Tack..

...alla fina vänner för snälla kommentarer och hejarop här och på andra ställen, med anledning av orka-inlägget. Jag är verkligen ingen superkvinna, man fixar det man måste, och det skulle alla ni också göra!

.

Att orka

Ibland undrar jag hur jag ska orka. Dagar som dessa, då barnen väcker varandra redan kvart i sex och jag aldrig får somna om eftersom Olivia vaknar precis när Nadia gått till dagis och jag äntligen kan lägga mig på sängen. När jag är iväg med Olivia hela dagen, kommer försent till dagis och får tillsägelse att jag måste ringa om jag blir sen (tio minuter, kom igen...), att Nadia behöver mer extrakläder och att jag inte får ta in vagnen i kapprummet. När parken känns lockande bara för att slå ihjäl lite tid fram till kvällen, men där jag får tillbringa tiden med att springa runt och jaga en övertrött Nadia som slår andra barn i huvudet med en spade. Där jag går hem bärandes Olivia i selen, fastän jag är trött i kroppen, i själen, så att Nadia kan åka vagn.

Där jag får jaga Nadia i porten och bära in henne i hissen under skrik och protest, fortfarande med Olivia i Babybjörnen. Där jag med bebisen på ena höften försöker laga middag till en Nadia som skriker att hon vill ha broccoli och sen kastar all mat på golvet. När minutrarna kryper fram, blöjbyte följer på blöjbyte och gnällande barn avlöser varandra.

Såna dagar undrar jag, hur ska jag orka, hur ska jag överleva. Hur ska jag ta mig igenom den här tiden utan att bli mer än en spillra av den Julia jag en gång var. När jag känner att nu lämnar jag barnen där de är och går och lägger mig i sängen och gråter.

Men jag gör det aldrig. Gråten kommer inte ens nära, blir aldrig mer än en teoretisk tanke. Jag rycker upp mig, skjuter det jobbiga åt sidan och överlever den här gången också. En minut, en fight i taget. Och jag antar att en dag har plötsligt den jobbigaste tiden passerat och jag kan blicka tillbaka och tänka att jag överlevde. Att jag orkade. Jag längtar dit.

.

Tänk vad tiden går...

Nadia och Walter i parken idag, 19 månader gamla

Nadia och Walter 3 månader gamla

.

...det syntes tidigt vem som var den framfusiga!

.

Eftermiddagar

Lite trött blir man allt dessa eftermiddagar, då barnen turas om att gnälla och Nadia får konstanta vredesutbrott. Samtidigt som det är tröttsamt och frustrerande kan jag ändå förstå henne. Hon kämpar tappert hela dagarna på dagis och är på gott humör och slåss inte och är inte ledsen. Då är det kanske inte så konstigt att det brister när hon är trött och med sin mamma sen på eftermiddagen. För då är det napp hela tiden, konstant vägrande att ta på sig jackan och tyvärr en och annan hurril på barnen i parken. De sista dagarna har jag bara gått direkt hem från dagis, men de knappa tre timmarna tills Johan kommer hem är så outhärdligt långa, att jag idag då jag ändå var hemma hela dagen, bestämde att vi skulle gå till parken.



Vi gick till Röda Bergsparken, som är liten och inhägnad och mycket enklare att ha en vild Nadia i än Vasaparken. Vi fick sällskap av Frida och Walter, som påbörjat inskolningen på vårt dagis idag, och sen även Elin och Thea. Det blev en mysig parkeftermiddag med mysiga mammakompisar, även om jag fortfarande får vakta Nadias händer en del. Hon blir bråkigare när hon är trött, helt klart. Sen gick vi via Ica hem och jag mutade Nadia med majskrokar, vilket var effektivt. Vi kom hem bara en halvtimme innan Johan så det var en skön och inte så jobbig eftermiddag!

.

Landethelg

En skön helg på landet ligger bakom oss. Jag kände ett sånt akut behov efter lite filosoferande i skogsmiljö och för en gångs skull avstod Johan från en AIK-match för att vi skulle kunna åka(tack älskling!). Vi tog båten ut på lördagsmorgonen och efter Nadias middagslur "selade vi upp" barnen och begav oss. Olivia på min mage i babybjörnen och Nadia på Johans rygg i Ergo-selen som vi inte använt sedan förra höstens svamptur, då hon absolut inte ville sitta i den, utan fick bli buren istället. Nu gick det hur bra som helst att sitta på pappas rygg, och lite galopperande och hoppande gjorde förstås susen. Mot farmor Ing-Maris svampställen bar det, och som vanligt pekade hon ut alla ställen, och vi skördade... Olivia somnade efter en stund så henne lade jag på en filt medan vi plockade svart trumpet på ett ställe där det var så tjockt att man knappt kunde gå på marken. Nadia passade på att glufsa i sig alla de blåbär vi plockat på vägen och jag kan säga att efter den helgen var det blåärspuré i blöjan...

Efter ett par timmar i skogen började barnen som varit så duktiga tröttna lite och vi begav oss hemåt. Men nästa dag var det dags för blåbärsplock och jag tog med mig Nadia och bärplockaren och begav mig ut till den lilla skogsdungen bakom stugan. Där plockade jag för fullt och gjorde mitt bästa för att få Nadia att äta direkt från buskarna och inte ur bunken.

Vi tog eftermiddagsbåten hem på söndagen och som alltid känner jag mig tacksam över att vi har förmånen att ha ett landställe i familjen, någonstans att ta tillflykt när storstadsluften blir alltför svårandad. Nu blir det blåbärspaj och en massa goda svampsåser och svamppasta framöver! Det är något speciellt med mat man själv plockat, och inte ur kyldisken på Ica...

Till skogs!

Bra ställe, tycker Nadia

Nyvaken på filten



Ah, en ny bunke att tömma!

Blåbärsansikte

Fina fredag

Det blev en bra fredag! Det här med att inte ha några planer är något jag borde försöka mig på oftare. För när Johan och Nadia gått iväg till jobb och dagis, kröp jag ned i sängen igen och sov tills Olivia vaknade. Var rätt trött efter dels ett hårt träningspass sent kvällen innan, dels en jobbig Olivia-natt, så det var skönt att få sova lite till. Och när hon sen somnade andra gången några timmar senare, efter lite gruffande förvisso, då ignorerade jag den stökiga lägenheten och den hängande torra tvätten, och satte mig i soffan med en filt över axlarna och en kopp kaffe i handen och läste min spännande bok (Hypnotisören) i någon timme, tills Lilla O vaknade igen. Då klädde jag snabbt på oss och gick ut för att handla till helgens middagar.

När vi sen hämtat Nadia på dagis gick vi hem till Frida och Walter för att dricka lite kaffe och leka lite. Olivia sov i vagnen på gården (i början) och det var så mysigt. Sen gick vi hem genom en mörknande vasapark där vinden blåste och regnmolnen hopade sig ovanför våra huvuden. Olivia fick åka Babybjörn så att Nadia fick sitta i hennes vagn. Vi gjorde nämligen sittvagnsdebut härom dagen efter en dag på stan då jag höll på att bli vansinnig för att den lilla skulle vända sig om precis hela tiden och sånär höll på att falla ur liggdelen.

Sen kom Johan hem, vi lade barnen och så åt vi lax med spenat- och parmesantäcke och drack lite vin till. Och nu är han och handlar lite choklad till mig (och antar jag, chips till sig) och jag sitter här med skön träningsvärk i kroppen, litet surr i huvudet efter mitt halva glas vin och längtar efter honom och chokladen. Imorgon bär det iväg till landet över helgen, för lite svamp- och, hoppas jag, blåbärsplockning!

.

Oslappt

Hittills har dessa sköna förmiddagar med bara ett barn, inte blivit så sköna som jag hade tänkt mig. Detta enbart beroende på att jag är alldeles för bra för att boka upp mig på kompisträffar, fikor och luncher och egentligen bara hunnit hem och vända för att amma och sen iväg och hämta Nadia. Så jag har haft det mer hektiskt än jag hade tänkt mig, men trevligt och socialt. Precis som förra mammaledigheten. Men idag har jag bokat in en softardag med mig själv, där jag bara tänker ligga på soffan och läsa. Om Olivia låter mig...

För eftermiddagarna är allt annat än softa. Nadia är trött och tjurig när vi kommer hem och Olivia vill bara bli buren. Så jag försöker balansera de två och hålla dem båda på gott humör. Men sista timmen innan Johan kommer är sjukt jobbig och jag nästan räknar minutrarna tills han kommer. Det är ju omöjligt att få någonting gjort med en bebis på armen så det är svårt att laga middag till Nadia eller oss. Så när Johan äntligen kliver in genom dörren (efter att vi stått länge i fönstret mot gatan och spanat) jublar hela familjen och Nadia får ny energi och blir så bubblig och glad att Johan knappt tror mig när jag beskriver hur tjurig hon varit...

.