Halvviktiga saker

Mitt liv för närvarande är fullt av komihåg. Som heltidsarbetande med tre ungar på tre ställen krävs det onekligen att man har en del i huvudet. Så vi kämpar för att komma ihåg skridskor, matsäckar, extrakläder, frukt och överdragisar och lyckas för det mesta - men visst har det blivit en del extraturer med hissen, så många att det känns som ett skämt vissa morgnar. Det allra viktigaste brukar vi få med oss men för egen del är det som att alla mina nice to have-saker har hamnat i ett eget fack och är stört omöjliga att komma ihåg. Jag glömmer konstant matlådor (i de fåtal fall jag har någon, då står den oftast kvar hemma i kylen), min bok som jag tänker att jag ska läsa på tunnelbanan och mitt headset som jag sen alltid saknar. Och lite läppguck, örhängen och sånt. Det får väl bara vara så just nu, helt enkelt. 

På hemmafronten börjar det äntligen ljusna efter en vecka med kräksjukan från helvetet. Olivia kräktes så mycket och så länge att vi nästan blev oroliga. Efter tredje dygnet av minimalt med intag och dör varenda brödsmula bara ned och vände i magen tyckte vi att hon började se alldeles mager ut och började fundera på om vi skulle gå till doktorn. Men kräksjuka barn brukar ju vara måttligt populära på läkarmottagningar, så vi började med att trycka i henne lite vätskeersättning och sen vände det faktiskt. Så nu är alla tre friska men Olivia är hemma även idag för att klara av den sista karantändagen. Johan har varit hjälten denna vecka och jobbat hemma så att jag sluppit vabba, men nu femte dagen, tror jag att till och med hemmakära Johan börjar få lappsjuka...

Nu är jag på jobbet och kan bara konstatera hur mycket lättare livet är när barnen samarbetar på morgonen, solen skiner och tjocka vantar som alla hatar är utbytta mot tunna tumvantar som alla gillar!

Finunge på väg till skolan

Och när man bara hämtar ett barn och solen skiner kan man gunga lite efter dagis också!