Att få känna sig Duktig

Ibland tror jag att det är värt att göra vissa saker, inte så mycket för tillfredsställelsen att faktiskt göra dem, utan för att efteråt få känna sig duktig över att ha gjort dem. Som nu när jag sitter här nyduschad efter ett träningspass och bara känner mig så extremt Duktig. Duktig för att jag kör bodypump i nästan åttonde månaden och Duktig för att jag orkar nästan lika tunga vikter på överkroppen fortfarande. Och lite Duktig för att jag faktiskt är mogen nog att köra lätt på ben och hoppa över vissa höftpåfrestande rörelser. Så jag sitter här och känner mig lite allmänt Duktig (fastän jag egentligen avskyr det präktiga ordet Duktig...) och väntar på att maten som min tillika Duktige man lagar ska bli klar.

Köksmys

Jag älskar vårt kök! Det utstrålar värme och mys och har snabbt blivit mitt favoritrum i lägenheten. Jag ser fram emot allt bakande och nestande jag ska företa mig så snart jag slutat jobba.

Jul in da hus

Före

Efter

Igår kväll instiftade vi våra egna nya traditioner och efter en svettig sejour i trängseln på Clas Ohlsson för att inhandla fot, glitter, belysning och kulor, gick vi på kvällen ned på St Eriksplan och köpte oss en nedprutad silvergran. Johan hade vissa invändningar mot glesheten i granens övre regioner men jag som är en lättillfredsställd själ tyckte att den var fin. Lite sned och lite glest när ornamenten tog slut, men dock en julgran! Även balkongen fick sig en ljusslinga och köksfönstret var dekorerat sedan tidigare. Vi satte på en knastrig jul-LP och sjöng med i de välbekanta melodierna, innan vi senare gick och lade oss med stängd sovrumsdörr eftersom det är så ljust i lägenheten av all extrabelysning.

Dags för profylax

De två senaste veckorna har Johan och jag gått profylaxkurs. Precis som de flesta andra hade vi fördomar om rostbrun pysch, heltäckningsmatta och krystande i grupp. Jag hyser ju dessutom en viss antipati mot gruppaktiviteter, här dessutom en med bara en massa gravida. Våra fördomar var väl förutom plyschen inte helt obesannade, men faktum är att jag tror att det var det bästa vi kunde göra. Plötsligt känns både tanken på att det faktiskt kommer att komma ut en bebis, och på att förlossningen är i ganska snart antågande, både verkliga och efterlängtade.

Förlossningsfilmen som vi fick titta på var obehaglig och närgången, men samtidigt växer känslan av att det här ska bli en grymt häftig utmaning allt starkare. Att lära sig andas rätt för att kapa smärttopparna, att ställa varandra rätt frågor innan och försöka göra denna händelse till en så smärtfri och bra upplevelse som möjligt, både för oss och barnet, det känns iallafall hittills ovärderligt. Och inte minst för oss båda att förstå Johans viktiga roll i det hela, som mamma har man ju redan en rätt självskriven huvudroll, men partnerns roll som coach och stöd ska inte underskattas.

Och under kursens gång växte sig min stolthet och kärlek till Johan, pappan till mitt barn. Medan det tydligt syntes hur obekväma vissa av de andra papporna var i detta samanhang - en gick till och med ut och pratade i mobiltelefon under större delen av förlossningsfilmen - var Johan helt engagerad och närvarande och än en gång häpnades jag och imponerades av hur snabbt och lätt han tagit sig till detta faktum att hans liv ändrats så drastiskt och att detta stora snart kommer att ske. Det är förstås en stor förändring även för mig, men jag visste ju att jag var redo för det, annat med Johan som nog inte sett sig här på ett tag. Jag tror att vår kärlek och trygghet syntes utåt för när det blev dags för ett par att läsa upp hemläxan, en berättelse om sin drömförlossning och ens målbilder under förlossningen, hamnade förstås lärarens blick på oss. Och jag kunde inte låta bli att känna mig lite stolt över allt hennes beröm efter att ha hört våra berättelser, som om det vore en godkändstämpel på att vi kommer att fixa det här. För det kommer vi - tillsammans.

Världens finaste ärta

Graviddum och lite magbilder

Här kommer nu lite magbilder, mer eller mindre påklädda... Börjar bli en riktig tjockis!

Idag hade jag mediemöte där jag som vanligt nuförtiden fick frågan "När är det dags?" "Februari" svarade jag som vanligt. "Första, andra?" frågade killen. "Tolfte" svarade jag. Kan man skylla allmän dumhet på graviditeten?? Hihi.

Kropp och knopp

Tidig vintermorgon i Mariefred

Tillbaka i verkligheten efter en djupdykning ned i mig själv på kurs. Fem dagars hjärnmangling och gruppleverne gjorde starka intryck, men tillbaka i vardagen känns det ungefär som vanligt igen och jag känner inte riktigt att jag blivit en mer komplett eller Bättre Människa. Vad jag dock känner är i rumpan efter att ha suttit ned i tolvtimmarspass de fem dagarna. Sista dagen var jag nästan tvungen att stå upp för att det gjorde så ont i svanskotan.

Min rumpa är ett hett topic just nu. Till min förskräckelse insåg jag för några veckor sedan att den ändrat form och tappat sin vanligtvis något negroida form till förmån för ett mer platt tillstånd. Den har inte blivit mindre, bara plattare och jag känner mig berövad min kvinnlighet. Även om den delvis kompenseras av andra kvinnliga attribut just för närvarande. Men fasiken om den inte kommer tillbaka efteråt, jag har ju starka förhoppningar på att bli lite läckert amningssmal men till det vill jag inte ha en platt bakdel. Om man får välja. Jag menar jag. Man får man inte säga om sig själv har jag lärt mig på kursen.