Sömn

Jag som är en kvällstrött människa har alltid sett fram emot den stunden på kvällen då man äntligen får krypa ned i sängen, dra upp täcket till hakan och inte vakna mer förrän det är ljust igen. Jag kan nu säga att det där har ändrats rätt ordentligt. Man ser liksom inte fram emot att gå och lägga sig när man vet att man kommer att väckas minst varannan timme den kommande natten och dessutom behöva brottas med en gnällig bebis.

Nadias nattsömn har varit långt ifrån vad man kunnat önska. Hon har ingen av sin mammas kvällströtthet, utan verkar ladda med sömn hela dagen för att kunna hålla sig vaken nattetid. Och så knotas det, fäktas med armar och ben och ett par envisa stora mörka ögon lyser vakna natten igenom. När morgonen kommer känner jag mig nästan bakis av all sömnbrist. Vi insåg att det var dags att pröva alternativa metoder, och att arm- och benfäktandet kanske hade med magont att göra.

Så i förrgår började vi med miniform-droppar som ska ges före varje måltid. Det är ganska roddigt, men det tar bort gaser och knip så jag tänkte att det kunde vara värt det. De gav inget resultat första natten, jag tror att jag fick sammanlagt max fyra timmars sömn. Men igår parade vi detta med att lägga henne i egen säng. Hon somnar ju oftast mitt i sitt knotande men håller framförallt mig vaken med sparkar i ömma bröst. Så nu fick hon somna av sig själv, även hjälpt av en napp som hon verkar gilla. Och tro det eller ej, men hon sov som en baby i fina Lexingtonlakan och vaknade bara var tredje, fjärde timme för att få mat. Och jag kunde dessutom få krama lite på hennes pappa och sova sked igen! Så idag känner jag mig både ganska pigg och hoppfull inför kommande nätter. Hoppas det håller i sig...