Om bara några veckor tar Johan över rodret här hemma och jag blir familjeförsörjaren. Om det inte vore för att det är under en så begränsad tid (januari till halva mars ca), skulle jag nog ha lite ångest över att inte få spendera mina dagar med Nadia längre, utan istället knega på kontor, men som det är nu känns det mest skönt. Den här tiden har varit fantastisk - vilken ynnest att få betalt för att ta hand om sitt barn och följa dess utveckling dag för dag! Men man kommer också till en gräns där matning, torkning och blöjbyten blir lite monotont och det ska faktiskt bli skönt att umgås lite med vuxna människor ett tag och byta bebissnack mot TRP och räckvidd.
För jämlikhetens skull känns det också bra att Johan blir den som får ha ansvaret här hemma, att vi båda får skifta fokus ett tag. Det kommer att vara nyttigt för alla, men jag skulle ljuga om jag sade att det inte oroar mig lite. Mer mina egna reaktioner än Johans. Jag är ett sånt otroligt kontrollfreak och vill ha saker och ting på mitt sätt. Anledningen till att vi nästan aldrig bråkar är nog delvis att min man är en sån diplomatisk själ som inte har några problem med att välja bort småstrider genom att göra på det sätt jag tycker är bäst. Jag bara hoppas nu att han kommer att kunna ta alla initiativ gällande middagar, handling och småplock som jag har tagit, och att jag kommer att kunna låta honom göra det och inse att han inte kommer att bli jag, utan låta honom sköta saker och ting på sitt sätt. Det blir en spännande tid för oss alla, men mest av allt är jag glad för att Johan och Nadia kommer att få så mycket tid ihop.
Själv går jag vidare mot lite nya utmaningar, som det så fint heter. Jag kommer inte att gå tillbaka till min gamla roll i det här läget, utan kommer att lämna printmediet till förmån för tv. Det kommer att bli en massa nytt, men efter några års malande på min avdelning ska det bli så kul med ny kunskap och nya kolleger. Och att slippa ansvaret som chef ett tag ska också bli riktigt skönt. Så nu ska jag bara vara junior ett tag och dricka mängder med varmt kaffe, utan någon som rycker mig i byxbenen! Även om jag nog kommer att sakna de där små rycken och de stora bruna vädjande ögonen som ber om att få bli upplyft... Usch, nu fick jag nästan separationsångest redan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar