En dag vid Mälaren

Klockan är halv nio och jag ligger i en säng i en liten stuga och väntar på att mina barn ska vakna (min make snusar förstås också, men honom väntar jag inte på, han sover tills han blir väckt och kan sova precis hur länge som helst...). Behöver kissa men vågar inte gå ut för dörren låter så förskräckligt så då väcker jag alla... Så jag kniper och skriver lite... Vi är i Sandviken utanför Södertälje och hälsar på hos Nadias bästa kompis Emilia på landet. De blev så överlyckliga att se varandra igår när vi kom, fick nästan en tår i ögat när de kramades och kramades och aldrig ville sluta. Det är ett underbart ställe det här, så nära stan och ändå så lantligt och fint invid Mälaren. Familjen har en härlig sjötomt och även en vedeldad tunna med utsikt över vattnet och igår efter att vi ätit lunch badade vi (dvs jag och barnen, inga andra vuxna) först nere i vattnet och sen i tunnan. Johan och Niklas satt i i flera timmar i tunnan tillsammans med de tre tjejerna medan Helena och jag hängde i solen nere vid vattnet och softade med lilla tjejen Selma som sov i vagnen. Mycket skönt!

Pappor med barn i tunnan

Nadias nya fotogest

Nadia och Emilia simmar långt

Olivia matar änderna, så söta små ankungar

Softar...

Två timmar senare...

Sen skulle vi laga middag, och då ville Nadia byta om och så började hon kamma sitt hår. Och sen hamnade hon i nåt slags psykbryt-trance som skrämmer mig rätt rejält. Hon kammade frenetiskt och försökte sätta på ett diadem som inte satt som hon ville. Hon stod säkert framför spegeln i en halvtimme och kammade och kammade och tillslut bröt hon ihop och skrek och vrålade och storgrät, samtidigt som hon fortfarande frenetiskt försökte sätta diademet perfekt. Tillslut tog jag bort diademet och Johan fick bära ned den vrålskrikande, sparkande och fäktande femåringen till vår stuga där jag stängde in mig med henne och satte mig på golvet med henne medan hon vrålade, grät, skrek och sparkade om att hon ville ha sitt diadem. Jag försökte hålla mig själv lugn men växlade mellan att vara arg, ledsen och genuint orolig över att det är något fel på vårt barn. Det där beteendet kan ju inte vara normalt och jag har ingen aning om hur vi ska bemöta det. Jag trodde att hon vuxit ifrån dessa utbrott, men just nu har hon dem minst en gång per dag. Jag bestämde mig sittandes där med mitt sparkande och skrikande barn för att vi måste kontakta någon barnpsykolog bara för att få lite råd om hur vi ska hantera henne, och Johan och jag satt länge och pratade om det sen på kvällen.

När hon äntligen lugnat ned sig var jag helt slut och som alltid fick jag lite sammandragningar av hennes bråk. Ingen fara, men jag bara hoppas att vi ska mäkta med tre barn, tänk om vi får ytterligare en sån där viljestark, bråkig unge....

Vi grillade iallafall nere vid vattnet och efter att vi lagt barnen satt vi vuxna kvar nere och såg ut över solnedgången och drack rosé, öl och alkoholfritt bubbel och snackade tills myggen jagade bort oss och vi flydde inomhus.

Tidig solnedgång....

...och några timmar senare.

När vi sen gick och lade oss vid halv ett hörde vi att båda våra barn låg och storgrät och rusade dit. Olivia hade ramlat ur sängen men krupit upp igen men grät och grät och jag vågar inte tänka på hur länge de legat där och gråtit utan att vi hört, stackars små älsklingar... De somnade iallafall snabbt och jag likaså och drömde om att jag fått missfall i vecka 31. Usch. Skönt att vakna och känna lillkillens sparkar. Nä nu måste jag gå på toa, kvart i nio kan de väl vakna?! Men härligt att även barnen tar sommarlov på morgnarna!


- Posted using BlogPress from my iPhone