi tog upp henne och försökte få henne att vakna ordentligt, om det var så att hon hade drömt någonting och behövde få känna att allt var som vanligt. Och en liten stund blev hon som vanligt igen och lugnade sig och gjorde prutt och sina nya lipmanövrar. Men sen började hon bli sådär jätteledsen igen. Vi försökte lägga henne i sin säng men då blev hon helt hysterisk. Så hon fick komma upp och vi försökte med att lägga henne i vår säng med oss båda på varsin sida. Ingenting hjälpte, hon låg bara och skrek och stångade huvudet frenetiskt i min arm som låg ovanför henne. Jag kände mig nästan gråtfärdig, vårt lilla barn kanske hade ont någonstans och kunde inte berätta var... Tillsist gick vi upp igen och hon lugnade sig lite. Vi gjorde en flaska välling som hon fick i mitt knä i köket. Hon drack upp den och kändes sen ganska lugn och glad. Vi satte oss i vardagsrummet en stund och kollade på den fantastiska filmen "Nätet" med Sandra Bullock som vi lyckats fastna i mitt i all kaos. Nadia var uppe och promenerade kring vardagsrumsbordet en stund tills vi bestämde oss för att försöka oss på ett nytt läggningsförsök. Med hjärtat i halsgropen lade vi henne i sin säng och hörde henne smågråta lite, men andades ut när hon ganska snabbt tystnade och somnade.
Nästa morgon var hon precis som vanligt igen, och jag har ingen aning om vad som for i henne den natten. Men läskigt var det och som så många gånger tidigare är jag så fantastiskt glad för att vi är två om detta och för att det är just Johan jag delar detta barn med. Han hanterar såna här situationer med världens lugn och rådighet och är ju förutom världens bästa man, även världens i särklass bästa pappa. Lucky us!
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar