Nu ligger jag låååångt efter i uppdateringen...
Den hemliga resan var en tripp till Sicilien med min kusin Josefine som medhavd barnvakt. Mycket bra överraskning! Inte förrän vi satt på planet visste jag vart vi skulle och då ville jag nästan inte veta heller... Sen hade vi tre sköna dagar med sol och 25 grader men dag 4 satte det igång att ösregna och sen fortsatte det på så vis ända tills vi åkte hem. Lite segt och Cefalú var visserligen vackert men extremt turistigt med gator fullsmockade av pensionärer i turistgrupper och massa butiker med krimskrams, och det tog inte så lång tid att "göra stan". Så de sista dagarna blev lite sega i allt regn, men värst av allt blev det när vi skulle åka hem. Vi gick upp 3:45 för att påbörja den långa resan med två tåg och en buss och upptäcker klockan 6 på morgonen på en öde mörk tågperrong, med vinden vinandes och regnet piskandes, att tåg nummer 2 är inställt. Total panik när vi skulle börja baxa väskor och barnvagn nedför och uppför trappor till nästa perrong, för att ta ett tåg åt fel håll för att försöka få tag på en buss mellan Palermo och Catania. Det var INTE muntert den halvtimmen där vi inte alls visste om vi fattat rätt beslut, enbart baserat på vad en förvirrad italienska med knapphändig engelska sagt åt oss att göra. Vi kom fram till Palermo och rusade till bussen som skulle gå först en halvtimme senare, ta tre timmar och enligt tidtabell anlända 3 timamr senare, 35 minuter innan flyget skulle gå. Men vi hade inget annat alternativ och såg inget annat val än att hoppa på den bussen och hoppas på det bästa. Barnen sov alla tre och vi kunde njuta av vackra vyer när bussen körde av motorvägen och upp i bergen. Fast bara en liten stund för sen slog det oss att det här var nog inte ordinarie väg och bussen gick väldigt långsamt när den fick möten i kurvorna. Olivia vaknade och började kräkas och vi såg hur klockan tickade iväg alldeles för snabbt. Vi hade ändå tur och lyckades få kontakt med en svensk Airtours-representant (vi flög inte med dem, men hon hjälpte oss ändå) på flygplatsen som checkade in oss och sa att vi måste komma senast 35 minuter innan avgång. Och det var hon som när bussen blev allt senare, skickade ett sms och sa att vi tyvärr missat planet. 10 minuter senare var vi framme och bestämde oss ändå för att chansa och ruuusa till incheckningen, men då var den redan stängd och planet missat. Den uppgivenheten! Vad gör man?! Sex personer och massa bagage, skulle vi ens kunna hitta nya biljetter hem?! Så många gånger som jag flugit och aldrig har jag varit med om att missa ett plan...
Vi lämnade Jossan med barn och bagage och begav oss till Alitalias disk där vi hade två minuter på oss att bestämma oss för att köpa nya biljetter för 2400 euros och komma hem via två mellanlandningar. Vid det laget ville vi bara hem, kosta vad det kosta ville, så vi köpte dem. Men köpet tog en evig tid och när vi äntligen var klara med att få igenom våra kreditkort och hämta ut cash till deras commission så visade det sig att vi nästan höll på att missa nästa flyg också. Sorry, it's too late sa tjejen i incheckningen men då VÄGRADE jag acceptera det och hon släppte in oss ändå och tog emot vårt bagage som hon checkade in med slutdestination Tyskland, innan vi upptäckte felet. Jeeesuz.
En kort flight till Rom, sedan direkt på nästa flyg till Berlin. Där somnade Elias och under hela dagen åt vi alla bara godis och chips till lunch och middag. Till frukost hade vi iallafall några medhavda mackor, men vi hann inte äta någonting mellan våra flighter. I luften mot Berlin insåg vi att flyget hunnit bli 25 minuter försenat och att det skulle bli tight att hinna med nästa flight som skulle avgå 13 minuter efter vår beräknade landningstid. Vi satt och hoppade sista minutrarna och gjorde upp en plan hur vi skulle ta oss till rätt gate på kortast tid och pratade med dem bakom oss i planet så att vi skulle få tränga oss förbi dem. Så landade vi och LUBBADE med handbagage och barn, bara för att mötas av ytterligare en huvudskakande flygplatsanställd. Vi hade missat vårt sista flyg.
Eländes skit, denna resa började alltmer likna en fars. Olivia bröt ihop fullständigt då hon insåg att vi skulle missa (Nadias) Halloweenfest med klassen på kvällen, och tjöt och skrek (ett tema som hon tröttsamt nog redan hade kört hela semesterveckan) så folk vände sig om och undrade vad som stod på. Johan gick och kollade när nästa flyg skulle gå och smsade sen beskedet att det var 21:30, 4,5 timme senare.. Jossan brötihop eftersom hon skulle skriva Högskoleprovet klockan 8 nästa morgon och jag fick jonglera barnen medan Johan var borta och fixade nya biljetter och matcheckar. Jag hittade iallafall, turligt nog, en spartansk lekhörna och i den roade sig våra barn i timmar, tills det var dags att ÄNTLIGEN kliva på sista flyget. Klockan 23 landade vi således äntligen i Stockholm och jag har nog aldrig varit så glad över att komma hem. Glädjen förtogs något av en återigen vrålande Olivia som somnat på flyget och var arg över att ha blivit väckt, men vi fick iallafall allt vårt bagage, vilket jag verkligen inte hade förväntat mig efter den resan. Och Nadia och Elias var tappra kämpar som höll humöret uppe hela vägen hem. Jag var så otroligt glad över att vi hade tagit bilen och investerat i terminalnära parkering, även om vi blev sena även till den.
Och såhär i efterhand kan man ju inte annat än skratta åt detta elände och jag känner också att det är så skönt att Johan och jag är så bra på att tillsammans hantera sådana här situationer, att vi båda lyckades hålla humöret uppe och bara lösa problemen, trots att de var så många. Och det är SÅ lyxigt att ha en man som fixar såna här överraskningar och går igenom allt detta för att planera en fin födelsedagsresa till mig - så mest av allt blev jag ledsen för hans skull, att det blev så eländigt på slutet. Men gladare blev jag när vi pratat med vårt fantastiska försäkringsbolag If och får tillbaka hela kostnaden utan självrisk på försäkringen! Nu hoppas vi bara att Jossans försäkringsbolag är lika flexibla, men oavsett är ju den största kostnaden iallafall täckt.
Och det är så ofantligt skönt att vara hemma igen och nu efter utlandsresa nummer åtta detta år, vill jag inte åka någonstans på mycket länge! Iallafall inte innan februari eller så, då jag kommer att börja tråna efter värme och sol.
Från gravidblogg till bloggen om Nadia och Olivias småbarnsår och hur det är att gå från partypingla till gift tvåbarnsmorsa på två år. Och om lite annat som hör livet och tankarna till. Om chocken att bli gravid när man har en bebis och hur det är att vara gravid bebismamma och så om livet som mamma till två syskon med bara ett drygt års mellanrum. Och så om livet med en liten planerad trea några år senare. Välkommen till mitt kaotiska, kärleksfyllda liv!
onsdag 28 oktober 2015
torsdag 15 oktober 2015
Oj oj
Nyss landad från Istanbul med rejält minus på sömnkontot hann jag jobba några hetsiga dagar innan jag blev konfronterad med en överraskningsresa: imorgon tidigt som attan ska hela familjen ut och resa och jag har ingen aning om vart! Fast jag har en liten misstanke som jag hoppas stämmer... Hursomhelst har vi ägnat kvällen åt städning och packning och bråkning med samarbetsovilliga barn som trots att de var så laddade och lyckats hålla tyst om hemligheten, hade lite svårt att få till klädval och istället för stt packa sina leksaker till resan, vände upp och ned på rummet...
Men nu är allt nedpackat och jag ligger i sängen för några få timmars sömn innan klockan ringer mitt i natten... To be continued!
onsdag 7 oktober 2015
VOD-monstret
Inte nog med att han går upp mellan 5 och 5:30 varje dag, Elias vägrar helt att låta en slöslumra i mörkret framför tvn i denna arla stund. Vi har gjort världens miss med detta barn genom att från början låta honom kolla iPad istället för tv. Nu vägrar han dels att titta på det som råkar visas på Barnkanalen ("nej teben!!"), dels tröttnar han tre sekunder in i varje program på paddan, och börjar klicka sig runt och byta. Jag fasar lite för vad detta ska skapa för personlighet framöver, förutom att det är tröttsamt nu...
Jag har haft lite svårt att uppdatera bloggen efter förra inlägget, för allt käns så trivialt i jämförelse. Men våra liv fortgår ju ändå, trots att det händer hemska saker överallt, så nu låtsas jag bara som ingenting när jag skriver, även om den händelsen finns med mig i bakhuvudet varje dag.
Om en liten stund åker jag till Istanbul med jobbet. Har pussat barnen hejdå förutom Elias som knappt vill säga hejdå på dagis. Jag har verkligen rest mycket detta år, tror det blir fjärde resan nu och TREDJE utan barnen! Jag är inte jätteladdad just av den anledningen, dels känns det som att Johan får ta väldigt mycket, dels är jag så jäkla trött just nu och befarar att jag inte direkt kommer att vara piggare efter denna resa. Men det blir nog kul ändå och häftigt att få uppleva den staden. Nu ska jag packa klart!
måndag 28 september 2015
Tagen
Kriget i Syrien, bilden på den drunknade pojken, alla
mängder med människor på flykt, tårgasattacker i Ungern på flyende människor
och barn.. Allt detta har berört mig och miljontals människor de senaste veckorna,
och det har varit värmande att se hur engagemanget flödat genom Europa (med
vissa dystra undantag). Jag har fällt tårar kring bilder på den lille pojken,
kring filmer där flyktingar välkomnas på tågstationer, eller där tvärtom dränkts
i tårgas, men jag erkänner: ingenting drabbade mig såsom en text på Facebook i fredags
morse. Det handlar inte om miljoner människor på flykt, eller om en tragik av
gigantisk storlek, utan ”bara” en sorglig händelse som drabbade ett enda barn
och en enda familj. Men någonting jag kunde identifiera mig med direkt,
någonting som personifierade en av mitt livs största rädslor.
Jag läste att en bekant gått förbi Tegnérlunden på
torsdagkvällen. Han hade varit på väg hem från jobbet och hört skrik som av en
människa som höll på att bli galen. När han närmade sig såg han en folksamling
på gatan. Han gick inte fram men förstod att det låg ett barn i mitten av
skaran och att barnet fallit från ett fönster. Skriken kom från en förälder. Senare
visade det sig att en treåring ramlat från ett fönster på fjärde våningen och dött.
Orden jag läste sjönk in i mig och spred sig i en rysning ut i fingrar och tår.
Det gjorde fysiskt ont i hela min kropp bara vid tanken. Allt annat kändes
meningslöst, jag gick på möten och åkte taxi, gjorde medierekommendationer och
drack kaffe, men kunde bara tänka på den lilla pojken. Jag tänkte på hans
föräldrar. Hur de bor bara några kvarter från oss. Hur deras barn kanske gått
på samma dagis som våra. Vad gör de just nu? Hur mår de? Hur överlever man?? Hela
helgen tänkte jag på det. På hur livet kan ändras på en sekund.
Att få barn medför den gigantiska rädslan att någonting ska
hända dem. Vetskapen att livet kan
förstöras för alltid på ett ögonblick. Insikten av hur enormt sårbar man är och
att lyckan bara är till låns. Det är så vettvilligt att man nästan inte står ut
med att tänka på det. Man kan inte gå runt med den rädslan i kroppen hela
tiden, man skulle bli galen och barnen skulle bli fångar om man aldrig vågade ge
dem något svängrum. Jag tänkte på hur
man borde utnyttja varenda sekund man har, krama ihjäl sina barn varje sekund, men
också hur man inte kan leva som att varje dag var den sista. Det går ju inte. Man
kan inte sluta skrika på sina barn och bara njuta av dem, hur mycket man än
älskar dem. Det är inte realistiskt. Däremot är det kanske nyttigt att ibland
få upp ögonen och inse hur mycket av värde man har, vilken tur man har, och
vara lite ödmjuk för det.
Men när en kollega idag kommer fram till mig och berättar
att hennes vän bor granne med familjen, hur vännen var hemma men stoppades av
polisen från att gå ut. Och hur hon berättar att tydligen satt pappan hemma och
jobbade och märkte inte att barnet föll ut, förrän han hörde skriken från folk
nedifrån gatan. Då kryper det i hela min kropp igen, då krymper min värld igen och
mina perspektiv blir små, och jag drabbas återigen av insikten av att det kunde
varit jag, det kunde varit vi. Och mitt i den eländigaste rädslan så blir jag
så egoistiskt lättad över att det inte var det, samtidigt som min empati till
denna familj bara väller över. Jag vill trösta dem och krama dem och säga att jag
förstår att ingenting kan vara värre. Men jag förstår ju inte, vill inte förstå
och hoppas att jag aldrig någonsin kommer att behöva förstå just det.
fredag 25 september 2015
Tiden går
Alltså jäklar vad snabbt tiden går! Är det åldern? Hösten? Tempot? En kombo? Redan fredag och snart helg igen, fast det ju precis var måndag...
Den senaste månadens värme har verkligen varit välbehövlig. Jag känner inte alls samma ångest inför hösten efter dessa sköna veckor. Vinter och snö och ruggigt slask är jag dock inte det minsta sugen på. Funderar på att investera i en riktigt snygg och varm vinterjacka i år om jag kan hitta en. Några tips?!
Hursomhelst. Denna vecka inledde jag med ganska hård träning på måndagen, trots att jag hade lite ont i halsen på söndagen. Det borde jag inte ha gjort, blev tokförkyld direkt och har känt mig rätt hängig hela veckan. Har gått genom olika faser av hosta, huvudvärk och halsont. Men har kämpat på ändå för på jobbet är det full fart och faktiskt riktigt roligt.
Jag tycker att man märker även på barnen, och framförallt de små (Elias alltså...) att de blir tröttare i slutet av veckan. Egentligen är det rätt sjukt det där att man bara tillbringar de korta gnälliga kvällarna med sina sötungar och att de är med någon annan hela dagarna... Men det finns ju inget alternativ som jag ser det. Och skönt är att Elias verkar trivs så bra på dagis, även fast det är nytt och jag själv inte tycker att det verkar så bra som jag hade hoppats på. Hade hoppats att de skulle vara ute lite mer men vissa dagar är de bara inomhus. Men Elias är alltid glad och aldrig ledsen när man lämnar och det är otroligt skönt i mammahjärtat.
Jag hade lite andra saker jag hade tänkt skriva. Tror jag. Men jag kan inte minnas någon av dem. Mer än att Olivia ska börja cirkusskola på söndag, det tror jag passar henne jättebra! Och att Elias är så söt när han tittar på en och frågar "E bja, mamma?" ("Är det bra, mamma?"). Så himla gulligt!
Jag tycker att man märker även på barnen, och framförallt de små (Elias alltså...) att de blir tröttare i slutet av veckan. Egentligen är det rätt sjukt det där att man bara tillbringar de korta gnälliga kvällarna med sina sötungar och att de är med någon annan hela dagarna... Men det finns ju inget alternativ som jag ser det. Och skönt är att Elias verkar trivs så bra på dagis, även fast det är nytt och jag själv inte tycker att det verkar så bra som jag hade hoppats på. Hade hoppats att de skulle vara ute lite mer men vissa dagar är de bara inomhus. Men Elias är alltid glad och aldrig ledsen när man lämnar och det är otroligt skönt i mammahjärtat.
Jag hade lite andra saker jag hade tänkt skriva. Tror jag. Men jag kan inte minnas någon av dem. Mer än att Olivia ska börja cirkusskola på söndag, det tror jag passar henne jättebra! Och att Elias är så söt när han tittar på en och frågar "E bja, mamma?" ("Är det bra, mamma?"). Så himla gulligt!
måndag 21 september 2015
Ja ha leoa
Efter Elias födelsedag verkar han tycka att sjungandet avtagit i en oroväckande takt, för den sång som nu beställs både till godnattsång och när han ska borsta tänderna är: "ja ha leoa". Lite lustigt är det när man vaknar till på natten och hör Johan stå och sjunga födelsedagssånger inifrån Elias rum...
torsdag 17 september 2015
Dagens vego
Jättegoda linsbiffar! Hela kombon från receptet var verkligen lyckat (men det tyckte inte barnen som fick prinskorv...). Men lite för mycket salt i biffarna tyckte jag, skulle nog ta typ hälften nästa gång.
Här är receptet:
http://www.vardagspuls.se/mat--recept/middag1/roda-linsbiffar-med-morotstzatziki-och-ruccolapotatis/
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)