TGIF

Idag är jag glad, för hela den här veckan har jag haft ont i höfterna och korsryggen och det har gjort ont när jag går. Såg framför mig bäckenbottensuppluckring med fyra månaders sängliggande och stadigt ökande i vikt som konsekvens och kände mig heldeppig igår. Men så bokade jag av kvällens planer och gick hem och blev omhändertagen av min Johan, som lagade soppa och lät mig sova i soffan. Och idag är det nästan borta! Det funkade! Förmodligen var det som jag hoppades att det onda berodde på att jag tog i lite för hårt på bodypump förra helgen. Sista gången jag lyssnar på en instruktör: "Jag tränade precis som vanligt fram till förlossningen". Tacka fan för det, du är ju proffs och har inget liv. Jag tänker iallafall ta det lugnare framöver.

Ser väldigt mycket fram emot helg nu. Har lite svårt att hitta fokus på jobbet, och även om det löper på helt okej och jag ofta tänker att jag har ett bra och kul jobb, börjar den där hägrande långledigheten göra att det är svårt med långsiktigt fokus. I helgen ska jag påbörja packning iallafall, efter besök på Ikea och inhandlande av flyttkartonger. Åh vad jag längtar till vår nya lägenhet, även om jag gärna skulle snabbspola själva flyttförfarandet.

Tandvärk och eksem

Okej, det pregnanta livet är inte bara ljuva tider utan besvär. Jag som varit helt odrabbad av sådana, finner mig på sista tiden se ut som 85 runt ögonen med röda utslag och fnasig hy som ser helt rynkig ut. Besökte efter lite tjafs med remisser och annat onödigt en oförstående ögonläkare imorse, och fick något slags kräm utskriven. Så nu får det vara nog med detta. Basta! Men ett besvär till har jag och det är ont i tänder och tandkött. Tydligen kan det vara så att tandköttet blir extra känsligt under graviditeten, men nu har det från svullet tandkött spridit sig ned i tänderna som känns helt ömma. Det ilar som satan i dem också, så fort jag försöker äta eller dricka något som inte är rumstempererat. Ska försöka stå ut i två veckor och se om det försvinner, har ändå en tandläkartid sen. Och slutligen, den kala fläcken är fortfarande lika kal. Men jag tog en massa blodprover för några veckor sen (för att utesluta problem med sköldkörteln), men har inte hört något, så jag antar att inga nyheter är goda nyheter och att allt var bra. Kal är den iallafall! Tur att jag har så mycket hår att täcka den med och att den inte sitter mitt i pannan! Slut från dagens läkarrapport.

Jo en annan konstig sak. Vi spelade Naken-TP i sängen igåroch jag svarade på frågan: "Vad består Sparvhökens basföda av?" -"Daggmask" varpå jag fick en hysterisk skrattattack åt det korkade i mitt svar och inte kunde sluta skratta. Jag såg den stora rovfågeln gräva i marken efter luriga daggmaskar och kunde inte sluta skratta. Tills det helt plötsligt vände och jag började storgråta. Bara sådär. Jag fattade absolut ingenting, men kunde inte sluta gråta. Tills jag började skratta igen åt hur psykad man blir av dessa hormoner och att inte ens en wannabe-superwoman som jag lyckas förbli oberörd. Pust. Somnade utmattad och svettig.

Parishelg

Vi stack iväg på en liten weekend till Paris, min älskling och jag. Det låter som ett enormt klyschigt upplägg med långa promenader längs Seine och djupa blickar över sena rödvinsglas, men med tanke på vår belägenhet blev det inte riktigt så. Dels för att rödvin är eliminerat ur min basföda för tillfället, och dels för att jag ju har familjen där och att det inte riktigt blir som att vara turist. Dessutom visade det sig att min mormor var dålig... Vi åkte direkt från flygplatsen till sjukhuset för att mötas av synen av en liten ynklig dam som inte alls var sitt vanliga eleganta jag. Cancer i njurarna berättade mamma och den vetskapen kom att prägla resten av helgen. Trots det lyckades vi ha en mysig helg tillsammans med Felix och Siri som också var på besök och lägenheten på Rue d'Alésia blev vår gemensamma bas och fyllde mig med gamla barndomsminnen. Det var härligt att få dela dem med Johan och visa honom den vackra staden som känns lite som min egen.

Denna helg är jag gräsänka eftersom Johan är i Tyrolen på Discovery Challenge. Jag glädjs över nyheten att de tog sig i mål på en bra plats men kan inte låta bli att känna mig lite lite avis och undra om mina dagar som äventyrerska är över. Jag ser extremt mycket fram emot detta nästa stora äventyr med att bli mamma, men jag hoppas i mitt hjärta att jag inte klättrat mina sista berg eller aldrig mer kommer att få uppleva lustan i att upptäcka främmande ställen. Det måste väl gå att kombinera med femmiljonerslya och knodd med äventyr och backpackand? Det kan väl inte vara så att det är Bamseklubbar och charter som står härnäst på reseagendan...? Pleeeease?

Det bultar och det bankar

Nu har den lille rackaren börjat röra på sig, så att till och med Johan kunde känna det utifrån. Första sparken kom en tidig morgon när jag låg i sängen. Det känns som folk brukar säga som en sprattlande fisk, fast kanske mer som snärten av dess fena. Poff, sa Ärtan. Heeej! sa mamman. Sedan dess tror jag att allt som känns är sparkar, fast jag vet inte om det kanske bara är gaser ibland. Häftigt är det iallafall, att det i min mage bor någon som kan sparkas.

Imorse var vi hos barnmorskan också, och fick lyssna på hjärtljuden. Först lät det mest som någonting under vatten, med ett högt brusande som inte kom från bebisen, tills den gjorde en volt och hjärtat landade under barnmorskans mätgrej. Boink boink boink i snabb takt tog över och överröstade allt i rummet. Häftigt!!!

En annan riktigt cool grej, det är att bebisen nu kan känna smekningar och beröring utifrån. Vi försöker klappa på magen så mycket vi kan, och jag pratar med min bebis när den är vaken. Johan brukar också sticka ned huvudet och säga "Hej Ärtan, det är pappa som pratar". I lördags kväll skulle han gå igenom gitarriff med lilla Ärtan, men då sov hon trots hög musik, så det blev bara en kort genomgång. Jag kan känna (inbillar jag mig...) när den vaknar och brukar säga godmorgon. Jag försöker allmänt att vara en så fin och harmonisk människa som möjligt, för att ge mitt barn den bästa starten på livet som går. Det är inte så svårt när man känner sig glad och harmonisk i ett kärleksfyllt liv.

Halvvägs

Idag går jag in i vecka 20, och vi är halvvägs igenom graviditeten. Samtidigt som dessa 5 månader gått snabbt, har tiden gått oändligt långsamt. Det känns som en evighet sedan jag gjorde gravtestet och berättade för Johan i Humlan, som en annan livstid när vi var i Italien och jag mådde bra men kände mig så konstig. Samtidigt känns det ofattbart att pyret där inne är halvfärdigt eller faktiskt egentligen skulle klara sig utanför min kropp om bara ett par månader. Men förhoppningsvis får den ligga och växa till sig tiden ut, så att mamma kan fokusera på flytt, inredning och allmänt nesting. Eftersom jag egentligen i tanken redan flyttat ur min lägenhet, består mitt nestande just nu av något slags mentalt bakande. Jag går omkring och är konstant sugen på olika bakverk (denna vecka banankaka och kolapaj...mmmm....), men lyckas hittills nöja mig med bakporr i form av att bläddra i mattidningar. Betydligt mer hälsosamt än den verkliga versionen!

Ärtan 17 veckor, 5 dagar

Sress och kärlek

Efter en helvetesvecka av stress och nervositet inför en sviktande budgivning, är min lägenhet äntligen såld. Och även om jag kanske kunde fått mer för den för någon månad sen och möjligen även om jag väntat någon månad, känner jag mig nöjd med priset och framförallt över att äntligen få andas ut. Vi är verkligen inga lägenhetshajar jag och min man. Köpte när det var som dyrast och säljer nu när det är på nedgång. Men vi är iallafall överens om vad som är viktigt i livet, och det har inte så mycket med siffror att göra.

Folk som inte känner mig tillräckligt väl, utan bara vet att jag är barnkär, brukar säga "Åh nu är du väl glad över att du ska få barn". Nej. Jag är inte glad över att jag ska ha barn. Jag är glad över att jag ska ha barn med Johan. Jag känner mig in i märgen lyckligt lottad över att funnit min själsfrände och kärlek, och att få bilda familj med honom. Jag är glad äver att få vårt barn! Det är inte ett allmäntillstånd, det är vår relation som gör mig så in i vassen lycklig. Nu när jag äntligen kan sluta tänka siffor och fokusera på min fina man och vårt spirande frö.