Gråt och oro

Ja, det är faktiskt två attribut jag bär nära just nu. De hänger inte nödvändigtvis ihop. Gråten rör sällan mig själv, men jag är så blödig så vet inte vart jag ska ta vägen. Ibland vill jag bara stänga in mig i en låda och sluta läsa tidningar och titta på tv. I förra veckan hulkade jag en kväll först till Kronjuvelerna där huvudpersonens lillebror med Downs syndrom försvann och sedan blev hennes föräldrar innebrända. Tårarna rann, men det var iallafall fiktion. Men efter det tittade vi på en dokumentär om Grekland och då hulkade jag ännu mer när en skolpsykolog med tårarna rinnandes berättade om barn som kommer till skolan bleka och matta efter att inte ätit på flera dagar, eftersom familjerna inte har mat för dagen. Löner och pensioner har minskat med mellan 35-45% på ett år, miljontals jobb har försvunnit och vanliga människor lever utan elektricitet och vatten. En familj kokade tre ägg som familjen delade på till middag i ljuset från en stearinstump. 2011 (och nu 12) i ett civiliserat Europa. Denna kris har nästan helt gått mig förbi men jag hade svårt att somna på kvällen sen, den lille gubben som med gråten i halsen stod i socialbutiken och berättade för journalisten (för han ville inte säga det till kameran) att han fick tigga ihop till resten av sitt levebröd, ville inte lämna mig.

Och härom dagen började jag läsa en roman om andra världskriget. En flicka i Paris låser in sin lillebror i ett skåp när hon och hennes föräldrar blir hämtade av Gestapo. Eller rättare sagt franska polisen som spärrar in tusentals familjer, fler barn än vuxna i en sporthall, innan de blir fraktade till Auschwich (hur det nu stavas, vill inte googla på det...). Lilla flickan tänker bara på sin lillebror som är kvar hemma i skåpet.. jag har inte kommit längre, så jag vet inte hur det slutar. Jag vet inte heller om den där händelsen är sann, jag tror det, ja alltså inte skåpet men det andra. Så nu ligger jag och hulkar i sängen på kvällarna också, förintelsen är ju av sådan gigantisk sorgeskala att jag knappt kan föreställa mig alla hemskheter. Kanske lika bra det, jag vill nästan inte veta.

I samband med allt detta oroar jag mig också något enormt över mina barn. Ibland nästan undrar jag varför jag skaffade barn och gjorde mig så sårbar. Jag är konstant livrädd över att något ska hända dem och jag kan inte låta bli att föreställa mig alla möjliga hemska scenarion som jag sen får tvinga ur huvudet och gå och ta i trä. Johan fnissar när jag konstant knackar i sänggaveln när vi ska somna, eller börjar dunka i soffbordet när vi kollar på tv. Jag kan inte rå för det, oron är så stark ibland och då vill jag bara sluta jobba, sluta ha barnen på dagis och bara ha dem nära mig jämt för att kunna ha full koll på allt. Men det går ju inte. Och jag är faktiskt ingen hönsmamma i vardagen, det är bara när min fantasi sätter igång som allt det hemska börjar hända. Så det är bara att hoppas att fantasin är just fantasi och att ingenting hemskt någonsin händer mina barn, eller min man, eller mig själv för den delen, för jag vill ju inte att mina barn ska behöva växa upp utan mig. Peppar peppar ta i i trä. Igen.

.