Förmodligen lättare att vara morbror...Att vara förälder är som de flesta nog kan tänka sig inte alltid så lätt. Som förstagångare och ganska nybliven sådan är dagarna fyllda med undran om man gör rätt. Varenda ny situation blir ett ställningstagande och en strävan efter att göra så lite fel som möjligt.
Idag råkade jag rycka Nadia i håret när jag skulle sätta på henne mössan, vilket resulterade i gallskrik från hennes sida och ett extremt dåligt samvete från min. Häromkvällen var hon ledsen och stissig när vi kom hem från en middag hos Erika, vilket resulterade över att jag satt gråtfärdig i soffan när hon somnat och kände mig som världens sämsta mamma som tvingar med mitt nyfödda barn på alldeles för mycket aktiviteter. Då hade jag också fått henne att kippa efter andan och sen kaskadkräkas över min axel för att jag försökte trycka in nappen i munnen på henne när hon skulle sova. Jag kände mig vidrig efteråt och var säker på att jag fördärvat min dotter för gott. Men hon var mycket coolare än jag och somnade i min famn där jag satt i soffan med kräks i håret och kall av allt det våta i korsryggen.
Jag försöker generellt att följa mina instinkter och lyssna lagom mycket på alla experter och metoder. Just nu är det stora projektet att lägga henne på kvällarna. Varje kväll hon somnar i sin egen säng utan alltför mycket knotande, är en seger. Men så finns de kvällar då hon bara blir mer och mer ledsen och vi till sist resignerar och tar upp henne och låter henne somna i famnen med oss i vardagsrummet. Det är garanterat mot alla femminutermetoder och förståsigpåares råd, men vår dotter gråter inte mycket och jag kanske är vek, men jag klarar inte av att höra henne vara ledsen och se henne ligga ensam i mörkret. Jag kan inte tro att varken vi eller hon tjänar på att ligga och gråta i sin säng och jag kommer aldrig att låta henne skrika sig hes för att visa vem som bestämmer. Om två sunda och harmoniska människor uppfostrar sitt barn efter sina instinkter, ger henne all sin kärlek och värme, då kan det väl inte bli helt fel iallafall?
Idag råkade jag rycka Nadia i håret när jag skulle sätta på henne mössan, vilket resulterade i gallskrik från hennes sida och ett extremt dåligt samvete från min. Häromkvällen var hon ledsen och stissig när vi kom hem från en middag hos Erika, vilket resulterade över att jag satt gråtfärdig i soffan när hon somnat och kände mig som världens sämsta mamma som tvingar med mitt nyfödda barn på alldeles för mycket aktiviteter. Då hade jag också fått henne att kippa efter andan och sen kaskadkräkas över min axel för att jag försökte trycka in nappen i munnen på henne när hon skulle sova. Jag kände mig vidrig efteråt och var säker på att jag fördärvat min dotter för gott. Men hon var mycket coolare än jag och somnade i min famn där jag satt i soffan med kräks i håret och kall av allt det våta i korsryggen.
Jag försöker generellt att följa mina instinkter och lyssna lagom mycket på alla experter och metoder. Just nu är det stora projektet att lägga henne på kvällarna. Varje kväll hon somnar i sin egen säng utan alltför mycket knotande, är en seger. Men så finns de kvällar då hon bara blir mer och mer ledsen och vi till sist resignerar och tar upp henne och låter henne somna i famnen med oss i vardagsrummet. Det är garanterat mot alla femminutermetoder och förståsigpåares råd, men vår dotter gråter inte mycket och jag kanske är vek, men jag klarar inte av att höra henne vara ledsen och se henne ligga ensam i mörkret. Jag kan inte tro att varken vi eller hon tjänar på att ligga och gråta i sin säng och jag kommer aldrig att låta henne skrika sig hes för att visa vem som bestämmer. Om två sunda och harmoniska människor uppfostrar sitt barn efter sina instinkter, ger henne all sin kärlek och värme, då kan det väl inte bli helt fel iallafall?
