Hårklyverier på landet

Bakom oss har vi en veckas lugn semestertillvaro på Johans landställe utanför Strömstad. Den kunde varit ännu lugnare om det inte hänt en del under tiden. Lägenheter var det stora. Vi hade varit på privatvisningar på tre stycken dagen innan vi åkte, varav vi lagt bud på två. Vi satt högt uppe på en klippa och pratade om detta och annat medan vi tittade ut över vattnet där solen höll på att försvinna i horisonten. Ljuset är fantastiskt där på västkusten. Min bror Felix var på besök från Oslo. Jag satt och pillade mig i håret som jag ju ofta gör, och plötsligt känner jag någonting mjukt och lent. Så ska det inte kännas i hårbottnen. Johan kikade ned bland lockarna och bekräftade min misstanke. En kal fläck stor som en femkrona bakom örat och jag ville bara gråta. Men när vi kom ned till stugan igen så ringde Felix sin svärfar som är gynekolog och denna berättade att håravfall är väldigt vanligt vid graviditet och beror på hormonförändringar. Jag pustade ut litegrann men borstar håret väldigt försiktigt sen dess.

På tisdagen låg vi på klipporna och solade i den sköna solen, när budgivningarna drog igång. Mycket nervpirr och många hundratusenlappar senare, var vi ägare till en 3,5:a med balkong på St Eriksplan! Vår landetvecka blev inte så avkopplande som den kunnat vara, men rätt produktiv ändå och extremt skön och välbehövlig. Skönt också att inse att man kan tillbringa 24 timmar om dagen i sin älskades sällskap utan att alls tröttna.

Fredag kväll brände vi hemåt och sedan dess har vi mest röjt i min lägenhet för att förbereda inför dagens fotografering och nästa veckas visning. Nu är här så fint att jag knappt vill flytta...

Johan har slitit hårt med kartongerna eftersom jag inte ska bära tungt. Ärtan protesterar med magkramp när jag ignorerar det, så jag försöker verkligen hålla mig i skinnet och ta det lite lugnt. Men inte är det lätt!

På riktigt

Så känns det nu, på riktigt. Satte på mig ett par svarta byxor med hög midja imorse och insåg ett tag att jag nog måste ta en skjorta över linnet för att inte avslöja mig totalt på jobbet. Jag glömde dock den lilla detaljen om andrum och här sitter jag nu och flämtar med byxlinningen alldeles för tight för en bebbe i fjärde månaden. Som tur är sitter blixtlåset på sidan som är mot väggen, så jag har precis knäppt upp och tar ett djupt andetag.. Det blir skönt när detta är officiellt och ännu mer på riktigt och man kan få köpa lite kläder med plats för en växande kagge.

Äntligen har vi nuppat

Ärtan - alive and kicking!

Nu kan jag äntligen pusta ut, och meddela att Ärtan är en riktig bebis med två ben, två armar, ett bultande hjärta och en liten svart magsäck (pricken där i mitten). Vi gjorde Nupp-testet imorse och att få se den riktiga lilla människan live därinne var helt fantastiskt. Den rörde sig lite upp och ned och hade gott om plats i livmodern. Jag torkade förstulet en tår med handryggen och försökte att inte sträcka på mig (fick inte ens skratta) av stolthet när barnmorskan sa hur fin hon (eller den, "hon" är min tolkning) var, hur tunn om nacken och att hon låg så bra. Riskerna för Downs syndrom var i det närmaste obefintliga, visade kombinationen blodprov, ålder och ultraljud och jag tror mitt midjemått minskade med ett par decimeter när jag pustade ut. Fast kanske inte ändå, ökar stadigt mitt halvkilo per vecka som sig bör... Kan också ha med all smarrig restaurangmat vi klämt i oss på sistone, jag kan faktiskt inte minnas när jag sist lagade mat hemma.

Nu åker Johan till Göteborg några dagar och Ärtan och jag får klara oss på egen hand. Ska passa på att socialisera lite med vännerna, och hoppas att jag klarar av att sova ensam för första gången på många månader. Nästa steg blir att berätta på jobbet, och jag tror att vi ligger bra till till nomineringen av årets skvallerpotential...

Hormonerna slår till

Igår satt jag hemma och tittade på tv (efter att ha sovit mig igenom de första två timmarnas program). På Veterinärerna undersökte de en sjuk undulat. Den hade en böld stor som ett ägg under armen och veterinären sade till den lilla flickan som var där med sin mamma att hon inte kunde göra något, och att det var bäst att den fick fara till himlen. Och så fick den lilla undulaten en spruta och somnade in alltmedan gravida Julia satt i soffan snyftade. Över en undulat!! Nästa morgon skulle jag berätta om hur fåning jag varit för Johan, och då började jag nästan gråta igen. Det verkar vara hormonrubbningar på hög nivå på gång här...

Vecka tolv och lite fuskande

I måndags gick vi in i vecka tolv, och jag drar en liten, liten lättnadens suck. Enligt någon gravidsajt jag var inne på, sker 90% av alla missfall innan vecka 12. Nu är nästa orosmoment nuppen nästa vecka. Det är väl bara att förbereda sig på att man kommer att vara mer eller mindre orolig i många månader framöver. Om nu bara denna första går bra. Håller tummarna så hårt, så hårt.

Annars är det lägenheter som cirkulerar i huvudet, för i samband med allt detta ska vi sälja våra två och köpa en stor gemensam. Det ska bli så skönt att bo tillsammans och slippa backpacka runt mellan Solna och Vasastan. Men jag önskar att man kunde snabbspola fram den närmsta tiden och att allt bara var klart. Samtidigt som det såklart ska bli lite kul att skapa vårt gemensama hem!

Igår var Pia, Johannes, Johan och jag ute och åt en god middag. I den allmänna orättvisan att alla andra fick dricka vin och äta vad de ville, fuskade jag med gravidföreskrifterna och åt lamm med en chêvrekräm. Grymt gott. Och jag skickade faktiskt tillbaka det väldigt rosa lammet för lite merstekning, trots att det bar mig emot. Sen njöt jag till fullo av den förbjudna osten och tänkte att Ärtan är faktiskt kvartsfransk och ska väl tåla liiite mer än en vanlig svennebaby iallafall..?

Mamamia

Ja, så var vi då på vårt första MVC-besök häromdagen. Det gick.. vad ska man säga.. bra? Barnmorskan körde monolog med frekvent repeterade fraser och förmaningar, mest riktade emot mig och sen fick jag ta en massa prover. Eftersom man inte får några resultat ännu, kändes det inte som att jag blev mycket klokare efter det besöket. Det enda det egentligen gav tyckte jag, var:
1. Att jag fick veta att jag redan har järnbrist - resultat: jag känner mig ännu tröttare än jag gjorde innan, bara av vetskapen. Och försöker proppa i mig massa leverpastej och kött, som jag som tur är verkligen gillar. Spenat och broccoli ska visst också ned.
2. Att jag på tal om träning inte ska träna magmusklerna - resultat: jag slipper köra astråkiga situps på länge - yes!

Men bortsett från detta gick vi därifrån utan mycket annat än en massa nya besökstider. Bl a till Nupp-test den 2 augusti, vilket förhoppningsvis blir lite mer givande. Hursomhelst var det en helt och hållet overklig upplevelse, och nu känner jag att alla gravidrön och gravidsnack står mig upp i halsen. Vill bara odla min mage i lugn och ro nu ett tag och mysa med min kille som ju faktiskt inte bara är blivande ärtpappa...

Slut på semestern

Tillbaka på hemmaplan efter två sköna veckor i Toscana.. Har inte gjort så mycket mer än att slappa vid poolen, äta mängder av nektariner, pasta och pizza.. och sova. Sovmorgon och middagslur så gott som varenda dag, så extremt skönt och valbehövligt. För att vara nygravid har jag mått oförskämt bra och känt mig ganska pigg. Och när jag gått och lagt mig vid halv tvåtiden på nätterna var det inte så mycket för att jag var så trött, som för att fulla människor börjar bli ganska ointressanta vid den tiden. Och drinking games är ingen höjdare när man är bara får games och ingen drinking.

Huset var som ett palats, precis lika fint som på bilderna. Vi hann också med en hel del utflykter i de vackra omgivningarna och det blev många timmar i hyrbilen med mig bakom ratten. Nu vill jag inte köra bil på länge och jag tror att mina ibland ganska förskrämda passagerare håller med om att det är en bra idé. Jag har andra talanger, om man säger så.

Tillbaka i stan börjar jag för första gången få gravidkrämpor. Utan ett uns av illamåande under de första tio veckorna, gjorde den plötsligt sitt inträde härom dagen. Tarmarna verkar också ha något fuffens för sig för jag lider av magknip och... tja.. inte så glamoröst, men gaser i magen. Trots min uppväxt i en familj med en ljudligt fjärtande far - jag minns mammas lidande blick när täcket fladdrade till - är jag av åsikten att toabesök och allt som hör till inte hör ihop med den person man ska vistas naken med. Johan och jag bestämde tidigt i vårt förhållande att pruttar inte hade något där att göra, och jag tänker inte backa nu. Men inte är det lätt alla gånger, i synnerhet som man mår så mycket bättre i magen efter att ha lättat på trycket. Men nog om detta nu. Allvarligt.

Idag gick jag in i vecka 11 och nu är Ärtan ingen ärta utan mer ett plommon. Den har gått från att vara ett embryo till ett foster och nu finns i princip redan allt och ska bara växa till sig (och mig) under de resterande tjugonio veckorna. På onsdag ska vi på MVC för första gången och jag avslutar detta inlägg med att konstatera att det är grymt tråkigt att jobba. Man borde få vara gravidledig med full betalning...