Kramkalas!

Trebarnslördag

Gåragen började inget vidare. Framförallt för att den började alldeles för tidigt. Eller så var det fredagen som aldrig tog slut. För när vi tvingat oss i säng vid halv tolv, trots att det var en ny serie på tv som verkade bra, så satte först Nadia igång att vakna och ville dricka massor. Kanske grytan var för salt. När hon äntligen kommit till ro var det dags för väckning igen och från ungefär fyra satte Olivia igång att krångla och skrika med resultatet att hon väckte oss alla fem. Dylan låg under täcket och var mörkrädd och kunde väl inte förstå vad som väsnades så mycket mitt i natten. Efter lite halvslummer och ett himla rännande gav vi upp vid tjugo över fem och jag gick upp med Olivia och tog första passet. Dylan fick sova i stora sängen med Johan och jag satte mig med en pigg Olivia i vardagsrummet och undrade vad katten jag gjorde uppe mitt i natten. Vid strax efter sju bytte vi och jag fick sova några timmar till. Men Olivia ville inte somna förrän vid nio och då bara en halvtimme.

Olivia och Dylan bygger lego

Pyjamastrion bygger lego

Sen satte vi fart med påklädnad och gav barnen tidig lunch innan vi gav oss iväg med bussen mot Etnografiska museet. Vi var ju där för att bygga benrangel i verkstan men innan dess ingick en familjevisning på muséet. Nadia sov, Olivia var ointresserad och Dylan tyckte att hela muséet var jätteläskigt och stod bara och tjatade om att han ville åka hem, så det började inget vidare. Sen vaknade Nadia också och var sur, så vi struntade i visningen och gick och väntade på att verkstaden skulle öppna.

Dylan i sin finaste Halloween-outfit (som Johan hade som barn!)

Väl därinne visade den idén sig vara en riktig höjdare. Det fanns obegränsat med material och Dylan gjorde ett benrangel med hjälp av Johan och jag och Nadia gjorde dekorerade döskallar. Jag tror att barn och vuxna hade lika kul och en timme försvann på nolltid. Så vi packade ihop våra limdrypande alster, bojkottade museirestaurangen efter en titt på kön och tog oss tillbaka hem till Vasastan. Hamburgare till de stora och glass till de små på vägen.

Benrangel coming up!

Nadia och jag djupt koncentrerade

Limmet var en höjdare

Resten av dagen var vi bara hemma, men Dylan och jag var uppe på vinden och hämtade en stor hink bilar som Johan haft som barn, och den var en riktig höjdare för alla! Sen blev det korvstroganoff på begäran för Dylan och Nadia, och när barnen lagt sig åt Johan och jag grytrester och sov framför tvn, trötta efter den okristligt tidiga morgonen.

Kul för stora och små

Massa bilar

Även nu inatt krånglade Olivia från halv fem och det blev tidigt imorse igen. Lägenheten ser ut som efter en smärre kärnkraftsolycka, men jag lovade mig själv i fredags att inte stressa upp mig över sånt, så vi får städa i eftermiddag när vi återgått till tvåbarnslivet. Även om jag är ensam med barnen, eftersom Johan genomlider sitt livs mest ångestfyllda dag inför Allsvenskeuppgörandet i eftermiddag, och är borta på match. Och kommer hem antingen i tårar, eller stannar ute och svirar och firar hela natten. Spännande tycker faktiskt även jag...

.

Funky Friday

Den här helgen är vi trebarnsföräldrar. Vi har ju på familjeråd beslutat att vi ska ge Mimi avlastning varannan helg genom att pappa och Titti tar Dylan en helg i månaden och vi en. Det har jag säkert redan berättat om. Hursomhelst är det vår tur denna helg, och Mimi och Dylan kom över redan på eftermiddagen. Olivia sov och jag var i full färd med att laga dubbla satser barnmat. Lite senare kom Johan hem och sen när Mimi gått, gick han och Dylan och hämtade Nadia på dagis. När jag kom hem från mina äventyr på systemet, gick Nadia runt och ropade Njuuuuja och Nooooan, inspirerad av sin kusin. Det är så häftigt att se henne som lillasyster och jag tror att de här helgerna kommer att vara minst lika nyttiga för henne som för oss andra. Det är nog bra som liten storasyster att få vara lite liten också ibland. Ännu skönare kommer helgerna att bli nu när jag insåg efter massa middagstjat på den lille matvägraren Dylan, att det faktiskt inte är jag som behöver uppfostra honom och lät honom äta dessert trots att han knappt rört maten. Vi får försöka hålla dessa helger lite lättsamma, annars kommer det bara bli jobbigt både för honom och oss. Det får vara okej med lite undantag och privilegier för min lille söte extrason.

Senare på eftermiddagen kom farmor Ing-Mari förbi och båda barnen (Nadia och Olivia alltså, Dylan blev lite blyg) blev glada. Några timmar efter det kom pappa och Titti på middag, och båda barnen blev LIVRÄDDA. Olivia kan ju bli lite skraj för "okända" män just nu men lilla kaxiga Nadia?! Hon störttjöt och skrek "mamma mamma" och vågade knappt närma sig sin morfar på hela kvällen. Stackars pappa som var så tajt med Nadia innan, jag tror han kände att de nog måste träffas lite oftare. Med sig hade de iallafall fantastiskt fina fotbeklädnader till våra tjejer; tofflor med stora vita lurviga katter att stoppa fötterna i till Nadia, och guldmockasiner till Olivia. Sååå fina, men jag glömde ta kort. Nadia gick runt i sina hela kvällen, ska försöka fota dem imorgon.

Sen åt vi iallafall älggryta. Vi fick en älgstek av Elin och Emil när de rensade sin frys inför Thailandsresan förra året och jag tror att den redan innan hade ett år på nacken. Men vi tänkte att vi testar och tog fram Carl Butlers kokbok (och backade upp med kalvfärs och risottoingredienser i kylen) och resultatet blev delikat. Den kanske behövde ett par år för att möra till sig rejält? Den bara ramlade i bitar, så god. Så vi åt och drack vin (men jag har hela munnen full med blåsor just nu, så vinet var ingen höjdare tyvärr...) och åt en god kladdkaka med hallon till efterrätt. Första sötsak jag äter sen jag införde mitt förbud härom veckan, och nu är förbudet återinsatt.

Nu sover alla barnen - Dylan efter lite klagomål om läskiga ljud och runtflyttning av madrassen som tillslut hamnade i vårt sovrum - och Johan och jag har landat i soffan bakom varsin dataskärm. Imorgon blir det Día de muertos-firande på Etnografiska muséet!

.

Att ta för sig

Jag funderar ibland på det här med att ta för sig. Jag tror att jag var ganska blyg som barn, men som vuxen har jag aldrig några problem att ta för mig. På gott och ont. Ibland kan jag tröttna på mig själv som alltid måste använda armbågarna och Johan kallar mig med all rätt för "aningen konfliktsökande". Det beror nog mest på att jag avskyr när folk inte kan säga rätt ut om de har problem med något, utan muttrar nåt i marken som gärna gäller mig eller min barnvagn. Då blir jag lätt provocerad och säger ofta att de gärna får säga vad som är fel.

Som på bussen igår när jag satt på barnvagnsplatsen med Olivia och läste en tidning medan hon sov i vagnen. En till vagn kommer på men jag ser ju att den får plats. Så jag makar bara lite på min vagn men sitter kvar. Sen kommer två pensionärer med en sån där dramaten-väska på bussen och muttrar att ja, här brukar ju vi sitta. Redan där blev jag irriterad, är mycket defensiv med barnvagnsplatserna på bussen och stör mig alltid på folk som tycker att platsen är för bagage. Hursomhelst ställde sig sen en annan man vid utgången som att han skulle gå av. Men det gör han inte. Istället hör jag "Det blir bättre för alla om du ställer dig upp". Tittar upp från min tidning och ser honom stå med blicken i backen och muttra samma sak en gång till. Just denna man hade nog inte alla hästar hemma, men det gör mig vansinnig när folk i detta mellanmjölkens land inte har mod nog att öppet säga vad som är fel, utan bara muttra och irritera sig, utan att försöka få till en förbättring. Men igår var jag på gott humör, så jag lät det passera och återgick till min tidning.

Idag tänkte jag återigen på det här med att ta för sig när jag var på Systembolaget. Jag som är mammaledig kunde ju gått vilken dag i veckan som helst, men prickade förstås in eftermiddagen före All Helgona och var långtifrån ensam i butiken som förmodligen är stans sista utan självservice. Nummerlappen visade att jag hade 20 nummer före mig så jag tänkte att jag chansar att jag hinner iväg till bageriet och köpa bröd och spurtade iväg med vagnen. Men fler än jag hade samma brödtanke och det var lång kö och tog en bra stund. Så när jag kom tillbaka till systemet var mitt nummer redan passerat med tio. Så jag tog en ny lapp och insåg att detta skulle ta lika lång tid igen. Så då chansade jag på att gå fram och fråga om jag kunde få handla på mitt missade nummer, och två kassörer erbjöd sig att hjälpa mig.

På vägen hem så tänkte jag att det kanske inte är världens mest ödmjuka personlighetsdrag att vara en som tar för sig som jag, men att det är effektivt, för jag behöver aldrig vänta, får alltid byta saker utan kvitto, får alltid sittplats osv. För att jag vågar fråga. Ja det var väl det om det. Vad det nu har i en mammablogg att göra. Men jag är inte bara mamma, jag är även en som tar för sig. På gott och ont.

.

Smeknamn

Jag sitter här och funderar på vart alla fåniga smeknamn kommer ifrån. Så fort jag blev mamma bara började fåningheterna bubbla ur mig. Vissa är ju mer förståeliga förkortningar och förenklingar men vissa undrar jag storligen hur min hjärna kunnat spontanfabricera. Vi som ju dessutom verkligen avsiktligt valde namn som inte automatiskt skulle bli smeknamn. Här bjuder jag på ett axplock (och skäms lite):

Nadia: Naddisen, Naddi, Najja, Skrot, Skrotis, Skrotunge, Poopie (??), Puppis.

Olivia: Oliven, Olivungen, Livisen, Liva, Ollie, Kookie, Kakan, Kakmonstret, Kakis, Skruttis, Skruttunge.

Skatten, Skattis, Going och Gooooa heter de båda två lite omväxlande.

...och det är bara dem jag kommer på on top of my head! Undra om alla föräldrar har fåniga smeknamn på sina barn men bara använder dem hemma så att ingen någonsin får veta...

.

Dubbelbad med lite skratt och lite gråt

Nadda, Noa och Lula (och så Lia förstås)

Med språket har det ju som sagt hänt massor för Nadia, sen hon började dagis, och det senaste stora som jag noterat, är jaget. Hon har ju alltid varit väldigt intresserad av andras namn och efter en vecka på dagis visste hon vad alla barnen hette. Men plötsligt pratar hon även mycket om sig själv och sätter sig själv i relation till olika saker. Hon vet att jag är jag och du är du. När hon gör någonting som jag antar att vi brukar berömma henne för säger hon högt "BAAAA (som bra fast utan R), Nadda!". Det har fått mig att fundera på om vi inte berömmer henne för mycket, men eftersom det positiva fungerar så mycket bättre än det negativa på henne, tycker jag ändå att det känns bättre så, även om jag försöker tänka på att använda andra ord ibland.

Imorse stod hon klockan sex och ropade: Mammaaaaa, pappaaaaa!! Och när vi inte omedelbart kom: Nooooooaaaa! (= Johan). Söta tjej, vi skrattade, och det gjorde det lite lättare att gå upp.
Jag heter Lula och att höra sitt barn säga ens namn för första gången, det var faktiskt en mäktig känsla! Och att höra Nadia säga att hon älskar en "Esskar mamma", även om det bara är en direkt upprepning av vad man själv sagt, värmer förstås ett föräldrarhjärta!



.