12 oktober 2008. Med en åttamånaders Nadia i vagnen promenerar Johan och jag en fin höstsöndag bort till Pampas och äter brunch. Jag har på mig ett par nyinköpta jeans i en storlek större än jag brukar ha, och en poncho. Jag minns att när jag såg mig i spegeln i hissen på väg ned, tänkte att "det här ska jag nog inte ha på mig igen, jag ser ju helt gravid ut!" Mycket riktigt. Ett graviditetstest några dagar senare visade att så mycket riktigt var fallet, och ett ultraljud några dagar därefter, att jag gått igenom en halv graviditet utan att misstänka något.
När den allra värsta chocken lagt sig kände jag mig mest dum. Hur hade jag kunnat undgå alla tecken och hur hade jag inte kunnat se den växande magen? Ett år senare går jag runt med samma röda vagn och åkpåse, med samma lilla kudde, samma skötväska, men en ny liten bebis. Det är faktiskt ganska ofattbart, även för mig.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar