Fina lilla Olivia

Första vårhelgen

Tänk hur mycket lättare livet blir när solen börjar skina och man inte längre behöver bylsa på varken sig själv eller barnen. När man inte behöver planer för dagen, utan bara kan gå ut på morgonen och se vart dagen tar vägen. När man kommer hem på kvällen, alldeles trött efter att ha tillrbingat en hel dag ute i friska stadsluften och knappt suttit ned en minut, förutom vid kaffet i parken på morgonen, och lunchen på gräsmattan. Precis så har hela helgen varit och jag känner mig glad och brun om nosen nu när den är över.

I lördags morse skulle Johan på landetmöte och jag hade bestämt träff med Frida med familj i Vasaparken. Eftersom vi hade lite gott om tid på morgonen och ingen frukost hemma, bestämde Johan och jag oss för att ta en liten spontanfrukost ute hela familjen. Det är bara det att det är lite svårt att vara spontan med två småbarn och när vi äntligen fått alla fyra klara och kommit iväg med syskonvagnen, var det inte bara försent för frukost, Johan fick rusa för att hinna med sin buss och kom ändå försent till mötet. Själv köpte jag en macka och kaffe och gick ned till parken och lekte i minigolfbanorna med Nadia. Sen kom Frida, Fredrik och Walter med kaffe och muffins och vi fikade i solen och turades om att hålla våra små framfusiga kids borta från fotbollsplanen och farliga trappsteg. På detta följde en dag med mysigt sällskap och skoshopping (inte till oss utan barnen tyvärr) som avslutades med en spontanpicnic i parken, då även med Johan som mötat klart och kom och hängde med oss på filten.


På kvällen kände vi att vi ville hitta på något och ringde i ett infall våra gamla kolleger Sara och Tobbe. De var barnvakter och skulle grilla med grannarna på gården och vi var mer än välkomna att komma dit. Så vi packade återigen ihop hela familjen med filtar, rödvin, fredagskvällens överblivna chokladbollar (för jag åt bara två, duktiga måttfulla jag!) och andra necessiteter. Och så satt vi ute på gården på Kungsholmen och Nadia lekte med andra barn på gården, Olivia sov i vagnen och vi vuxna hade mycket trevligt med grillat och snack ända tills kylan tvingade hem oss vid elvatiden. Då sov barnen sedan länge gott under filtar i sina vagnar, men själv huttrade jag när vi vandrade hemåt i den svala vårkvällen. Det var visst lönehelg och det var fullt med fulla människor överallt och vi såg både väktar- och polisinsatser på vår korta väg hemåt över St Eriksbron. Och jag tänkte som så många gånger förr hur skönt det är att slippa vara en del av det där, att få vandra hemåt i vårnatten med sin fina fina familj och veta att de kommer att ligga där och snusa bredvid mig när jag vaknar nästa morgon. Även om det innebär att jag inte kan tillbringa en eftermiddag i vårsolen på en uteservering drickandes Dagens, och att jag kommer att bli väckt minst tre gånger den kommande natten och aldrig få sova ut på morgonen. Men det får väl bli när jag är medelålders med utflugna barn...

Slutligen, idag tog jag fram mina Lee caprijeans. Dessa kunde jag dra av mig utan att knäppa upp dem förra sommaren, och var tvungen att ha skärp för att inte tappa dem. Nu fick jag knappt igen dem. Jag är INTE vän med min mage och så kallade midja just nu! Får börja med höga knähopp bredvid sandlådan på dagarna...

Lite bilder från de senaste dagarna! (varav inget på Olivia, men de är tagna med mobilkameran ute och det blir inga bra bilder när hon ligger i vagnen. Bra bilder kommer!)

Mys i en gunga (i ca tre sekunder)

Hittat (snott?) hink och spade i sandlådan!

Såhär packat var det i paken när vi gick hem i söndags eftermiddag. Som tur var hade vi redan lekt i sandlådan på morgonen och slapp trängas.


Idag stötte vi på Walter i parken! Han hade på sig tröjan han fått av oss i ettårspresent och Nadia hade på sig tröjan hon fått av dem i ettårspresent. Välplanerat.

Gungeligung (tycker Nadia är suuuuperkul i en halv minut, sen astrist)

Idag åt vi thaimat till lunch i gräset

Nadia diggar thaimat. Bådar gott inför vinterns resa.

PS. Ni får ha överseende om det blir lite färre och lite längre inlägg för tillfället. Har svårt att få tid vid datorn, så när jag väl skriver passar jag på...

Fredagkväll

Fredagskväll ensam med barnen. Även om jag inte jobbar känns det lite extra festligt att det är fredag och jag har tillfälligt brutit min plan på att losa de sista sju kilona och bakat sjukt fula cocosbollar som står i kylen och stelnar till sig innan jag går loss på dem. Johan spelar fotbollsmatch och jag har lagt båda barnen och kollar på Så ska det låta. Lite panchovarning men ganska underhållande och dessutom är det inget annat att se. Kan ju fredagstablån vid det här laget... Olivia har inte helt lärt sig behålla suggreppet om nappen ännu, utan vaknar till lite då och då så att jag får springa och stoppa i den igen. Men det är bara bra för mig att röra lite på mig och bränna något smörgram. Fast så kom jag på att om jag flyttar hennes huvud lite så att hon inte ligger på sidan, stannar nappen kvar även om hon tappar suget. Man får inte vara dum!

Igår åkte vi in till Astrid Lindgren igen med Olivia. Vi tyckte båda att hennes hosta förvärrats de senaste dagarna och beslutade oss för att åka in igen. Om jag inte har missförstått hela det svenska sjukvårdssystemet så är man hänvisad till barnakuten om man inte vill gå till klåparna till husläkare som inte kan någonting om barn. Så vi åkte in vid åttatiden på morgonen och det var tydligen en bra tid, för vi var nästan ensamma där och fick bli undersökta på stört och träffa en läkare efter bara några minuters väntan. Och vilken bra läkare! Precis sådär som man vill att de ska vara, förklarande och tydlig utan att idiotförklara och få en att känna sig som en hypokondrisk hönsmamma. Han konstaterade att allt var bra med Olivia och att det inte går att göra någonting åt hostan mer än att avvakta. Jag kände mig nöjd och glad att vi åkte in, nu är det bara att avvakta och hoppas att den går över snart. Och jag tycker faktiskt att hon hostar mindre idag.

Imorse tog jag med barnen till parken. Nadia springer runt och säger små entusiastiska "Hej!" till precis alla, jag tror hon måste sagt hej hundra gånger idag. Det var en sån härlig dag, milt och varmt i luften och jag ser på min äldsta dotters ansikte att hon ärvt mammas pigment. Måste nog köpa solskyddskräm till henne. Eftermiddagen spenderade vi med att visa upp oss på kontoret och det var kul att träffa alla kolleger igen. Och sen mötte jag upp Cissi och promenerade hemåt och åt jordgubbar i Vasaparken medan barnen sov. Och nu väntar jag på att Johan ska ha spelat klart och komma hem och mysa med mig i soffan!

Lite om Nadia

Den här bloggen handlar fortfarande mest om Nadia eftersom hon är den som märks mest av mina barn och där det händer mest just nu. Igår konstaterade jag att PUH, hon verkar vara tillbaka i sitt vanliga glada jag igen! Visserligen med ett sjuhelvetes temperament, men glad nästan jämt och bubblande och fartig med glittrande ögon. Kanske var alla de där vredesutbrotten den senaste månaden hennes sätt att reagera på att vi fått tillökning i familjen, och hon konkurrens om föräldrarnas gunst. Och det är väl inte så konstigt att ett litet barn reagerar på grundläggande förändring i sin lilla värld. Men jag hoppas att det fortsätter såhär nu, det är ett rent nöje att hänga med henne på dagarna när humöret är på topp.

Pumpar och shoppar

Häromdagen gjorde jag bröstpumpspremiär med den nya elektriska lilla saken vi investerat i. Grymt bra, på bara några minuter och helt utan fysisk ansträngning hade jag pumpat ihop ett mål mat till lilltjejen, så jag lämnade henne hemma med far sin och tog med mig Nadia på sångstund i öppna förskolan. Hon är som klippt och skuren för sociala sammanhang, min lilla förstfödda. Kutar runt på sina små ben och säger hej till allt och alla, sätter sig på huk framför mindre barn och ska klappa på huvudet och leker helt utan föräldrars inblandning med alla leksaker som erbjuds. Det var mysigt att få tillbringa lite kvalitetstid bara hon och jag (och minst tjugofem andra barn med föräldrar...).

Efteråt mötte vi upp Johan för en sen lunch på ROOM och sen ville jag shoppa lite, jag har ju verkligen ingenting att ha på mig. På riktigt! Min Johan har så många fantastiska kvalitéer, men shoppningsällskap är inte en av dem. Han stod och såg så extremt uttråkad ut att jag rusade genom H&M på nolltid och rafsade åt mig några toppar och ett par jeans som jag provade hemma. För det börjar bli dags att komma ur mammabrallorna nu och jag är inte riktigt i form för mina gamla jeans ännu. Överhuvudtaget kan jag säga att jag saknar min gamla kropp. Inte gravidkroppen alltså, utan den pre Nadia. Min mage och midja ser inte riktigt ut som den gjorde då och jag tvingas tänka helt om i klädväg. Plötsligt känns alla mina gamla tröjor läskigt korta i midjan och ingenting passar längre. Så nu har jag bannlyst kakor och choklad på vardagar (och kan med stolthet konstatera att jag inte fikat på två hela dagar...) och måste se till att komma till gymmet snart. För även om det inte lär bli några 3-4 pass i veckan som förr, kanske jag kan försöka komma iväg någon gång i veckan iallafall...

.

Tid

Tiden räcker inte till. Ständigt registrerar jag saker som behöver tas itu med; ett sandlådegrusigt golv som behöver dammsugas, diskmaskin som behöver tömmas, leksaker som behöver plockas, släktingar som borde ringas, köksbänk som behöver slipas och oljas, ett blogginlägg som behöver skrivas, en hylla som behöver skruvas i... och så vidare. Så många borden. Och så mycket jag vill. Men mina händer är fulla jämt. Med två små barn är de tillfällen då man inte har en i famnen och en hängandes i byxbenen nästan obefintliga. Redan när vi bara hade ett tyckte jag att det var så mycket som inte hanns med, men då kunde man iallafall dela på sig för att få en barnfri stund. Nu har man alltid minst ett barn och det finns liksom ingen tid alls över. Man blir snabbt mästare på att göra saker med en hand. Jag noterar hur tiden fått ett helt annat värde, en ledig ensam halvtimme är en sällsynt LYX. Jag tror jag måste försöka sänka ambitionsnivån ett snäpp men det är inte så lätt..

Samtidigt är det så mycket kul också och oavsett så ser jag denna tid som en investering. Vi biter ihop och kämpar oss igenom vardagspysslet och njuter av roliga och jobbiga stunder för vi är en familj och kommer alltid att kunna njuta av det stora i det.

Olivia har vuxit mycket den här månaden som snart gått. Hon har vecklat ut den lilla spädbarnskroppen och blivit mycket mer medveten om världen utanför. Hon blir mer och mer olik sin storasyster till utseendet. De blå ögonen är vakna och kontaktbara och hon registrerar sin omvärld lite mer. Vikten närmar sig 4-kilosstrecket och hon har alltså gått upp 700 gram på knappt 4 veckor. Ansiktet har fått små föga klädsamma plitor, vilket tyder på att talgkörteln fungerar. Hon hostar mer nu tycker jag, men är piggare och jag hoppas att hostan betyder att slemmet kommer upp och att hon är på bättringsvägen. Ska fråga på BVC idag. (Det slutade med att vi hamnade på akuten på Astrid Lindgren igen. Men sjuksköterskan gjorde efter kontrollen bedömningen att det inte var någon fara och eftersom det var megaköer så bestämde jag mig för att åka hem igen)

Nadia har blivit så stor. Inte bara i förhållande till lillasyster, utan jämfört med sig själv. Tänk att man kan utvecklas så på ett år. Hon förstår nästan allt man säger känns det som. Hon älskar att hjälpa till och favoritsysselsättningen är att kasta Olivias använda blöjor i soporna. Hon kan själv gå och hämta papper och snyta sig på uppmaning. Däremot kan hon inte alltid uttrycka sin egen vilja och det gör henne enormt frustrerad när vi inte förstår alla hennes "bäh", "bah", "mäh" och "mah". Och hon leker och basar runt i ett tempo som gör mig andfådd. Hon äter all mat utom barnmat. Favoriten är att sitta med oss och äta precis samma mat som vi. Hon äter själv nu och även om det mesta hamnar på golvet och i haklappen och händerna används som hjälp, känns det som ett stort framsteg. Vi har helt hoppat över falukorv och köttbullar, fiskpinnar vet hon inte ens vad det är, eftersom hon tydligen föredrar rökt lax och lammstek. På sjukhuset hade Johan glömt barnmat så då fick hon äta av vår thaikyckling. Den var stark och hon fräste lite men åt med god aptit. Duktiga lilla tjej! Duktig (vilket förövrigt är ett ord vi försöker undvika att använda) så länge hon får bestämma själv. För hon har en vilja av stål och bryter ihop vid motgångar och mothugg. Det är intensiva dagar här hemma, och öppna förskolan och parken har blivit en daglig nödvändighet för oss alla.

Världens finaste tjejer!

Plockepryl och sockrycket

Nadia har en ny lek. Jag kallar den sockrycket. Sedan länge rycker hon ju gärna strumporna av sig själv så fort hon får tillfälle och idag kom hon på att hon kan göra detsamma på Olivia. Och det spelar ingen roll att jag försöker förklara att små bebisar lätt blir kalla om fossingarna och behöver strumporna på, av ska de vid första bästa tillfälle.

Annars är det förstås Plockepryl som är allra mest populär. Plockandet står förstås vi föräldrar för, Nadia själv bidrar med att riva ut alla saker hon kan hitta i ett enträget försök att aldrig låta golvet vara tomt. Och det funkar. Badrumsskåpet töms minst ett par tre gånger om dagen, och bindor, amningskupor, nässprayer, hårartiklar och annat hittas ständigt på de mest oväntade ställen. DVD-hyllan gapar ständigt tom med högar av filmer nedanför. Bara den översta hyllan som hon inte når, har fortfarande alfabetisk ordning, från F och framåt råder kaos. Innehållet i tidningsstället ligger alltsom oftast sönderslitet på olika platser i vardagsrummet. För att inte tala om alla leksaker som sprids precis överallt. Och vi plockar och plockar och detta ständiga sifysosarbete tar aldrig någonsin slut. Man kommer hem till en nystädad lägenhet och så tar det tre sekunder och en middag och så ser det ut som om en smutsig orkan dragit fram. Jag som inte ens är särskilt pedantisk kan inte låta bli att undra hur det kommer att se ut här hemma när vi har två små nedskräperskor.

Det var iallafall otroligt skönt att komma hem igår och det kändes så bra att vara hela familjen igen. Olivia hostar fortfarande, idag två gånger så att hon kräktes ned hela sängen (och mitt och sitt hår), men det är tydligen bra att hon får upp slemmet. Vi har fått order om att vistas utomhus så mycket vi kan, så idag var vi hela familjen i parken i flera timmar, trots att det var rätt ruggigt. Men vi mötte upp Lina och Alma och hade en riktigt trevlig dag!

.