Vi är hemma igen. Två veckor har passerat och det känns som en evighet. En fantastisk evighet. För vi har verkligen haft det helt underbart.
Först en vecka i Strömstad. Min tredje sommar där och första gången jag verkligen känt kärlek till Johans barndomssommarställe. Dels för att vädret var det allra bästa man kunde önska, med sköna långa varma kvällar där vi kunde sitta ute och sippa på ett glas vin medan barnen sov. Dels för att jag för första gången sett stället genom ett barns ögon, och delat njutningen av det första smultronet, den första myran, det första svenska havsdoppet... Vi har badat i saltvatten på den egna lilla stranden, gått igenom skogen med Nadia och plockat blåbär ("bäää") och kottar ("Kah" - enstavigt är vår tjejs melodi). Lagat fantastiska middagar och druckit vin varenda dag, är det semester så är det. Vi grillade nog varje dag - entrecôte, makrill, hel fläskfilé, och bäst av allt marulk. Mmmmm. Sista helgen kom min bror Felix och Siri från Norge och delade de kulinariska upplevelserna och landetvistelsen med oss. Men sen vände vädret och det började tokregna och då kände vi att det var läge att åka vidare. Hur mysigt det än är i Strömstad så är det inte riktigt gjort för inomhusvistelse och en regnig dag räckte för att vi skulle krypa på väggarna. Olivia var den enda som var nöjd med den svalare temperaturen, hon gillar INTE värme och hade svårt att somna på kvällarna när det var för varmt i rummet.
Så vi gjorde oss redo för en låååång bilresa - jo för det visade sig att vår Nadia är åksjuk och kräks så mycket det bara går så fort hon sätter sig i en bil. Vilket resulterar i att hon gråter eller sover när vi kör, inget annat. Aningen stressande för chauffören. Inför resan till Östergötland konsulterade vi en läkarkompis och gav henne en kvarts åksjukepiller, vilket gav god effekt och hon sov hela resans första halva. Men sen släppte effekten (trots att den skulle verka 12 timmar) och Johan fick tillbringa sista timmen med att fånga kräks i påse i baksätet. Stackars Nadia.
På måndagskvällen anlände vi tillsist iallafall till Forshult i Östergötland och lugnet lade sig så fort vi klev ur bilen. Det är så fantastiskt där, så tyst, vackert och idylliskt och vi blev så väl emottagna. Så en vecka av ännu mera god mat (här turades vi om med matlagningen och alla jobbade hårt för att trumfa varandra - jag körde nog alla mina dessertess), mera vin (nu måste jag nog börja tänka på att jag ammar snart...), spelkvällar och bara trevligt samkväm på den mysiga gården. Nadia har tittat på kossor ("Vad säger kon?" "Kooooooo"), katter ("maaaaaa"), hundar ("ouff, ouff"), flugor ("mmmmmmmm") och lärt sig så mycket. På nolltid fick hon bruna, sommarben med skrapsår.
Möjligen var det alla dessa nya intryck som bidrog till att hon sovit sämre än på länge. Eller hon sov bra fram till fyra, fem då hon vaknat med gallskrik och vägrat sluta vråla förrän vi gått upp med henne för att undvika att väcka alla i det ganska fulla och lyhörda huset. Väckte dem gjorde hon ändå, men då kunde de iallafall somna om. Det kunde dock inte fadern, som varit en hjälte och tagit alla morgnar och gått ut på långa arga morgonpromenader med den obstinata dottern medan Olivia och jag fått sova vidare. Sen har han förstås fått sova ikapp lite senare. Nu när vi är hemma igen så hoppashoppasHOPPAS vi att det ska återgå till lite mera mänskliga morgontider igen.
För idag kom vi hem och hur ljuvligt vi än har haft det var det underbart att kliva in genom dörren och bara vara HEMMA. Hemresan var kaos med barnen gormandes om vartannat och det var riktigt stressigt en stund. Jag var så glad att Ing-Mari var med och att jag slapp köra när det var som värst. Olivia som normalt är en liten ängel skrek så att vi var tvugna att köra av vägen tre gånger och stanna och trösta, amma och byta. Sista gången hittade vi inte tillbaka till E4:an utan körde på kringelvägar hur länge som helst med Olivia vrålandes i baksätet och Johan som försökte hålla för öronen på Nadia för att hon inte skulle vakna, samtidigt som han försökte lugna Olivia. Stackarn. (Men så går det när man inte har körkort...)
Hursomhelst var det som sagt underbart att komma hem och Nadia bara sprang runt och hämtade alla leksaker och verkade så glad över att vara hemma. Det är även jag och nu ser jag fram emot att hänga i stan ett tag. Med riktiga sängar, egna rum och varsin spjälsäng till barnen. Halleluja. Vi planerar INTE att flytta till en etta inom den närmaste framtiden.
.
Mamman gungar sitt barn
Ser oförskämt fräsch ut för att ha en vecka till beräknad nedkomst!
Sandkakebygge
