Nadia 2 månader

Två månader och redan så duktig på att hålla upp huvudet!

Ofattbart att det redan gått två månader i Nadias liv. Lika ofattbart är det att hon inte alltid har varit hos oss. Ofattbart också att man kan växa så mycket på så kort tid. Jag kan riktigt se på henne hur mycket tyngre och längre hon har blivit. Samtidigt som jag såklart är glad att hon växer som hon ska och gläds åt vartenda utvecklingssteg, kan jag redan känna en liten fånig nostalgi i att hon har lämnat nykläckta stadiet. Fast jag tycker också att det är lite skönt att hon är lite större och inte känns fullt så ömtålig som när hon vägde knappa tre mjölkpaket.

Idag var vi på Danderyds Sjukhus på en öppen föreläsning av sjukgymnast som erbjuds nyblivna mammor. De rekommenderar att man går dit 2-8 veckor efter hemkomsten så vi var i senaste laget. Jag har inte kommit iväg tidigare och nu var Nadia störst av alla barnen. Hon som alltid varit minst i alla sammanhang, plötsligt såg hon gigantisk ut i jämförelse med de där pyttesmå nykläckta med små magra tantben stickandes ut ur byxbenen. Och då saknar jag nästan Nadias små magra rynkiga ben. Fast jag älskar ju de där gosiga valkarna hon har nu. Och jag älskar henne, mer än jag trodde var möjligt på så kort tid. Men lika viktigt som kärleken, är det tydligen att knipa. Två gånger tio per dag, annars kommer jag att bli inkontinent. Usch då, måste försöka komma ihåg...

Imorgon fyller Nadia två månader och vi ska fira i sällskap av kära vänner och en ny bekantskap vid namn Dom Perignon. Denne herr Perignon är en exklusiv typ som jag vann i någon medietävling för några år sedan, och inte hittat ett tillräckligt högtidligt tillfälle för. Men nu ska han äntligen dekapiteras!

Slutligen, som tvåmånadersmamma har jag insett vad jag saknar allra mest med livet före barn. Det är inte sena nätter, sömn eller bajsfria kläder. Det är att få krypa ned mellan lakanen med sänglampan tänd och en god bok i handen. Att få somna efter att ha legat och läst tills ögonen kippar. Sånt sysslar vi inte längre med i vår familj. Nu smygs det in i beckmörkret och kläs av under tystnad och sen ligger Johan och jag och tisslar ett tag medan Nadia snusar i sin säng. Också lite mysigt förvisso men jag saknar mina böcker.. Men de finns väl kvar om några år antar jag!