Ett år!

Idag, på självaste valdagen, fyller Elias ett år. Vi hoppas vi får tillfälle att fortsätta fira ikväll...

Vi sjöng inte för honom på sängen imorse och inte fick han någon tårta. Det kändes inte som att han skulle uppskatta det så vi sjöng vid frukosten och så gjorde jag hans macka i hjärtform. I present fick han en trumma och en badleksak, mer blev det inte för han har ju redan ett helt rum fullt av ärvda leksaker. 

Trumman var poppis, precis som vi trodde. Den här lilla killen älskar musik, det är fantastiskt kul!

Efter lite bak av hallongrottor och morgonlur av födelsedagsbarnet gick vi ut i det vackra septembervädret för att rösta och äta lunch. 

Fick god hjälp med kuverten...

Sen gick vi hem och bestämde oss för att ha eftermiddagens kalas utomhus. Så medan jag bakade tårta gick Johan ner på gården och pyntade. Pyntet gick bättre än tårtbaket. Ute blev det jättefint men tårtbotten jag bakat dagen innan rasade ihop i bitar... Johan sprang och köpte en tårtbotten på Hemköp och jag skarvade lite med den hembakta (som var supergod men helt trasig...) men allt gick fel! En del från Kitchen Aiden ramlade ned i grädden  och vispade med, jag hällde dubbelt så mycket mjölk i vaniljkrämen som det skulle vara (Johan var tack och lov kvar i affären och kunde köpa mera pulver), spritsandet blev skitfult och hela golvet var fullt av smulor och spilld grädde. Puh!

"Världens bästa tårtbotten" my ass...

Till slut smetade jag ut nästan allt det jag spritsat och fick ihop en tårta som såg okej ut men inte var jättegod. Var helt stressad och försenad när gästerna kom men när vi bryggt klart kaffet kunde vi slappna av och köra lite härligt utekalas. Jättetrevligt och mysigt blev det! 

Får smaka tårta av morfar 

Älskad unge!

...som i sin tur gärna pussade på jämnåriga granntjejen Harriet. 

Hon var dock lite motvillig. 

Men Elias gav inte upp utan kröp efter henne och sen satt de där under äppelträdet. 

Och han gav sig på ett nytt försök. 

Som slutade i brottningsmatch. Harriet var inte överförtjust men Elias var nöjd. Vi får snacka om det där...

Fina presenter fick han!

Och nu sitter vi och kollar valvaka med nervösa sinnen och sockerstinna magar. Men min mage för exakt ett år sedan var nog ändå värre... Då kände jag mig som överkörd av ett tåg och kräktes och kräktes. Men var förstås lycklig över det fina lilla barn jag lyckats klämma ut, och ännu lyckligare är jag nu ett år senare, när jag fått lära känna detta ljuvliga lilla barn, vår älskade fina Elias. 

Viljestark

Lilla Elias, inte så himla liten längre. På söndag fyller han ett år och det är bara att konstatera att den lugna bebistiden är ett minne blott. Även om han oftast är glad och ganska nöjd börjar han utveckla ett jäkla humör. Som på bilden nedan, jättenöjd när han får en banan. Men bara så länge han får hela med skalet att hålla i. Bryter man av en bit och ger honom blir han tokig. Vrålar och ålar sådär som jag glömt att små illbattingarna gör. Hur har han kommit på det?! Samma sak vid påklädnad och blöjbyte, ålning deluxe. Och min iPhone vill han ha hela tiden och blir tokig när man tar den ifrån honom! Suck!! Kunde man inte fått ett litet medgörligt barn..? Hoppas att det inte blir värre än såhär iallafall, har fortfarande Nadias alla vansinnesutbrott i alltför färskt minne...

Varför får inte jag några chips??

Just nu sover han iallafall, och jag och de stora bakar för fullt tills hans födelsedag imorgon. Nadia kan ju inte göra så mycket med en hand men övar sig på att skriva med vänster...

Schackrutor på gång...

Färdigt resultat. 

Dramavecka

Nä, nu får jag ju sätta lite fart på bloggandet, dagarna bara rullar iväg och snart är den här veckan över. Det blev en konstig vecka.

På måndagen mådde jag dåligt redan när jag vaknade, en begynnande hosta och halsont värkte nere i bröstet. Jag duschade och lämnade barn och pallrade mig sen till jobbet, men blev hemskickad av smitträdda kolleger (helt förståeligt!) så då jobbade jag hemma resten av den dagen. Jätteskönt och mysigt att få se min lilla skrutt lite extra. 

Fastän lite klåfingrig...

På tisdagen mådde jag bättre och var på jobbet igen. Men på eftermiddagen ringde de från skolan och sa att Nadia ramlat från en klätterställning och skadat armen. "Det är nog ingen fara, men hon är lite ledsen" sa fröken Camilla och jag ringde till Johan och bad honom hämta henne. När han gjort det ringde han mig och sa att han ville åka in med henne till sjukhuset. "Hon fryser och kan inte lyfta armen"...

Jag kastade mig på cykeln - ibland är det bra att bo i stan - och mötte dem vid busshållplatsen. Där plockade jag upp Elias och vi gick och hämtade Olivia och även Rufus hängde med. Johan och Nadia fick vänta i ganska många timmar på Astrid Lindgren, på läkarundersökning, röntgen, läkarutlåtande och så gipsning. För det visade sig att armen var bruten, en fraktur ovanför armbågen. Vid gipsningen bröt Nadia ihop totalt och ville INTE ha fult, rött gips. Det tog Johan en timmes väntan på sjukhuset innan hon lugnat sig tillräckligt för att kunna åka hem. Då hade jag ringt runt för att se om någon kunde hämta dem, Johan bedömde det som omöjligt att sätta sig i en taxi med henne. Tillslut kom Henning och hämtade dem, och till middag kom min lilla ledsna skrutta hem med sitt stora gips. 

Jag fick ta en bild på gipset men inte på hela henne, av någon anledning skäms hon över sitt gips och vi fick kämpa för att lyckas få henne att gå till skolan igår (onsdag, dagen efter det hände, fick hon vara hemma). Hon vill inte ha kortärmat och hon vill inte ha någon uppmärksamhet eller några frågor. Men idag tog hon iallafall med sin röntgenbild för att visa upp. Men det var mycket gråt på morgonen om att hon inte ville gå - fredagar är alltid lite tuffa eftersom Olivia är hemma då. Visst hade vi kunnat låta henne vara hemma, men det kändes viktigt att hon kommer över tröskeln och går till skolan. Jag fick henne tillslut att gå med på att gå dit genom att jag lovade att vara med en stund på morgonen. Så jag satt med och lyssnade, imponerades över fröken Erikas lugn och tålamod med de barn som inte lyssnade och fick sen en liten klump i halsen när jag såg hur fröken Camilla tog sig an Nadia lite extra under sångsamlingen och och satte henne i sitt knä och satt och klappade på henne. Så jag lämnade henne med en värme i bröstet och jag tror nog inte att hon kunde vara i bättre händer. 

Nästa vecka ska vi till barnortopeden på Sabbatsberg (turligt nog ligger den ju tvärs över gatan från oss!) och röntga armen för att se hur länge hon behöver behålla gipset. 

Bröllopshelg

Pustar ut i soffan, söndagskväll och ganska så slut. I helgen var vi i Sunne i Värmland, på Johans vän Jonas och hans tjej Evas fina bröllop. 

Vi fick skjuts med Filippa och Oskar och hade en trevlig liten road trip. Vad enkelt och lugnt det är att åka bil utan barn...

Vid Våtsjön, på gränsen till Värmland stannade vi och åt lunch vid en vägkrog med fantastisk utsikt. Utsikten slog maten med hästlängder...

Själva definitionen av spegelblankt!

Så kom vi fram till Länsmansgården och efter lite häng och snack med kompisarna i solen på gräsmattan framför vårt lilla hus, var det dags för piff 

Johan i smoking, jag i ny klänning som jag hittade på H&M och var väldigt nöjd med!

Vackert och pittoreskt. 

Lite posing vid flaggan: Oskar och Filippa

Och jag och Johan

Hilda och jag på väg ned till vigseln

Grattis Sunne! Dressman-varning på den bilden! :)

Vigsel nere vid sjön, mycket vackert!

Fint par; David och Hilda

Jag och min kärlek, vad härligt det är att gå på bröllop ihop. 

Min man hämtar tårta till mig. Den var både snygg och supergod!

Svensexan framförde Thriller-dansen. Framförallt Johan och brudgummen var grymma!

Så dansade vi och festade till klockan tre, men vi slutade dricka ganska tidigt eftersom vi skulle köra nästa dag. Vi var dock ändå rätt trötta imorse och Filippa körde större delen av vägen. Det tar sin lilla tid att köra Värmland tur och retur, men det var en fin helg!

Här hemma hade allt gått jättebra, pappa var med barnen från lördag morgon till söndag lunch, då deras farmor tog över tills dess att vi kom hem vid femtiden. Jag hade varit lite orolig över hur det skulle gå med Elias som vi aldrig lämnat över natten förut, men han hade varit jätteglad hela tiden. Superskönt! Han hade dock vaknat tiiiiidigt på morgonen, bara sovit till och från från fyra, så jag tror att min far kommer att sova gott inatt. 

Nu är jag trött som sig bör och otroligt laddad över en stundande jobbvecka imorgon. Not. 

Nyfiken

Det här är Elias senaste upptäckt. Toan! Han hänger gärna över ringen och kollar ned på vad som händer där nere, och oj så spännande det är när man spolar. Men det gäller att komma ihåg att stänga locket efter sig för han gillar att suga på toaringen. Uuuäääääh...

Intelligens

 Jag var på en föreläsning (eller rättare sagt en kollega som drog slides från ett seminarium) där en forskare berättade att människans intelligens ökar med tre punkter per år under senare år – jag minns inte alla detaljer, vilket kommer att stärka den tes jag snart kommer till. Syftet med detta var att påvisa att all kommunikation behöver vässas, för att mottagarna blir alltmer kräsna och intelligenta. Herregud. För egen del skulle jag nog kunna säga att min intelligens minskat med motsvarande antal punkter från år till år. 

För några månader sedan läste jag någonstans något klatschigt som någon publicerat i sociala medier: ”Small minds discuss people, great minds discuss ideas”. Den där meningen hängde kvar hos mig och har gett mig en lätt ångest sedan dess. För jag diskuterar ALDRIG idéer längre, men OFTA människor. Jag klarar knappt av att diskutera politik eller mina ståndpunkter längre, känner det som att hjärnan är inbäddad in en mossig grå massa som vadderar allt mitt tänkande. En gång i tiden kunde jag diskutera visioner och existentiella frågor i evigheter, nu känns det som att min kapacitet har stannat någonstans vid middagsplanering och urvuxna fleecejackor. 

Jag märker att det påverkar mig på jobbet också, att jag inte riktigt lyckas få fatt i några vettiga tankar, utan att jag sedan jag kom tillbaka blivit alltmer operativ och kortsiktig. Sedan kan man förhoppningsvis tillskriva detta iallafall delvis till att jag inte använt de grå till så mycket annat än det ovanstående under senare tid, och att de eventuellt bara behöver motioneras lite. Men jag kan ändå känna mig lite rädd för att den intelligens jag en gång tyckte att jag besatt, eller min förmåga till någorlunda abstrakt tänkande, är förlorade för alltid… Undra vad vi ska äta till middag, förresten. 

Cyklist, javisst!

Jag fick några synpunkter om att jag inte uppdaterar tillräckligt ofta (härligt - efterfrågan gillar jag!) men den krassa sanningen är helt enkelt att jag inte har så himla mycket att berätta om sedan jag började jobba. Jag antar att ni är trötta på att höra om att jag just nu tycker att tiden med familjen är alltför knapphändig och att veckorna rullar iväg...

Nu har vi iallafall en helg bakom oss och jag njuter extra mycket av att leva vardagsliv med kidsen på helgerna. Det största som hände denna helg var att jag köpte en cykel! En ny! Jag tror aldrig att jag haft en ny cykel förut, iallafall inte sedan den champagnefärgade som jag fick av mina föräldrar när jag var en 13-14 år. Jag har kollat massor på Blocket men det är ju så svårt att veta om cyklarna där är stulna och eftersom vi inte har någon bil så är det dessutom svårt att hitta bra cyklar i stan som man kan cykla hem efter köpet. Hursomhelst slog jag till på en ny en – efter att först ha rekat med en ointresserad och totalt säljovillig säljare på Cykelringen, knallade vi ned till Cykloteket och köpte ett helt kit med cykel, hjälm och barnsadel. Tyvärr så passade inte barnsadeln på cykeln så efter att min hjärna kokat ihop över alla beslut efter en timme i affären så struntade jag i att byta pakethållare eller lämna tillbaka cykeln (vilka var de två alternativ som gavs) och bara tog den som den var, utan barnsadel. Ska fundera lite på om vi behöver en, just nu skulle det bara vara för att skjutsa Olivia till dagis (Nadia och jag cyklar, men Oliven är ju egentligen lite för stor för en barnsadel, även om hon är nätt) och längre fram för Elias men det beror ju lite på vart han hamnar på dagis och så. Jaja. Hursomhelst är jag väldigt nöjd över min nya kompis! Väldigt skön och lätt att cykla på!

Efter cykelköpet hojade jag och Nadia hem och det var första gången som Nadia fick cykla i trafiken. Lite läskigt för både henne och mig, jag vet inte riktigt hur man ska göra med stackars cyklande barn i stan. Så länge vi vuxna går kan hon ju cykla på trottoaren men jag kan ju inte cykla där, och att ha henne bakom sig i trafiken känns lite läskigt. Att exponera mitt mjuka lilla barn för alla stora och hårda bilar. Till och med en hårdnackad stadsbo som jag börjar tycka lite synd om dessa asfaltsungar som aldrig får uppleva någonting annat än trafik och avgaser (hårddrar lite nu…).

Nya hojen!

Mitt cykelsällskap

Annars har helgen inneburit lite fest, i torsdags var Johan och jag på fest på Linas jobb, mycket trevligt! Men jag är så orutinerad nuförtiden, hade ont i huvudet av rödvinet i flera dagar efteråt!

Och i lördags hade Tori-Jenny (i mitten) 40-årsfest och jag och andra Jenny och hennes Alan åkte ut till Värmdö. Vi åkte taxi hem redan vid tiotiden, eftersom de hade barnvakt som behövdes lösas av, så jag var iallafall pigg på söndagen, vilket var ganska skönt..

Om jag ska fortsätta mitt gnällande över hösten så är det nu gällande de förkylningar den drar med sig. Nadia har haft ont i huvudet och i halsen i flera dagar och var hemma i fredags. Nu har även Elias fått den och hans lilla näsa rinner såsom jag nästan hade glömt att den gjorde konstant under hela vintern och våren. Fick totalsanera den lilla snorungen när han vaknade imorse.

Nadia vill sedan någon vecka tillbaka inte gå till skolan. Det är inte roligt, utan bara jobbigt säger hon och varje morgon är hon lite ledsen och vill inte gå. Jag vet inte om det är någon form av antiklimax, hon längtade ju så hårt hela sommaren, men jag hoppas att det ska ge med sig snart. Hon har ju fått kompisar, och Paulina var med hem förra veckan, så jag tror inte att det är det. Men det är ju en stor omställning förstås. Nu läste vi precis på skolans blogg att från och med onsdag ska de nya klasserna börja och Nadias finns inte med på listan så jag antar att hennes försvinner. Det känns inte alls bra, jag hoppas verkligen att hon får behålla båda sina lärare och att hon hamnar med de kompisar hon känner bäst. Jaja, det löser sig säkert, barn är ju anpassningsbara små varelser.

Nästa helg ska Johan och jag på bröllop i Värmland och det har precis slagit mig att vi kommer att vara borta hela helgen. Det har jag en påbörjande ångest för, så länge har vi aldrig varit borta från Elias förut och jag längtar liksom redan hem. Dessutom får vi skjuts av kompisar dit så vi kan inte själva bestämma när vi ska åka hem. Jag känner redan hur jag, som ju dessutom är mer morgonpigg än de flesta, kommer att sitta och hoppa där vid brunchen på söndagen och vilja åka hem direkt... Eller så försöker jag njuta av fest och sovmorgon, det är ju bara det att jag är en riktig hemmaråtta just nu. Vill bara vara hemma den tid jag inte jobbar, men jag får väl bita ihop och längta till helgen efter...