Eliasson

Konstigt det där med alla skumma smeknamn man ger barn, utan att riktigt veta hur det gick till.. Jag skrev ett inlägg om det för länge sen. Elias går här hemma under namnet Eliasson, ibland förkortat till Son-son (kort O, inte som någons barnbarn). Han får också heta Gubbungen. Hursomhelst, lilla gubbungen är skruttig igen. Han flåsar och hostar en riktigt läskig hosta, såpass att jag bokade tid för honom på Närakuten idag för att se om de kunde inhalera honom igen, natten till idag var inget vidare... Men läkaren tyckte att han lät bra och snabbsänkan visade inte heller på något, bara en liten förhöjning,  men han har feber och är hängig så jag håller inte helt med. Men ändå skönt att ha fått läkarögon på honom. 

I övrigt så har vi börjat med lite mer riktig mat, men eftersom han aldrig blir frisk kan jag inte sluta nattamma. Han äter nu en liten lunch på dagen, jag har lagat eget och mixat men testade igår och idag lasagne på burk, men det gillade han inte. Klok kille! Gröt gillar han mycket men med välling är det tvärkört. Minns ju från de stora att det tog några veckors ihärdighet för att få dem till vällingdrickare, men Elias verkar inte ha någonting emot smaken utan fattar bara inte flaskan. Han bara tuggar på den och stoppar den under tungan, tills han tröttnar på vårt tvångsmatade. Även nappen verkar han ha slutat med, tuggar på den eller spottar ut den och vill inte ha någon napp. Istället vill han gärna använda mig som napp. Jag vet inte, men lite känns det ju som att det går åt fel håll?! Tur att han är så ofantligt söt och mysig så att man står ut ändå!