När Nadia kom till världen... (förlossningsberättelsen, frivillig läsning...)

Natten till måndag gjorde Nadia inträde i våra liv. Nu är graviditeten över, och egentligen är det ju faktiskt först nu det hela börjar.

Under helgen som var började jag känna att någonting var lite lite annorlunda. Svårt när man inte har något att jämföra med men jag kände att någonting var på gång. Lördag kväll hade Johan spelning som jag var och tittade på, men jag åkte direkt hem efteråt. Johan lämnade instrument och kom efter. Han var lovad en efterlängtad sovmorgon på söndagen, men själv vaknade jag ganska tidigt, för jag kände att nu var det nog verkligen på gång. Värkarna började successivt och tilltog i styrka under dagen. Men vi hade ju fått lära oss att den inledande latensfasen kan ta flera dagar, så vi tog det lugnt, kollade på film och kolhydratsladdade med pastalunch. Vid sextiden insåg vi att vi kanske kommer att behöva sätta lite fart, och började packa väskan mellan värkarna. Jag hade fått tips om en sajt "contraction timer" där vi tog tiden mellan värkarna. Tre minuter mellan värkarna är signalen att man bör åka in till BB. De tilltog alltmer i styrka och kom nu jämnt var tionde minut. Varje gång jag kände att de var på väg famlade jag efter Johans hand och han fick avbryta allt för att andas med mig genom värken. Såhär i efterhand kan jag inte riktigt beskriva hur de kändes, men de liksom svepte över mig som en ond, smärtsam våg och ibland lyckades jag andas mig igenom dem kontrollerat, ibland tog de bara totalt överhanden.

Vid åttatiden kilade Johan ned till ICA för att bunkra upp med godis och dryck, och jag bad honom skynda sig. Den första värk som kom när han gått var smärtsammare än någon av de tidigare och plötsligt kände jag vatten sippra. Inte direkt någon fors men tillräckligt för att jag skulle inse att nu var det verkligen på gång. Jag smsade Johan och ringde sen till Danderyds sjukhus för att säga att vi var på gång.

När Johan kom tillbaka blev det stressigt. Han blev vrålhungrig ungefär som jag började bli illamående. För varje värk blev det värre och i nästa fas började jag kräkas i ungefär varannan värk. Johan slängde i sig en halv halvrå biff med rå potatis till medan jag blev alltmer illamående av matoset. Satte på mig kläderna i hallen och ringde en taxi. Satt med en plastpåse i handen på hallpallen och kräktes ned på golvet. Kunde i mitt omtöcknade tillstånd inte riktigt koppla samman påsen i min hand till pölen på golvet, utan tittade bara ynkligt på Johan när han torkade och frågade vart påsen tagit vägen och sade med klen stämma: "Jag glömde.."

När vi efter lite taxivärkar och årtiondets längsta taxifärd anlände till BB höll de fortfarande på att städa vårt rum och vi fick sitta och vänta vid ingången där min numera ganska välfyllda påse blev alltmer full. Vattnet rann dessutom fortfarande och jag hade lite halvroat konstaterat att jag lämnat våta avtryck på taxisätet.

Äntligen fick vi komma in till en sjukhussal och jag fick svida om till landstingsskjorta och så började det hela. Först bara med att koppla upp mig för att kolla bebisens hjärtljud och mina värkar, men sen gjorde barnmorskan en vaginal undersökning. Noll centimeter var jag öppen, hur är det möjligt med denna smärta, tänkte jag. Men hon öppnade upp mig till tre och sen fick jag lustgas för att hjälpa mig igenom det värsta och så tyckte hon att jag skulle få epidural så snabbt som möjlig för att jag mådde så dåligt. Jag fick även dropp för att få upp blodsockret lite.

Efter ett tag kom en ganska otrevlig och stressad narkosläkare in för att lägga epidural och i mitt lustgasrus hörde jag henne gnälla över min tautering och avslutade med att säga åt mig att inte skaffa fler tatueringar. Jag hade god lust att berätta för henne att jag inte hade några planer på att avbryta förlossningen för att gå och tatuera mig, men lyckades inte formulera meningen mer än i huvudet.

Sen följde några timmar i mer eller mindre yrsel för min del. Jag blev så packad av lustgasen att jag knappt visste vad jag hette och bara hörde mig själv säga konstiga saker. Vår barnmorska frågade om det var ok att en läkarstudent var med och jag gick motvilligt med på det efter att ha frågat om de inte kunde ta en tjej istället för denne manlige. Epiduralen verkade så att ryggen inte kändes, men istället strålade det ned i ljumskarna med stor och smärtsam kraft. Barnmorskan ville att jag skulle vända på mig och tillbringa en halvtimme på mage och jag gjorde detta och kräktes samtidigt igen. Fick ont i höfterna efter ett tag och vände tillbaka men då hade det tydligen hänt grejer. Helt plötsligt kom en värk där jag inte kunde kontrollera krystreflexen. Började bara pressa på och det gick inte att stoppa. Som att försöka att inte bajsa eller kräkas, hade vår profylaxledare tidigare förklarat det. Barnmorskan kände på mig igen, nu var jag plötsligen öppen 9 centimeter. Vid 10 är man helt öppen, så det var verkligen framsteg.

Får läkarstudenten känna också frågade barnmorskan. Whatever, kände jag, hade liksom redan helt förlorat den där känslan man alltid annars har av vad som är privat. När den aningen nervösa killen började fumla mot fel öppning, sade jag dock bara matt "Fel ställe" och fick beröm av barnmorskan. "Bra att du säger till". De två stod sen och pratade tyst med varandra och jag frågade vad de tisslade om. De sade att det var en annan förlossning i salen bredvid och att jag nu hade kört om henne. Jag ska ha mitt barn först, sade jag och någon liten fånig tävlingsinstinkt väcktes.

Värkarna tog i allt med och blev alltmer till krystningsvärkar. "Nu kör vi", sa barnmorskan, "Antingen blir det en bebis nu, eller så fyller vi på med mer epidural och försöker igen senare." Jag blev placerad på en halvcirkelformad pall på golvet, med Johan på en stol bakom. Barnmorskan satte sig på golvet framför mig och där började hon pusha mig för varje värk. De som kom var starka, men inte tillräckligt frekventa, så jag fick värkstimulerande dropp för att få igång det hela. Krystningarna varade allt längre och jag pressade på för allt vad tygeln höll. Johan hade dagen efter nästan blåmärken på låren efter att jag kört ned armbågarna där, men han hade den goda smaken att inte klaga över smärtan. Min egen smärta hade nu förflyttats till de mer uppenbara kroppsdelarna och det kändes verkligen som jag skulle klyvas mitt itu. Jag kollade vid ett tillfälle på klockan och frågade barnmorskan hur mycket längre hon trodde det skulle ta. En halvtimme kanske, sa hon. Klockan var då två på natten. "okej, halv tre alltså", sa jag. Kollade igen på klockan vid tjugo över. "Nu är det bara tio minuter kvar", minns jag att jag sade och kl 02:29 klämde jag så en sista gång och ut kom en kladdig liten blå bebis. Då hade det gått fem timmar sedan vi kom till BB.

Bebisen var alldeles tyst i början men i mitt omtöcknade tillstånd oroade det mig inte. Barnmorskan började gnugga henne med en handduk och efter en knapp minut kom så de efterlängtade skriken. Hon lades i min famn och Johan grät bakom axeln på mig så snoret rann ned på min redan rätt geggiga nattskjorta. Själv kände jag mig mest omtöcknad och förvirrad. Efter en stund frågade Johan "Vad blev det då?". Det hade vi helt glömt bort att kolla, kändes inte alls relevant där och då. En flicka. "Jag visste väl det", tänkte jag för mig själv. En flicka. Min flicka.

Sen infann sig något slags koma för mig, kände mig bara helt frånvarande och borta. Vi var tvugna att stanna i salen i två timmar, två timmar som bara försvann. Sen fick jag duscha och kissa och plötsligt återvände krafterna. Kände mig fysiskt helt slut, men mentalt gick jag på någon konstig kick. Vi fick klä Nadia för första gången och sen blev vi skjutsade i rullstol till Hotell-BB av en vaktmästare med eld i baken och stackars Johan fick nästan springa med alla våra väskor för att hänga med genom kulvertarna.

Vi fick vårt rum och tillbringade tre ganska overkliga dagar där. Det var skönt med barnmorskorna som kollade att allt var ok och hjälpte oss att komma igång med amningen och skönt att bara kunna gå ned i restaurangen för att äta. Jag sov inte så mycket, kunde tillbringa timmar med att bara ligga och titta på vårt barn. Tänk att den där lilla mörka knyttet legat i min mage i alla dessa månader. Det kändes overkligt då och gör det fortfarande. Kärleken kom dock direkt, översvallande, gränslös och mäktig. Hon är (rent objektivt naturligtvis) det vackraste barn jag sett, med stora kloka mörka ögon. Till och med barnmorskorna sade att hon var den sötaste bebisen de sett. Vi svällde av stolthet.

I onsdags fick vi komma hem från BB och det var en härlig känsla att inse att den här lägenheten som vi ju faktiskt köpt för hennes skull, nu hyser en liten familj. Att det kan kännas så naturligt att två blir tre. Min vackra underbara familj, jag älskar er så jag kan gråta! (jo, det är lite hormoner i svallning här...)