Dags för bilder från finkameran!

...varav en något bättre på två nyss hemkomna och trötta pirater

...och resten på en fin liten Olivia...

...som plötsligt en dag kunde sätta sig upp själv!

Äta broccolipuré kan hon också

Håravfall en masse

Jag känner mig lite som en blek kopia av mig själv för tillfället. Jag är inte särskilt snygg just nu. Jag tappar så satans mycket hår att jag nu verkligen börjar märka skillnad på tjockleken. Det var väl tur att jag hade mycket till att börja med, men jag tömmer en full hårborste varje dag, för att inte tala om de tussar som ligger runt hela lägenheten, hur vi än dammsuger. Håret är dessutom risigt och glanslöst och jag som liksom alltid haft mitt burr som kännetecken känner mig inte riktigt som mig själv med den här lilla enrispiskan till tofs. Jag skyller det helt på amningen och förhoppningsvis växer det ut igen när jag slutar amma om några månader. Och utseendet är ju inte direkt mitt stora fokus ändå just nu.

.

Fight Club

Det är gott om Nadia-fighter hemma hos oss just nu. Tandborstsfight, påklädnadsfight, sittaimatstolenfight, haklappsfight, inteklättrapåsoffbordetfight, jackfight, majskrokarnaärslutfight osv... Nästan allt ni kan tänka att man kan fightas om, fightas det om just nu. Allt förutom läggning faktiskt, och det är ju iallafall rätt skönt. Men denna lilla dam är en dramaqueen av enorma mått. Minsta lilla nej resulterar i gallskrik, golvläge och ofta att hon slår sig själv i tinningarna med knytnävarna eller dunkar huvudet i golvet. Den stackars lilla pannan som ni såg den stora bulan på tidigare, får aldrig läka i fred och skimrar nu i regnbågens alla färger.

Lilla bråkiga Nadia. När jag är pigg och har energi - som idag när Olivia och jag somnade om kvart över åtta (efter att ha gått upp klockan sex) och sov ända till tio, då orkar jag jobba mig igenom de där fighterna utan att förlora humöret. Då kan jag skämta bort och avleda och säga nej lagom strängt och orka leka och läsa. Andra dagar som igår, när jag försöker lägga Olivia medan Nadia gallskriker utanför och hela tiden väcker henne, då är det jag som vill dunka pannan i väggen och får fokusera hårt för att behålla lugnet där jag står med två gallskrikande barn utan tendens till ljusning. Då Nadias evighetsfightande står mig upp i halsen och jag bara vill ringa Johan och ryta KOM HEM! Men det gör jag förstås inte och vips så somnar Olivia och jag kan pusta ut bara lite.

Däremot har vi blivit bättre på att be om hjälp, tror jag. När Johan som idag ska iväg direkt efter jobbet, då behöver jag hjälp. Jag kan inte annat än att erkänna att jag inte orkar ha Olivia hela dagen, sen en trött fightNadia och eftermiddagsgnälligOlivia och så balansera middag och läggning av båda. Jag erkänner, det funkar inte! Inte för mig. Så då är det tur att vi har möjlighet att få hjälp. Idag kom farmor Ing-Mari ("PaBoo") och det gjorde ju det hela enormt mycket lättare.

Då sitter jag i soffan klockan sju och barnen sover och jag känner mig inte helt slut utan kan blogga och kolla på Seinfeld och känna att jo jag klarar nog av några fighter till. Men inte idag.

PS Och det är ju inte alltid man får skriva ett inlägg med ordet "fight" 15 gånger!

.

Pirathelg

En helg har just passerat och jag inser att det mer känns som helg nu på helgerna när vi båda inte är mer eller mindre lediga hela tiden. Igår hade vi en riktig slackerdag. Varken vi eller barnen kom ur pyjamasarna/myskläderna på hela dagen. Vi tvättade dock en jättetvätt och sen kom Pia förbi och hängde lite. Det var mysigt. Sen tog jag mig i kragen och gick iväg och körde ett pumppass som lämnade mig med en jäkla träningsvärk idag. På kvällen skulle vi ha barnvakt eftersom Johan och jag skulle iväg på en piratfest som en jobbarkompis arrangerat.

Pappa och Titti skulle vakta barnen men pappa fastnade på en bouletävling i Södertälje så vi fick kalla in Nadias gudfar Kalle på sitt första uppdrag tills pappa hann komma. Kalle var lite nervös innan men det hade gått hur bra som helst. Vi skulle laga mat till barnvakterna men tillslut blev det en jättegryta eftersom både Kalle och så David som också kom förbi innan festen skulle ha. Jag kan inte låta bli att gilla det där med att ha huset (lägenheten...) full med folk som äter lite i omgångar och dricker lite bubbel. Trevligt tycker jag.

Så svidade Johan, jag och David om till pirater med scarves och sotiga ögon och begav oss iväg på fest med Kalle vaktandes våra sovande barn. Festen började bra, med en massa piratupptåg och romdrickande på Riddarholmen men så ramlade en tjej rätt ned i asfalten och slog i pannan ordentligt, under en av tävlingarna, och då kom det av sig lite medan vi väntade på ambulans (hon repade sig sen och kom tillbaka till festen från akuten. Snacka om partypingla!). En lång tipspromenad i regnet gjorde inte heller under för partysuget, men jag var otroligt imponerad av det fina arrangemanget. Festen fortsatte på en irländsk bar i Gamla Stan men jag hade inte riktigt det sanna partysuget och efter några öl gick Johan med på att kvällen kunde vara över. Jag hade ont i fötterna efter tipspromenad i högklackat och längtade hem till sängen och barnen.

.

Och idag tog Johan kidsen när de vaknade klockan sju och jag fick sova i ett par timmar till innan han lämnade mig ensam med dem för att åka och repetera med Byrårocksbandet (jobbrocktävling imorgon). På eftermiddagen åkte vi till Enskede för att gå på min gudson Antons treårskalas. Det var trevligt och Nadia tyckte att det var en höjdare med alla leksaker och kakor. Även om vi som vanligt fick vakta hennes händer och hon trots det lyckades slå en spade i skallen på det stackars födelsedagsbarnet. Som alltid när jag besöker folk i hus funderar jag på om vi skulle kunna bo så. Det är svårt att inte avundas alla ytor och den lilla mysiga trädgården. Men knowing us skulle det inte bli något bra. Om vi kunde hitta ett hus i stan med tillhörande handy man skulle det vara taget!

.

Man orkar

Igår var det dags för andra och sista tillfället för syskonmammagruppen på BVC. Och trots att jag var så skeptisk sist, tyckte jag verkligen att det faktiskt var rätt trevligt denna gång. Kanske för att vi var lite färre och för att jag själv fick en del fokus med mitt lilla bråkigdotterproblem. En tjej som sist pratade mycket om att hennes äldsta bets på dagis, berättade att de varit hos en barnpsykolog och pratat. Han eller hon hade bland annat sagt att det där med att gå till parken efter dagis ju bara är för förälderns skull och att ett dagistrött barn faktiskt inte behöver mer stimulans. Istället rekommenderade psykologen att bara gå hem efter dagis och ta det lite lugnt. Det hade fungerat jättebra för dem, och jag vet ju att parkhänget mest är för att hjälpa mig själv att slå ihjäl lite tid.

Så igår bestämde jag mig för att gå förbi bokaffären och köpa en bok som vi kunde läsa, och sen bara gå hem när jag hämtat Nadia. Hon skuttade runt som vanligt på dagis när jag kom mitt i mellanmålet och efter lite resonerande med chefsfröken bestämde vi att jag får hämta en kvart senare för att inte störa i mellanmålet. Det innebär att vi överskrider de 30 timmar man får ha barnen på dagis när man är föräldrarledig men det struntade hon i. Skönt! Marie sade också att det går jättebra på dagis och att hon inte visar minsta tendenser att slåss, utan tvärtom är väldigt gullig mot alla barnen. Så jag tror verkligen att det är främst när hon är trött och någon annan kommer för nära.




Detta bekräftades senare när vi kommit hem och satte igång att softa i myshörnan i Nadias rum. Bokläsandet gick väl sådär, hon är ju lite för rastlös för att sitta ned i mer än en minut men vi hade mysigt en stund iallafall. Sen kom Linda och Ingrid förbi en sväng, eftersom de också håller på att skola in på vårt dagis. Det gick bra till en början men sen blev Nadia lite vaksam om sina saker och då flög ju en och annan hand fram. Det är så tråkigt! Jag tror att vi får se till att hålla oss hemma ensamma på eftermiddagarna, iallafall tills hon vant sig lite mer vid dagis.



Johan kommer att gå ned i tid under en period och komma hem lite tidigare på eftermiddagarna, samt hämta på fredagar. Det bestämde vi den där hemska eftermiddagen när han kom hem och jag bröt ihop. Tårarna kom mer än till en teoretisk tanke den dagen, men de torkade fort. Det kändes skönt att ha kommit till det beslutet, och det får vara värt det med lite mindre inkomst under en period. Vi startar veckan efter nästa, för nästa vecka kommer min mamma hem från Israel och hälsar på (jippie!) och då kan jag förhoppningsvis få lite hjälp av henne.



.

Tack..

...alla fina vänner för snälla kommentarer och hejarop här och på andra ställen, med anledning av orka-inlägget. Jag är verkligen ingen superkvinna, man fixar det man måste, och det skulle alla ni också göra!

.

Att orka

Ibland undrar jag hur jag ska orka. Dagar som dessa, då barnen väcker varandra redan kvart i sex och jag aldrig får somna om eftersom Olivia vaknar precis när Nadia gått till dagis och jag äntligen kan lägga mig på sängen. När jag är iväg med Olivia hela dagen, kommer försent till dagis och får tillsägelse att jag måste ringa om jag blir sen (tio minuter, kom igen...), att Nadia behöver mer extrakläder och att jag inte får ta in vagnen i kapprummet. När parken känns lockande bara för att slå ihjäl lite tid fram till kvällen, men där jag får tillbringa tiden med att springa runt och jaga en övertrött Nadia som slår andra barn i huvudet med en spade. Där jag går hem bärandes Olivia i selen, fastän jag är trött i kroppen, i själen, så att Nadia kan åka vagn.

Där jag får jaga Nadia i porten och bära in henne i hissen under skrik och protest, fortfarande med Olivia i Babybjörnen. Där jag med bebisen på ena höften försöker laga middag till en Nadia som skriker att hon vill ha broccoli och sen kastar all mat på golvet. När minutrarna kryper fram, blöjbyte följer på blöjbyte och gnällande barn avlöser varandra.

Såna dagar undrar jag, hur ska jag orka, hur ska jag överleva. Hur ska jag ta mig igenom den här tiden utan att bli mer än en spillra av den Julia jag en gång var. När jag känner att nu lämnar jag barnen där de är och går och lägger mig i sängen och gråter.

Men jag gör det aldrig. Gråten kommer inte ens nära, blir aldrig mer än en teoretisk tanke. Jag rycker upp mig, skjuter det jobbiga åt sidan och överlever den här gången också. En minut, en fight i taget. Och jag antar att en dag har plötsligt den jobbigaste tiden passerat och jag kan blicka tillbaka och tänka att jag överlevde. Att jag orkade. Jag längtar dit.

.