Ett jobbigt litet surr ligger och brusar i kroppen. Det höll mig vaken igår kväll och väckte mig tidigt imorse. Jag vet vad det är. Det är jobbet som lyckats ta sig innanför familjemuren och ligger och stör. Det är pressande deadlines, en otajmad halvdag och en allmän känsla av att inte fatta. Jag vägrar kolla jobbmailen, kan ändå inte lösa någonting hemifrån och barnen ger mig sällan ro att tänka eller jobba ifred. Så jag förtränger en dag till, två nätter till och försöker skjuta allt på måndag, lösa allt på måndag. Ser till att njuta av solig helg med familjen, surret får brusa vidare medan jag försöker tänka på annat.
.
lördag 5 juni 2010
fredag 4 juni 2010
Vara fled
När Nadia ska gå på toa och göra the big thing, då vill hon oftast "vara fled". Då får man stänga dörren, och då verkligen stänga den och inte bara stänga till den. Och så sitter hon där ett bra tag tills hon är klar och ropar på mig. Snart tar hon väl med sig en bok in också, och då är det inget snack om vem hon brås på.
torsdag 3 juni 2010
En vecka som försvann...
Mycket på jobbet denna vecka - puh! Men alldeles nyss var det måndag och nu är det nästan fredag, så snabbt har det gått iallafall. Vansinnigt snabbt.
Det är lite struligt vid läggtid nu. Inte med Olivia förstås, ingenting är någonsin struligt med henne (tack och lov!), men med Nadia. Eftersom Olivia bara sovit en gång per dag på sistone, har vi lagt henne vid sju och då har hon somnat på stört. Men ofta vill Nadia ha välling samtidigt som Olivia och då håller hon på och stör Olivia och hindrar henne från att somna. Det är ett fasligt rännande, kissande och viljande att vara uppe just nu.
Jag tror faktiskt att hon håller på att lägga om sina sovvanor lite eftersom hon sover längre på morgonen och är piggare på kvällen. Eller så är det bara för att det är varmt och lite för ljust i rummet. Stökar gör hon iallafall och när hon stökar ordentligt och blir arg, då är det bara jag som får komma nära. Men jag gillar inte riktigt vilken vändning detta tagit, vi som hade sån bra pli på Nadia som alltid somnade på en sekund, nu är det hon som bestämmer och det gillar jag inte. Men jag vet inte hur vi ska komma till rätta med det, och få henne att somna utan att vi behöver sjunga och sjunga, för det går ju inte att stänga in henne i en spjälsäng längre. Men det kanske, som allt annat, bara är en fas. Allting annat går väldigt bra för tillfället och vi har inte varit uppe nattetid på bra länge, och det är inte lite att vara glad över!
.
Det är lite struligt vid läggtid nu. Inte med Olivia förstås, ingenting är någonsin struligt med henne (tack och lov!), men med Nadia. Eftersom Olivia bara sovit en gång per dag på sistone, har vi lagt henne vid sju och då har hon somnat på stört. Men ofta vill Nadia ha välling samtidigt som Olivia och då håller hon på och stör Olivia och hindrar henne från att somna. Det är ett fasligt rännande, kissande och viljande att vara uppe just nu.
Jag tror faktiskt att hon håller på att lägga om sina sovvanor lite eftersom hon sover längre på morgonen och är piggare på kvällen. Eller så är det bara för att det är varmt och lite för ljust i rummet. Stökar gör hon iallafall och när hon stökar ordentligt och blir arg, då är det bara jag som får komma nära. Men jag gillar inte riktigt vilken vändning detta tagit, vi som hade sån bra pli på Nadia som alltid somnade på en sekund, nu är det hon som bestämmer och det gillar jag inte. Men jag vet inte hur vi ska komma till rätta med det, och få henne att somna utan att vi behöver sjunga och sjunga, för det går ju inte att stänga in henne i en spjälsäng längre. Men det kanske, som allt annat, bara är en fas. Allting annat går väldigt bra för tillfället och vi har inte varit uppe nattetid på bra länge, och det är inte lite att vara glad över!
.
onsdag 2 juni 2010
Hur livet kunde ha blivit
Ibland kommer tankarna om hur livet kunde ha blivit. Hur det kunde ha blivit om det bara blivit lite annorlunda. Hur mycket sämre det kunde ha blivit om det bara blivit lite annorlunda.
För några år sen träffade jag en cellist. Sex år yngre, vacker som en gud och kärlek vid första ögonkastet. En sån där himlastormande start som gör att folk åker till Las Vegas och gifter sig efter att ha känt varandra i två veckor. Bra start, dålig fortsättning. För det tog inte många veckor innan romansen började visa sitt rätta ansikte, innan telefonsamtalen började förbli obesvarade, offentliga gräl vanliga, och tårar ständigt strömmande. En ständig känsla av missnöje och otillräcklighet. Hur han började försvinna och dyka upp när det passade, hur jag aldrig visste, aldrig kunde räkna med. Tills jag tröttnade en dag när han varit borta i flera dagar och jag var säker på att cellisten låg krossad i ett dike. Men bara visade sig varit ute och festat. Då fick jag nog. Grät tusen tårar till och sade adjö. Grät några tårar till och gick vidare.
Ibland tänker jag att tänk om livet hade velat att det var honom jag skulle skaffa barn med. Honom då, och inte ett par år senaste med finaste fina Johan. Johan som jag känt länge men aldrig riktigt sett. Johan som på samma sätt som cellisten krympte, bara växte. Johan som var ämnad att bli pappan till mina barn, min livskamrat och min största kärlek. Hur jag kanske kunde ha blivit ensamstående och ständigt missnöjd, men blev del av en sammansvetsad familj och lyckligast i världen. Tänk så livet vill ha det ibland, tänk så mycket att vara tacksam för. Älskade älskade ni. Alltid ni.
.
För några år sen träffade jag en cellist. Sex år yngre, vacker som en gud och kärlek vid första ögonkastet. En sån där himlastormande start som gör att folk åker till Las Vegas och gifter sig efter att ha känt varandra i två veckor. Bra start, dålig fortsättning. För det tog inte många veckor innan romansen började visa sitt rätta ansikte, innan telefonsamtalen började förbli obesvarade, offentliga gräl vanliga, och tårar ständigt strömmande. En ständig känsla av missnöje och otillräcklighet. Hur han började försvinna och dyka upp när det passade, hur jag aldrig visste, aldrig kunde räkna med. Tills jag tröttnade en dag när han varit borta i flera dagar och jag var säker på att cellisten låg krossad i ett dike. Men bara visade sig varit ute och festat. Då fick jag nog. Grät tusen tårar till och sade adjö. Grät några tårar till och gick vidare.
Ibland tänker jag att tänk om livet hade velat att det var honom jag skulle skaffa barn med. Honom då, och inte ett par år senaste med finaste fina Johan. Johan som jag känt länge men aldrig riktigt sett. Johan som på samma sätt som cellisten krympte, bara växte. Johan som var ämnad att bli pappan till mina barn, min livskamrat och min största kärlek. Hur jag kanske kunde ha blivit ensamstående och ständigt missnöjd, men blev del av en sammansvetsad familj och lyckligast i världen. Tänk så livet vill ha det ibland, tänk så mycket att vara tacksam för. Älskade älskade ni. Alltid ni.
.
Sovmorgon
Klockan är 07:39 och BARNEN SOVER FORTFARANDE. Jag kan inte minnas när de sov efter sju sist och kan inte låta bli att tänka tankar som "tänk om det sipprat in någon livsfarlig gas och sövt dem..." Stört. Men jag har iallafall hunnit göra mig själv klar, och nu måste jag nog väcka Nadia. Hoppas att det blir en glad Nadia. Jag har ett viktigt möte på morgonen och inte råd att bli sen.
tisdag 1 juni 2010
Halloumi
Härom kvällen åt vi stekt halloumi-ost till maten (ja, inte enbart..). Vi tre i familjen som har förstånd nog att gilla sådant gott alltså. Johan gillar ju inte ostar, till min stora sorg, så det är tur att Nadia och Olivia gillar både feta och halloumi. Nadia måste ha fått någon felkoppling i hjärnan, för varje gång hon skulle säga "halloumi" blev det "köttfärslimpa".
Jag vet inte om de hade ätit det på dagis på dagen eller nåt, men det var så roligt. "Jag vill ha meeeer köttfärslimpa, mamma!" Och så såg hon helt konfunderad ut. "Halloumi" sa jag. "Jag vill ha meeer halloumi, mamma!" Och så när den biten var slut: "Jag vill ha meeeer köttfärslimpa, mamma!"
.
Jag vet inte om de hade ätit det på dagis på dagen eller nåt, men det var så roligt. "Jag vill ha meeeer köttfärslimpa, mamma!" Och så såg hon helt konfunderad ut. "Halloumi" sa jag. "Jag vill ha meeer halloumi, mamma!" Och så när den biten var slut: "Jag vill ha meeeer köttfärslimpa, mamma!"
.
Bra dagar
Sedan i torsdags har vi inte haft ett enda raseriutbrott hemma. Inga bråk, inget skrik, bara lugnt och skönt. Eller ja, med våra mått mätt iallafall. Så det har varit härliga, harmoniska dagar med en pigg och glad Nadia som sovit till sju varje morgon. Låt det fortsätta... Vi har försökt resonera med henne, berätta hur bra det blir för alla när hon klär på sig utan att bråka och hur glada mamma och pappa blir då. Kanske har det funkat, kanske är hon bara lite mindre benägen att bråka just nu.
Igår kväll blev Nadia vild av lycka när vi berättade att vi skulle gå ut efter middagen. Jenny och Alan frågade om vi ville ha picnic i parken, och det ville vi. Men för enkelhets skull åt vi hemma, men tog med kaffe och Mimis hembakta bullar till parken. Och det var sååå mysigt! Barnen hade jättekul och sprang runt och lekte i gräset, kollade på hundarna i hundgården och klättrade i de motionsställningar (eller vad det är) som de ställt upp längst upp i Vasaparken.
Nadia passade även på att kissa i gräset två gånger. Hon är en riktig naturmänniska den där. När vi var på landet ville hon inte kissa på pottan alls, utan bara i gräset. "Kissa som Sebastian!" säger hon, efter att första gången sett Sebastian från dagis kissa i gräset i parken, tidigt i våras. Det var nog bra det, för sen dess kissar hon villigt ute.
Igår kväll blev Nadia vild av lycka när vi berättade att vi skulle gå ut efter middagen. Jenny och Alan frågade om vi ville ha picnic i parken, och det ville vi. Men för enkelhets skull åt vi hemma, men tog med kaffe och Mimis hembakta bullar till parken. Och det var sååå mysigt! Barnen hade jättekul och sprang runt och lekte i gräset, kollade på hundarna i hundgården och klättrade i de motionsställningar (eller vad det är) som de ställt upp längst upp i Vasaparken.
Nadia passade även på att kissa i gräset två gånger. Hon är en riktig naturmänniska den där. När vi var på landet ville hon inte kissa på pottan alls, utan bara i gräset. "Kissa som Sebastian!" säger hon, efter att första gången sett Sebastian från dagis kissa i gräset i parken, tidigt i våras. Det var nog bra det, för sen dess kissar hon villigt ute.
Jag gjorde en smart move och lät Nadia ta sin dockvagn istället för att åka vagn. Hon tyckte det var jättekul att köra vagnen och opponerade sig inte ens när vi skulle hem igen, bara körde sin lilla vagn där på gatan. Sen tog det en stund för småttingarna att komma ned i varv och det blev en ganska sen kväll ändå... Men en trevlig sådan!
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)