Bubblan som sprack

För det mesta lever jag livet i min lilla bubbla. Familj, jobb, vänner, logistik, träning, matlagning, städning och så vidare. För att känna mig som en bättre människa sopsorterar jag av bara helskotta, köper ekologiskt och har dåligt samvete över att vi äter för mycket kött. Så knallar dagarna på och oftast håller jag tankarna på världen därutanför ganska stången. Förutom när det gäller semester och lite mer lättsamma saker. Ofta skänker jag en slant till tiggarna på gatan, ser alltid till att se dem och le mot dem, är medlem i massa välgörenhetsorganisationer, men tänker oftast bara på mitt eget liv och mina små problem. Hemska saker i tidningen bläddrar jag förbi och bilder av lidande barn i till exempel Syrien har jag aldrig fastnat med blicken vid. Orkar inte, kan inte ta in. Jag knallar på i min lilla minicityvärld och tycker att livet på det stora hela är ganska bra.

Men ibland stormar världens elände in och rubbar min tillvaro. Ibland ruckas min hoppfullhet och bubblan börjar luckras upp. Igår tittade Johan och jag på en dokumentär om en nationalpark i Kongo, Virunga. Den inleddes med en krönika över européernas kolonialisering, svartvita bilder på barn med stympade armar, på krig och elände, fast på ett ganska sakligt och odramatiskt sätt. Och övergick till vackra svepande bilder över en fantastisk natur, för att landa i några tappra soldaters beskyddande av bergsgorillor och naturliv i den magiskt vackra nationalparken. Under sjön i nationalparken, där befolkningen livnärde sig av ett alltmer trytande fiske, fann man olja och oljebolagen började elda på lokala konflikter i området, alltmedan djurskötarna kämpade för sina gorillor. En ung fransk fotograf vägrade lämna landet och återgå till det som hennes kompisar hemma kallade ”metro, boulot, dodo” (typ tunnelbana, jobba, sova – alltså livet ungefär som jag beskrev det), hon sprang med lokalbefolkningen när ännu en falang av rebeller stormade in och hotade att ödelägga allt. Soldaterna i nationalparken behöll sin befästning, och jag satt med en klump i magen och såg de oroliga gorillorna vanka fram och tillbaka medan granaterna smällde i fjärran. En av gorillorna, hela hans familj hade blivit dödad av tjuvjägare när han var liten, klarade inte stressen. Han fick diarré på natten och låg ihopkrupen i fosterställning mitt på golvet i flera dagar, innan han somnade in för att inte vakna mer. Under tiden tjuvfilmade den unga fransyskan de iskallt beräknande engelsmännen som jobbade för oljebolaget och som betalade folk för att ställa till oreda i regionen. Ja ni fattar. Dokumentären tog slut, och vi satt som glosögda zombier i soffan. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur jag pillar vekarna ur värmeljushållarna för att det ska gå att återvinna dem.. Till vilken nytta liksom? Mitt enfaldiga sopsorterande kommer aldrig att kunna ställa världen till rätta eller vinna kraft över de mäktiga kommersiella krafter som styr i världen. Var vore Afrika med sina gigantiska naturtillgångar om inte ett gäng heltokiga européer hade trott sig ha rätt att ta över kontinenten och göra människor till slavar, medan de utarmade deras länder och skapade konflikter som aldrig går att lösa?

Jag är verkligen inte den som skriver om sådant här bäst, och jag är inte den mest pålästa. Min blogg är ju bara min lilla mammaventil i vanliga fall. Men ibland bara stormar världen in och jag känner mig som en usel människa om ni inte förstår att jag tänker på annat än kladdiga haklappar och vantbråk.  Och just nu känns allting bara väldigt hopplöst.