Bara för att barnen är borta, innebär det ju inte att jag kan sova längre än till åtta... Men man kan iallafall vakna till liv i lugn och ro, och Johan ligger fortfarande och snarkar. Jag ska snart äta lite frukost, men jag började med att leta efter en tv-bänk på Blocket (vi skulle behöva en till visningen). Där i Blockets nyhetsnotiser såg jag med bestörtning att Pontus Schultz omkommit, 40 år gammal. Han var en känd medieprofil och chefredaktör som jag träffat, pratat med och ätit lunch och middag med flera gånger under åren i mediebranschen. Dessutom trebarnsfar och gift med en klasskompis från mellanstadiet till mig (som jag dock inte träffat sedan dess). En extremt utåtriktad, idésprudlande, kreativ, non-stop-pratande man. Så fruktansvärt sorgligt.. Jag klickade mig vidare och läste att han omkommit under en cykeltävling i Alperna, innan hade han skämtat om sin 40-årskris. Kunde inte låta bli på hur hans fru måste må just i detta nuet, just i chocken.. Hon pussade sin man farväl, sa vi ses på söndag och så kom han aldrig hem igen. Och hans barn är faderslösa och kommer kanske inte ens ha minnen av sin pappa när de växer upp.. Så fruktansvärt. Jag klarade knappt av att tänka på det, och känner likadant nu när jag skriver. Skakade av mig, surfade vidare och försökte tänka på annat. Men både på Facebook och på Blocket och under tiden jag läste lite bloggar låg den lilla taggen av obehag och sorgsenhet kvar, och lär göra det ett tag till... Livet är så ofattbart bräckligt.
Jag skakar av mig lite till, fortsätter att skriva det som jag egentligen skulle skriva. Om helgen. I fredags var vi som sagt på Popaganda med lite mediemänniskor, och hade en riktigt kul kväll. Den började med vrålregn (som är min definition på ösregn gånger hundra), men det avtog när vi närmade oss festivalområdet. Vi hängde ett bra tag på ölområdet och drack öl och cider och snackade. Johan och jag tappade bort de andra när vi klämde oss fram för att se Thåström lite bättre från ölområdet. Efter en stund lämnade vi det, och gick ned och ställde oss framför scenen. Vilken skillnad, vilken känsla. Superbra och extra glad blev jag när han avslutade med "Du ska vara president". Höll om min älskade, fina man och kände mig lycklig genom hela kroppen (och så skäms jag nästan när jag skriver detta, med tanke på vad jag skrev ovan..). Efter konserten tog vi en taxi hem till vår tysta lägenhet, och det var så skönt att landa i sängen. Men utanför vår port, i den indiska restaurangen, hade ett stort gäng kändisar precis avslutat en fest och stod och raljerade högljutt, så vi stannade till lite och tittade på Henrik Schyffert, Pål Hollender och Per Lernström med flera. Sen fortsatte vi tjuvkika lite genom fönstret...
Nästa morgon åt vi god frukost med bröd från Bakery & Spice som jag gick iväg och köpte och sen åt upp nästan hela själv. Johan åt sin favorit-bakisfrukost bacon och grapefrukt, som han hävdar passar mycket bra ihop. Sen slappade vi lite innan det var dags att ge sig på klädkamrarna. På nolltid såg vår fina lägenhet ut som helvetet, i synnerhet som vi tömt barnens rum i vardagsrummet också. Så kom pappa och målade medan vi fortsatte röja på olika håll. Pappa målade klart ganska snabbt och jag rensade kläder medan Johan tvinnade sladdar och dubbelkollade innehållet på ett gäng gamla CD-skivor och minneskort. Det är tur att jag har honom för såna saker, jag får andnöd och panik vid åsynen av alla dessa sladdar och skit, men Johan är systematisk och rullar upp och fäster med klämmor och gör fint. Sen började vi plocka in allting och det som återstår nu är bara att bära ned i källaren.
Vid femtiden gick vi ned och köpte pizza och så kollade vi på senaste Suits-avsnittet och sen på Hunger Games som var bra. Efteråt bar vi in barnmöblerna i det fina vita rummet och sen gick vi och lade oss.
Idag ska vi bära ned allt utrensat i källaren - det är min absoluta hatdel av rensandet, har inte så mycket emot att rensa men avskyr att bära... - och så äta brunch med Oskar och Filippa på Arizona. Sen är det egentligen Nickelodeon-dagen på Grönan och vi har gratis åkband men jag vet inte om vi kommer att orka eller om barnen kommer att hinna hem tills dess. Risken är stor att vi hoppar över det, även om det hade varit kul. Nu är det frukostdags för mig...
