Tid

Pustar lite i glappet mellan läggningar. Äter en macka av nybakt filmjölkslimpa och vilar hjärnan och ögonen med mobilen. Jag vet inte om det är för att jag så nyligen varit på semester men ibland tycker jag att vardagen känns lite övermäktig. Ibland kan jag tänka mig tillbaka till min tid på Gästrikegatan, då tiden verkligen var min egen och jag disponerade den fullt ut. Vilken ofantlig jäkla lyx med så mycket egentid. Nu, med tre ungar, heltidsjobb (och jag vet att jag tjatar om just detta faktum, men det är första gången sen vi fick barn som vi båda jobbar heltid, vi har alltid jobbat deltid båda två, om inte en varit föräldraledig), livet är ett sånt extremt pusslande. Varenda mathandling, social aktivitet, träning, städning, tvättvikning, nagelmålning... ALLT planeras in på minutnivå. Det är väl tur att jag är en person som egentligen gillar planering, men jag gillar inte riktigt känslan av noll flexibilitet.

Men ändå. Ändå så hinner vi ju. Jag hinner träna iallafall tre gånger i veckan, hinner upprätthålla ett någorlunda socialt liv, hinner umgås med mina barn och klämma serier med min man på kvällarna. Johan hinner gå på sina AIK-matcher och spela en del matcher själv. Jag bara önskar att jag hann mer. Hann träffa mina vänner ännu oftare, han träna fem pass i veckan, hann ta en långsam promenad hem från jobbet när vädret var fint, hann ha ett välstädat hem utan prylar överallt... Hann tänka djupa, filosofiska tankar och inte bara på det allra ytligaste praktiska. Kanske någon gång i framtiden? Kanske snart...? Kanske (mest realistiskt) om cirka tio år...? Pust.