En bra dag i parken

Idag har vi haft en sån bra dag! Även om Nadia somnade under protest igår kväll sov hon utan avbrott hela natten och även Olivia sov bra, med bara några få avbrott för mat. Hittills är hon precis allt man kunnat önska och jag antar att omställningen nattetid inte känns så brutal denna gång eftersom man är så van att bli väckt flera gånger per natt redan innan. Men jag ropar verkligen inte hej, hon är ju så pytteliten ännu att det där förmodligen kommer att ändras många gånger om.

Vi packade iallafall ihop hela familjen, vilket bara det är ett litet projekt, och begav oss till Vasaparken för att njuta av lite vårsol. Oavsett om det kommer att snöa igen (har ju tre gånger kvar på min räkning till sju) så skulle jag kalla detta årets första vårdag. Vädret var milt och solen skön och vi satte oss på kanten av sandlådan och njöt. Nadia tultade runt aningen besvärad av sin bylsiga overall (undra om svenska barn blir fördröjda i motoriken med alla otympliga vinterkläder?!) men verkade stormtrivas i sandlådan. Jag gick in i parkleken och köpte oss varsin våffla (tisdagar är våffeldag - 15 spänn för våffla och kaffe) och en kopp kaffe, som vi sen intog i medan solen lyste oss på näsan och Nadia åt ett sandigt kex. Vi var i parken i säkert en och en halv timme och gick hem bara för att klockan var två och vi fortfarande inte ätit lunch.

Så vi gick hemåt och fällde ihop vagnen som nu får stå nere i porten om vi har den ihopfälld. Lite roddigt men det går. Sen lade vi Nadia och Olivia sov i sin lilla korg och Johan och jag njöt av den där tysta stunden då båda barnen sover. Efter vår sena lunch vaknade Nadia igen och sen var det fullt ös igen. Hon är fortfarande lite stökigare än hon brukar, men hon har en stor kindtand på väg upp och jag undrar om inte den kan vara boven i dramat. Jag hoppas det! För mot lillasyster är hon sååå söt. Kommer hela tiden och säger "mmmmm" och vill kela och pussa på henne. Olivia får ta lite smällar ibland men vi vet ju att hon menar väl.

Och vid fem kom fina Frida förbi på besök. Hon hade med sig fina presenter till både Nadia och Olivia och Nadia blev så lycklig av att se henne! Riktigt kul att se och även jag kände hur mycket jag saknar att umgås med henne och Walter på dagarna. Denna mammaledighet kommer att bli bra mycket tommare än den förra utan dem...

.

En jobbig dag, men fylld av kärlek

Ska försöka skriva ett blogginlägg med en högljutt snusande bebis på magen och datorn i knät. Egenligen inte så stor skillnad mot när hon låg i magen och var lika stor, måste fortfarande sträcka på armarna och tangenterna ser jag inte på grund av bulan framför mig.

Det är intensiva dagar nu, intensiva men ändå väldigt basala och mysiga. Familjen tar all vaken och sovande tid och och framförallt då Nadia. Hon har varit hängig de senaste dagarna, febrig och snorig och inte på något vidare humör. Idag har hon varit rätt knölig måste jag säga. Om det är på grund av babyns nedkomst i våra liv, eller på grund av förkylningen vet jag inte, men hon verkar hamnat i en tidig trotsålder. Idag när vi var ute och åt premiärlunch på Vurma hela familjen, agerade hon riktigt preventivmedel och uppförde sig precis sådär som gör att folk ojar sig över osnutna ungar; hon ville ha precis allting som stod framför henne och kastade sen allt i golvet, kastade sig bakåt i barnstolen och skrek och betedde sig allmänt ocharmigt. Vi slängde i oss maten när den äntligen kom, och begav oss hemåt för att lägga henne, men hon ville förstås inte sova heller utan stod upp i sin säng och SKREK tills vi gav upp. Puh!

Hoppas det blir lite bättre när hon blir frisk igen, hon är annars väldigt gullig mot lillasyster och kommer och klappar och pussas. Tyvärr verkar hon ha smittat Olivia, som också är snorig och täppt, lilla stackaren.

Sen hann jag inte skriva mer idag, för Nadia vaknade på uselt humör och resten av kvällen gick åt till att försöka muntra upp henne. Vilket inte var det lättaste. Min lilla fina glada flicka, det var som om någon bytt ut henne mot ett litet argt monster. Hon gick runt och skrek och slogs och kastade sig på golvet och var inte mottaglig för varken tröst eller lek, mer än korta stunder. Stackars Olivia fick ligga i timmar ensam i sin lilla korg och sova medan Johan och jag försökte underhålla storasyster, fast det verkade iochförsig inte bekomma henne. Svårlagd var hon också och bara skrek och skrek och kastade nappen och vägrade ligga ned. Det tog oss över en timme att få henne att somna och jag kände mig tillslut helt utmattad och ledsen och som en värdelös mamma när hon äntligen tystnade i sitt rum. När jag sen råkade slå Olivias huvud i dataskärmen brast det för mig och tårarna kom alltmedan jag snyftade om hur värdelös som mamma jag är. Kanske lite hormoner som spelar in här, men jag inser ju att det inte är sista gången det kommer att kännas så. Jag är ju inställd på att det kommer att vara tufft ibland, men egentligen spelar det ingen roll för den kärlek jag känner till mina döttrar är så gränslös och enorm att den överbrygger allt. Jag vet att det är förmätet att säga så, men jag tror inte att man kan förstå kärleken till ett barn innan man blir förälder själv. Den är så enorm att ingenting annat spelar någon roll. Nu är det läggdags!

.

Några dagar som tvåbarnsmamma

Några dagar in i livet som tvåbarnsmamma känner jag att det flyter på rätt bra. Nadia blev sååå glad när vi kom hem med lilla bebisen från BB. Hon kastade sig över babyliften med glada skrik och skulle pussas och klappa bebisen hela tiden. Våra hjärtan bara smälte! Sen har det förstås varit en hel del gnölande också, i synnerhet när jag sitter och ammar och Nadia vill komma upp till mig. Då blir hon jättearg och ledsen när det inte går, vilket innebär att jag hittills inte kan amma utan att Johan är med och tar Nadia. Men hon vänjer sig säkert, och ju mer Olivia får kläm på amningstekniken, desto enklare och kortare tror jag att matstunderna blir. Men visst blir det en del delande med varsitt barn, men jag försöker att vara med Nadia också och inte bara automatiskt ta lilla bebisen.

Den lilla verkar vara en harmonisk tjej hittills. Hon sover gott bredvid mig eller Johan på nätterna och vaknar och äter några gånger per natt. Just de där väckningarna är nog det som jag upplever som störst skillnad jämfört med första barnet. Nadia är ju så galet lättväckt så när Olivia sätter igång att gorma blir jag jättestressad för att hon ska väcka Nadia, vilket hon ju också oftast gör. Så Johan får springa till Nadia medan jag försöker få Olivia att äta och vara tyst.. Blir lite stressigt en stund men sen brukar lugnet lägga sig och alla somnar om.

De första dagarna när vi kom hem från BB hade jag hemska eftervärkar och var tvungen att gå och lägga mig för att inte tuppa av varje gång jag ammat, men nu känns det bara bättre och bättre. Jag känner mig full av energi och det är så skönt att slippa magen att jag känner mig som världens elitgymnast! Igår lyxade vi till det med att öppna en flaska vin medan vi lagade god fredagsmiddag. Båda tjejerna sov och vi tände ljus och skulle just sätta oss ned och äta för att sen kolla på Let's Dance-finalen när vi blev påminda om att ingenting blir som man planerat när man har små barn. Olivia vaknade hungrig just när maten var klar och jag fick sätta mig och amma. Men eftersom vi inte har full kläm på amningen ännu, tar det alltid en liten stund innan hon får till det, och då hann hon förstås väcka Nadia också. Så maten blev kall och vinet blev mest stående men jag tycker att det var mysigt ändå!

Här kommer nu lite bilder från de senaste dagarna:

Hon är här!

Vilka läppar...

Powernap i kuvösen

Världens schabrak...

Tillbaka i mammas famn. Nykräkt och fräsch...(mamman)

I pappas mysiga famn medan mamma duschar

Nyduschad och lite piggare

Lille handen

I karantän

Två som sover gott

Zzzzz

Sötskrutt

Spana in syrran!

Hej Olivia!

Plutt

Lässtund

Godmorgonpuss

Var är bebisens näsa?

Hejhej

Lina och Alma kom på besök idag - spana in tjejligan!



















.

Olivia är här!

Och mitt i allt väntande bestämde sig nästa lilla tjej för att göra entré i våra liv. Och trots att det var väntat, var det oväntat. För dagen började precis som vanligt, vi roddade lite hemma, tog ut Nadia till parken och sen smet jag iväg för att gå på fotbehandling på Axelsons, vilket jag tänkte att jag skulle unna mig när jag inte själv nådde mina fötter och de fick släpa runt på all extravikt. "Vill du att jag ska sätta igång förlossningen?" sa fotterapauten. "Javisst" sa jag och så masserade hon lite kring anklarna på det sätt hon lärt sig. Sen gick jag och handlade och släpade hem en tung kasse, med bla en ananas, ni vet "Johans och min frukt" och som enligt säkra uppgifter på det hemska forumet Familjeliv.se också ska sätta igång förlossningen. Och det verkar som det funkade...

På kvällen var Nadia och jag uppe hos Elin och Thea och lekte en stund och allt kändes precis som vanligt. Gick ned och lade Nadia, åt middag med Johan och sen slappade vi lite framför tvn när jag kände att det började mola i magen. Oj, förvärkar sa jag till min man och vi kollade vidare på Family Guy. Ungefär mitt i en dålig film någon timme senare började vi båda inse att de där förvärkarna var väldigt regelbundna och trots att jag tyckte att de kändes väldigt hanterbara började vi ta tid på dem på Johans eminenta sajt http://www.varktimer.se/ (fast vi hade ju förstås laddat ned den nya mobilversionen som vi nu fick testa skarpt). När det var 3-4 minuter mellan värkarna ringde vi in till Danderyd som sa att om det kändes hanterbart kunde jag ta två Alvedon och lägga mig och vila lite. Dessutom hade de fullt, så de tyckte vi skulle avvakta. Så jag gjorde som jag blivit tillsagd och ungefär samtidigt som jag lade mig ned på soffan kände jag ett rejält plask mellan benen. "Jäklar, jag tror vattnet gick" sa jag till Johan och ställde mig upp.Det forsade ned vatten på golvet. Så trodde jag bara det var på film! Vi insåg att det började bli dags att sätta lite fart och ringde in Johans mamma som vi redan förvarnat. Och så packade vi klart väskorna, och jag gick runt och andade mig genom värkarna som fortfarande kändes helt okej. Men sen när Ing-Mari kommit började de bli jobbiga och vips kände jag hur middagen var på väg upp och rusade till toan. Inte igeeeen, tänkte jag men sen var det dags att gå ned till taxin som väntade därnere.

En bumpig taxiresa senare, där chauffören INTE hade vett att hålla tyst och där jag verkligen kände hur den lilla tjejen ville ut, stod vi utanför entrén till Karolinska (dit vi blivit hänvisade eftersom Danderyd hade fullt) och jag kräktes igen. Sen fick vi komma in i ett undersökningsrum och en barnmorska gav mig en skjorta och kände hur öppen jag var. 5 centimeter, rätt okej tänkte jag med tanke på att jag bara var 1 cm förra gången. Då var klockan drygt 23. Vi började berätta för henne hur vi ville ha förlossningen, men hon avbröt oss och sade att det inte var hon som skulle hålla i den. Och snart kom en annan barnmorska och en undersköterska för att ta med oss till förlossningssalen. Jag kände hur värkarna började mola i ordentligt men det första jag sade till de två var att jag inte ville ha lustgas och kanske inte heller epidural. Jag skulle inte behöva oroa mig för det, visade det sig. För i korridoren på väg till förlossningssalen började det hända grejer. Jag tog en värk och lutade hela kroppen mot Johan. Sen fick jag ett gåbord som jag sakta stapplade mig framåt med hjälp av. Plöstligt kände jag att det tryckte på och en tanke flög genom mitt huvud "Bajsnödig?! Inte nu!!". Och så kom vi in i rummet och jag hann i princip bara lägga mig på britsen innan jag kände krystvärkarna dra igång. Och det tog bara två värkar, där jag tryckte på och poff så var hon ute. Då hade det gått 4 minuter sen vi kom in i förlossningssalen (skrev 7 i smset men tydligen hade jag tagit i i överkant...). Och jag kan ärligt talat säga att det faktiskt inte gjorde särskilt ont!

Wow, vilken fantastiskt bra förlossning sade jag till mig själv tills det var dags att få ut moderkakan. Jag tror knappt jag märkte när den kom ut förra gången, men den här gången märktes det, vill jag lova. Den ville nämligen inte komma ut, hur de än pressade sönder och samman livmodern på mig och de vågade inte dra i navelsträngen eftersom den tydligen satt fast i hinnorna. Ungefär samtidigt som en extraarsenal av barnmorskor kallades in för att trycka på magen på mig, började den lilla nyfödda tappa kroppstemperatur och få lite svårt med andningen. Så då kom även barnläkare in och en stund var det fullt med folk på vårt rum. Lilla tjejen fick ligga i kuvös för att återhämta sig lite. Under tiden kom en kvinnlig överläkare med sned näsa in och den mest bastanta av barnmorskorna satte lustgas över min mun och näsa och tryckte till och tvingade mig att andas fastän jag inte ville. De började förbereda mig för att få åka på operation för att få ut moderkakan, men skulle göra ett sista försök till. Så medan en tvingade mig att yra till mig med lustgasens hjälp, tryckte överläkaren allt vad hon kunde på magen och en annan fattade tag inifrån och så kom den äntligen ut. Puh! Det var INTE skönt. Jag passade på att kräkas lite till och kände mig rätt matt. Men nu var den iallafall ute, och lilla tjejen i kuvösen började återfå sin fina färg. Jag låg och tittade på henne där i kuvösen och kunde konstatera att vi satt ännu ett vackert barn till världen. Hon såg ut som en liten Nadia men ändå inte. Samma mörka tjocka hår, men lite näpnare drag och smalare ögon. Min mun mer än Johans tyckte vi.

Efter någon timme till fick jag äntligen min efterlängtade dusch. Det är nästan värt att föda barn bara för den där duschens skull, sjukhusets gamla rör spruta hårt och kokhett vatten på mig och jag kände krafterna återvända. Men de försvann igen, för när vi äntligen fick komma till vårt rum, började jag kräkas igen. Och igen. Och så lite till. Kräktes om vartannat hela natten och morgonen medan Johan och Olivia sov i sängen bredvid. Innan varje kräkattack fick jag frossa och skakningar och sen svettattacker. Efter att ha kräkts mådde jag lite bättre, men så satte det igång igen. På morgonen kom barnmorskorna och sade att vi skulle bli flyttade till ett rum med egen toalett för att förhindra smittspridning. Och sen blev de alltmer paranoida och gav oss båda utegångsförbud från rummet. Och vi skrattade gott när onsdagens kvällsskift kom in, iklädda munskydd och stora gula skyddsdräkter. Det kändes som att vi var med i filmen Outbreak.

Vi hade hoppats få åka hem igår men fick vara kvar på grund av att jag mådde så dåligt. Så vi sov och läste mest och turades om att ha lilla tjejen hos oss. Och ja jag kräktes ju en hel del till förstås, kändes tidvis som att jag hade som uppdrag att göra slut på sjukhusets förråd av kräkpåsar. Igår kväll verkade det iallafall avta och efter en sista liten kräk som de tog prov på, har jag inte spytt något mer. Det verkar iallafall vara någonting jag generellt sysslar med när jag föder barn. Och idag kände vi att vi saknade Nadia och ville komma hem och bli en tvåbarnsfamilj på riktigt, så vi skyndade oss att bli utskrivna och skyndade hem i taxi. Let the good times begin!

.

Förlossningstankar

Sitter här i soffan med laptopen i knät, nedanför magen nånstans och försöker nå tangenterna. Nadia och Johan sover båda, och jag njuter av en liten lugn och ensam stund. Utanför fönstret virvlar snöflingorna och Vasaparkens kala träd vajar lite i blåsten, men någonstans där bakom skymtar en någorlunda ljusblå himmel. Tredje snön nu, igår vaknade vi upp till ett riktigt vinterlandskap.

Jag blev upphämtad av Stella och Lina i bil och så körde vi ut till Rosie i Huddinge. Där hade vi en mysig dag tillsammans, även om jag tidvis tyckte synd om Stella som är den enda som inte är mitt uppe i graviditet och småbarnsliv och som måste tröttna på allt förlossningssnack ibland. Jag försöker verkligen tänka på sällskapet när samtalsämnena utkristalliseras, minns så väl singeltiden och hur öken det var när folk fastnade i barnvagns- och förlossningsdetaljer som man själv var så totalt ointresserad av och inte hade någon relation till. Samtidigt är det ju så att man vill och behöver få prata om det som man själv går igenom och som upptar en så stor och viktig del av ens liv. Tycker ändå att Stella hanterade det bra, och för mig var det otroligt givande. Insåg att jag efter att ha pratat en del förlossning med mina fina närmaste kände att jag faktiskt litegrann ändrat ståndpunkt och inte riktigt lika mycket fasar den förestående förlossningen.

Ett bestående minne från den förra förlossningen är känslan av brist på närvaro och kontroll. Kräkningarna och lustgasen gjorde mig så borta att jag bara kände som att allting pågick omkring mig, utan att jag hade möjlighet att kliva in och vara närvarande i situationen. Jag kände mig maktlös och frånvarande, iallafall tills krystvärkarna kom och jag faktiskt kunde låta smärtan kanaliseras i något. Efter lite prat med mina vänner igår slog det mig att jag nu faktiskt har möjlighet att lära från förra gången, och försöka att inte upprepa det som jag inte var nöjd med sist. Kräkandet kan jag ju inte göra så mycket åt mer än att hoppas att jag slipper det den här gången, men om det går ska jag försöka klara mig utan lustgas, iallafall så länge det går. Varken den eller epiduralen gav mig egentligen så mycket lättnad, men jag har å andra sidan inget att jämföra med.

Men nu ska jag verkligen försöka vara närvarande och inte se mig själv som ett offer i en situation som det bara är att bita ihop genom. Fokusera på andningen och tankekontrollen och försöka att komma ihåg att detta är en fantastisk upplevelse som inte är alla förunnad. Och i värsta fall ta tanketillflykt till den där flaskan Moët som jag lade på kylning häromdagen för att kalasa på när vi kommer hem. Kanske tillsammans med några härliga mögliga och helt opastöriserade ostar från Vasastans ost. Mmmmm... Och först få sitta med min lilla nykläckta bebis i famnen och få känna den där makalösa känslan av kärlek och livets vidunderlighet. KOM UT NU DÅ. Jag är redo.

Två tjockisar
.

Äta själv

Nadia håller på att lära sig att äta själv. Det går sådär. Oftast sitter hon bara och dunkar skeden i tallriken, ibland får hon upp lite mat i den men sprätter iväg det så att det flyger i en vid båge över hennes axel och hamnar på golvet bakom, och ibland lyckas hon pricka munnen. Vårt vitmålade köksgolv är ingen vidare bra idé med småbarn, visar det sig. Dessutom börjar det bli rätt mycket jack och hål i färgen av alla nedkastade muggar och ätdon. Vi lär dock få vänta en tio år med renovering inser man ju, för barn är ena destruktiva monster med en säregen förmåga att skita ned. Ny soffa är väl också bara att skjuta på framtiden, när fröken slutat spatsera runt och lämna kladdiga fingeravtryck på allt. Däremot kan konstateras att Nadia ärvt sin fars morgonfrilla. Jag skrattade gott imorse när jag kom in i köket där de satt och åt frukost med varsitt fågelbo på huvudet.

.

Revelj!

Imorse bestämde vår lilla väckarklocka att det var dags för väckning klockan 05:30. Vi försökte få henne att somna om med välling och blöjbyte, men icke. Det var bara att pallra sig upp, Johan tog första skiftet och jag bytte av efter en timme. Jag sover säkert 3 timmar mindre per dygn denna graviditet än jag gjorde förra, så egentligen är det konstigt att jag inte är tröttare än jag är.

Igår var dock en trött dag som liksom aldrig startade. Jag kom aldrig ur mjukisbyxorna (modell tokgravid med plats för jättestor mage) jag satte på mig på morgonen och ingen av oss lämnade lägenheten på hela dagen. Vi var trötta och sega, både jag och Johan och gjorde inte ett skvatt nytta, vilket faktiskt var rätt skönt. Johan tog Nadia hela förmiddagen, medan jag låg på sängen och läste tidningen, oförmögen att uppbringa mer energi än vad som krävdes för att vända blad. Lyckades avstyra en pizzamiddag (mest för att ingen av oss orkade gå och handla och home delivery är obefintligt i detta primitiva land) och stekte på en pyttipanna istället. Sen lade vi Nadia och när vi sen lade oss själva var vi ganska glada att den tämligen menlösa dagen kommit till sitt slut. Och ganska glada för att det inte blev någon bebis, för dels smällde vi i oss det sista av förlossningsgodiset på kvällen, dels hade jag nog inte haft kraft eller energi nog att pressa ut en bebis igår.

Men idag känner jag mig den tidiga väckningen till trots lite piggare, och om en halvtimme ska jag lägga Nadia att sova och hoppas kunna sova en stund själv. Sen blir jag hämtad av Stella och Lina för att åka ut till Rosie i Stuvsta på vad jag hoppas blir min sista gravida tjejträff. Imorgon tänkte jag att bebisen kunde få komma!

.