Musik

Plötsligt har Nadia fått ett enormt intresse för musik, eller "mik" som hon behändigt förkortar det till. Ständigt går hon fram till stereon och ropar "miiiiiik". De tre barnskivor vi har - sådana där som man får med till Skattkammarböckerna som vi fått i present, går varma och efter dessa sjukdagar börjar de göra mig smått spyfärdig. Dessutom mal de oavbrutet i min hjärna på kvällarna när jag ska somna; "Nyss så träffa' jag en krokodil som körde runt i en bil" om och om igen. Men Nadia har roligt och står framför stereon och gör rörelserna till låtarna. Därför byter jag ut barnskivorna mot vuxenmusik bara ibland när jag inte står ut längre.

Nu har hon också börjat sjunga själv. Hittills består repertoaren av "huja" ("Blinka lilla stjärna där, hur jag"... osv) och "acka di, acka di" ("Lilla snigel, akta dig") och det är väldigt gulligt. Men som vi sjöng för henne när hon var bebis och vi stod där och vaggade och vaggade i det oändliga, så vore det väl konstigt om inte lite intresse fastnade. Eller kanske tvärtom i och för sig, hon kanske borde blivit avskräckt från musiken för all framtid med tanke på min vaggvisestil.

Johan och jag har helt olika stil. Han som är en musiker i själ och fingrar, sjunger långa, fina sånger som han kan hela texten på. För Nadia som bebis så var det mycket Thåström och Ebba Grön, blandat med Cornelis och lite Winnerbäck och så en del klassiska gamla barnvisor. Men aldrig samma sång två gånger i rad, eller ens två gånger samma nattning.

Jag själv kör ett annat race. Jag stänger av hjärnan och så kör jag de fåtal sånger jag har på min vaggviserepertoar på repeat. Det har blivit hundratals Trollmor, Idas sommarvisa och Ett gammalt fult och elakt troll (vad den nu heter) vid det här laget. Jag antar att barnen somnar av ren tristess tillslut. Vi får hoppas att de ärver sin fars musikalitet och inte min.



.

Trötta sjukstugan

Vissa dagar vill man liksom att de ska ta slut redan innan de börjat. När man går upp på morgonen och bara längtar tills man ska få gå och lägga sig igen. Igår var är en sådan dag. Idag har god potential. Igår natt vaknade jag klockan tre, från att ha sovit oroligt och hostat (och förstås redan blivit väckt av Olivia några gånger) och kunde inte somna om. Hostan blev bara värre och när jag lyckats väcka både Johan och Olivia, gick jag upp och surfade på Fass för att se om jag fick ta någon av de hostmediciner vi hade hemma. Det fick man inte om man ammade, visade det sig (tur att jag kollade) så jag drack lite te med honung i och gick såsmåningom och lade mig igen vid fem. Men jag var så trött när väckarklockan Nadia ringde klockan sju och att hon dessutom vaknade med igenklibbat öga gjorde ju inte saken bättre.


Ögoninflammation är tydligen extremt smittsamt (i synnerhet mellan barn som petar på allt och varandra) och de har varit väldigt tydliga på dagis att barnen inte får komma innan det är helt borta. Olivia hade det i förra veckan och nu var det visst Nadias tur. Så jag stannade hemma med en i övrigt pigg och rastlös Nadia och gjorde mitt bästa för att få dagen att gå. Hela tiden med en brusande treo-känsla bakom ögonen och en omöjlig önskan om att få vila. Jag såg min chans när Olivia sov på eftermiddagen och det var dags för Nadia. Men hon är mycket mer svårlagd nu de dagar hon inte går på dagis, som att hon inte gör av med lika mycket energi. Så jag fick lägga all min energi på att få henne att somna och tillslut somnade hon faktiskt i min famn, vilket är ett tecken så tydligt som något på att nåt är fel.


Så när Nadia var lagd såg jag äntligen min chans till lite vila. Hann lägga mig på soffan, knäppa på tvn på låg volym och ligga i ca sju minuter innan jag hörde Olivia från sovrummet. Så jag tog upp henne och efter en stund halkade hon och slog näsan i golvet där hon låg och kryptränade och gav upp ett vrålskrik. Vilket förstås väckte Nadia och så var hela karusellen igång igen. Jag gav upp alla tankar på vila och vände dem mot lite frisk luft istället. Så jag klädde på barnen och gick iväg och handlade middag.

Sen igår kväll när vi äääntligen fått gå och lägga oss, vaknade vi till av att Nadia vrålhostade och grät. Så vi satt hos henne ett bra tag, gav lite Alvedon och försökte få i henne lite honungsvatten för att lindra för halsen som hon verkade ha så ont i när hon hostade. Johan satt kvar hos henne länge och jag var med Olivia som ju också vaknade såsmåningom. Och så följde en natt som var rätt okej om man bortser från Olivias strultimme vid fyra. Det är en vanligt förekommande timme då hon bara ligger och stökar och inte vill sova. Inget kul men bättre än skrik, antar jag.

Och idag var Nadias båda ögon igenklibbade och jag förberedde mig på ännu en heldag med båda kidsen. Min enträgna huvudvärk är tillbaka och blir det inte bättre snart får jag nog gå till läkaren. Jag är så ovan vid att ha ont i huvudet och det är verkligen superjobbigt när alla ljud blir mångdubblade och jag får ännu mer ont när Nadia kastar en kloss i golvet eller något sådant. Ja, det var allt från sjukstugan för idag.

.

Finaste Nadia

De senaste dagarna har jag fått förmånen att umgås lite på tuman hand med Nadia. Det händer inte så ofta, för det allra mesta har jag ju en bebis på höften. Men igår skulle jag träffa Hanna och Cissi med barn i en park och eftersom de var sena och vi tidiga, hade Nadia och jag lite tid att leka lite ihop. Det är så sällan jag kan åka rutschkana med henne och engagera mig till fullo. När jag har Olivia med är det ju alltid delat fokus och det är jag helt övertygad om att Nadia känner av. Hon är alltid mycket jobbigare när jag är ensam ute med båda.

Hursomhelst, nu hade vi tid att leka ihop och även ikväll när Johan är på match och jag lade båda barnen men Nadia inte ville somna. Hon blir helt enkelt inte lika trött när hon inte går på dagis (det var stängt idag) och istället för att bråka med henne, lät jag henne komma upp och leka ett tag. Hon var på strålande humör och då slog det mig, som det så ofta gjort tidigare, vilken fantastisk liten människa hon är.

Nog för att hon kan vara påfrestande med sitt humör och sin ständiga fart, men hon är ett kärleksfyllt litet energiknippe som man ofta inte kan annat än skratta åt. Jo man kan bli supertrött och skitförbannad på henne också. Men när hon går runt och skrattar och högljutt deklarerar namnet på allt hon ser, med lite avbrott för "Enning!" (Henning, låtsasfarfar som hon tycker mycket om och blivit påmind om idag när farmor varit på besök) och placerar små pussar på mina armar, då sväller det av kärlek inom mig.

Strax före åtta tog jag henne i handen och så gick vi in i hennes rum och jag lade henne i sin säng. Hon ville att jag skulle sjunga och stryka henne i pannan, så jag sjöng några sånger och pussade godnatt på fötterna innan jag gick ut och stängde till dörren och hörde henne somna nästan med en gång. En fin stund med min fina fina skatt.

.
.

Strumpor... och lite till.

Jag läste nånstans att för att förenkla i tvättsorteringen skulle man bara ha enfärgade strumpor till barnen. Lät ju jättebra. Men ett litet problem uppstod. Det FINNS inte enfärgade strumpor för barn. Inte nog med att det inte finns enfärgade, det EXISTERAR överhuvudtaget inte könsneutrala eller vanliga strumpor. Vill man inte ha militärgröna sockor med fotbollar eller transformers, är man hopplöst utelämnad till rosa botten med söta motiv.

H&M är allra värst. Detta svenska företag som man likt ett Ikea kunde tro skulle handla om jämlikhet och sunda värderingar, har de mest könskonservativa barnkläderna av alla. Jag blir alltid lika förbannad när jag vågar mig in på deras barnavdelning. Lyckas man som förälder till flickor undvika de Hello Kitty-mönster de envisas med att trycka på allt, kan man ge sig fan på att de till synes normala jeansen har en hjärtformad ficka därbak och rosa sömmar, eller att tröjan är rynkad under bröstet (bröstet, på en ettåring...).

Jag är verkligen inte särskilt bevandrad i könsdebatten men jag tycker vad jag tycker. Och jag tycker att det är helt ok att tjejer får ha tjejkläder och killar slipper bära kjol. Men jag tycker inte att man behöver göra barn till små vuxna och alltid könsidentifiera dem. Jag har verkligen börjat tänka på att försöka säga barnen istället för tjejerna och så. Det känns skönt att vi har ett dagis som också jobbar så, där säger de oftast "kompisarna" om de andra barnen, och aldrig flickan eller pojken.

Tja, det började med strumpor och slutade med könstankar. Från smått till stort. Som livet ju är.

.

Farmor och mormor

Farmor och mormor med Nadia och Olivia. Fina ni!

.

Olivia 6 månader

I torsdags fyllde Olivia ett halvår och det är svårt att inte häpna över hur snabbt dessa sex månader gått. Hur vi gått från vad som i efterhand känns som ett stillsamt liv med ett barn (men som förmodligen inte var det) till detta ändå trevliga vardagskaos med full rulle jämt. Olivia har som barn ju blir, blivit en väldigt självklar del av vår familj och det är nästan svårt att föreställa sig livet innan henne. Nadia kan inte minnas mycket annat än livet som storasyster och jag måste ändå säga att trots att hon ju reagerat på alla möjliga sätt, har hon alltid varit så fantastiskt gullig mot sin lillasyster, ända från början och även nu. Hon kramas, pussas, busar och blir alltid glad över att se sin "Lia".

Olivia själv är en fortsatt lugn och glad tjej, om än lite jobbig på nätterna just nu. Hon vaknar ofta och vill amma, på BVC sade de att det är vanligt med andra barnet, de tar liksom den egentid med mamma som de får.. Vi måste nog ta tag i det snart, lite på samma sätt som vi gjorde med Nadia. Återkommer till det. Vi försöker styra om henne mot att mer äta på dagarna, jag börjar ju jobba om bara tre månader och behöver börja trappa ned på amningen. Nu äter hon en liten lunch och så välling på kvällen. Men hon vaknar lika ofta för det. Och mamman börjar känna sig lite trött efter nätter med vaknande varje timme. Men man klarar mer än man tror.

Olivia känns som en härlig liten karaktär. Även om hon ofta "bara hänger med", verkar hon oftast rätt förnöjd och hon ligger oftast och försöker krypa och pratar högt med dadadadaaaaah.

Den stora skillnaden denna gång är nog att jag inte har någon spädisnostalgi som jag hade med Nadia. När hon var bara två månader kunde jag titta på foton av henne som pyttebebis och undra vart tiden tagit vägen. Nu känner jag snarare att jag vill att den ska gå fort, att jag längtar tills saker ska bli lite enklare. Det känns inte alltid helt schysst mot Olivia att känna så, men jag tycker ändå att jag njuter av min lilla flicka och av att vara andragångsmamma.

Ett par nostalgibilder:


Jag bjussar på denna hemska bild. Olivia är tre veckor gammal och vi är ute på Ljusterö över påsk. Jag har munsår, är jättetrött, har sprängfyllda jätteboobiesar som läcker och amningskupor som sticker upp. Det här var också när Olivia började hosta och fick sin läskiga RS. Den tiden känns nästan overklig nu, så konstigt det var att bli mamma andra gången...

Syskonkärlek redan från början. En mysig morgon i pyjamas. Vi var livrädda för att Nadia skulle göra Olivia illa och visst kan hennes ömhetsbetygelser ta sig lite vilda uttryck ibland. Men inget värmer en förälders hjärta som att se sina barn älska varandra.

.

Nappsug efter dagis

Ingrid kör, Nadia passagerare

Napptjejerna...

Vi kom på att man kunde snurra på gungan, oj så kul!

Om och om igen...

Den gångna veckan har det varit lite som en kompisträff när jag hämtat på dagis, med både Linda och Frida där. En dag i början av veckan hängde Linda, jag, Nadia och Ingrid (och så Olivia förstås) ihop och gick till dagisparken och lekte lite. Precis som Nadia ville Ingrid ha nappen i samma ögonblick som hon såg sin mamma, trots att de klarar sig utan hela dagarna på dagis. Linda berättade att hon hört en barnpsykolog (Malin Alfvén som brukar vara rätt vettig) berätta att det kan vara barnens sätt att varva ned efter dagis och att det inte finns någon anledning att neka dem det. Det känns lite bättre för mig som oroat mig lite över att Nadia vill ha napp alltsom oftast nu, hon som bara hade den när hon sov förut.

,