Imorse gick vi ut för att lämna veckor av recycling som höll på att ta över vårt kök. En liten julklapp blev det också. Ute var det för första gången på länge sol och kallt. Aaah. Sen hem och sova med tjejerna, men Nadia sov bara jättekort eftersom hon somnade i vagnen och vaknade när jag bar över henne. På eftermiddagen sen hade vi alltså lite ensamtid med Nadia, då Pia tog Olivia ut på lite promenad och julshopping. Vi andra tre promenerade ned till Stadsbiblioteket. Där träffade vi en tjej från Nadias dagis (fast fem år gammal från en annan avdelning) och tjejerna ritade lite ihop och sen tittade vi på lite böcker. Nadia är ju som bekant något av en sprakfåle utan större intresse att sitta stilla och bläddra i böcker men hon greppade en bok och ville absolut låna. Och personalen var så snäll, trots att de stängde och att Johan hade en gammal skuld som han inte kunde betala eftersom kassan stängt, lät de Nadia låna sin bok.
Sen gick vi och fikade. Nadia fick en chokladboll och en Mer och var mycket nöjd en stund. Tills hon ville ta av sig byxorna och inte fick det. Då blev hon rosenrasande och vi som hunnit dricka upp vår kaffe, fann det för gott att packa oss ihop och gå ut där det snöade. Sen Nadia började potträna sig själv har hon ju aldrig blöja hemma (utom när hon sover förstås) men hon har inte alls förstått att hon inte kan dra av sig brallorna varsomhelst. Men det kommer väl, och vi får väl ta även denna fight så länge.
Ytterligare en fight blev det när vi kom hem och jag tänkte att vi skulle göra ett nytt badförsök. Laddade med att fylla hela baljan med skum, som hon ju älskar. Skummet var kul, men hon vägrade komma närmare än en meter till baljan, så det slutade igen med en improviserad handfatstvätt. Hennes ganska långa hår är så smutsigt att det är alldeles stripigt nu, vet inte vad man ska ta sig till om detta fortsätter?!
Olivia har återgått till sina femmorgnar och nu har även Nadia börjat vakna vid den tiden, även om Olivia fortfarande sover. Och så väcker de varandra. Jag brukar försöka vara positiv och se saker från den ljusa sidan, men detta börjar tära på mig. Det känns som att jag lever i konstant mörker och det är så tröttsamt att vakna med en känsla av besvikelse varje morgon. Jag vet inte hur länge de kan fortsätta såhär, nu är det närmare två månader och det tär... Mamma Julia är trött på att inte få sova, trött på lååånga morgnar och trött på att vara trött. Och så lite trött på bråk och brottning och arga barn. Men det ljusnar väl någon gång. Kanske samtidigt som mörkret därute blir lite mindre kompakt.
.
1 kommentar:
Vännen, förstår att det känns jobbigt och som om det aldrig kommer att vända. Men det vet vi ju att det gör till slut! Dock kan man ju känna sig väldigt sliten under tiden... Om det är till någon tröst så SER du alltid pigg och snygg ut iaf! Kram
Skicka en kommentar