Musik

Plötsligt har Nadia fått ett enormt intresse för musik, eller "mik" som hon behändigt förkortar det till. Ständigt går hon fram till stereon och ropar "miiiiiik". De tre barnskivor vi har - sådana där som man får med till Skattkammarböckerna som vi fått i present, går varma och efter dessa sjukdagar börjar de göra mig smått spyfärdig. Dessutom mal de oavbrutet i min hjärna på kvällarna när jag ska somna; "Nyss så träffa' jag en krokodil som körde runt i en bil" om och om igen. Men Nadia har roligt och står framför stereon och gör rörelserna till låtarna. Därför byter jag ut barnskivorna mot vuxenmusik bara ibland när jag inte står ut längre.

Nu har hon också börjat sjunga själv. Hittills består repertoaren av "huja" ("Blinka lilla stjärna där, hur jag"... osv) och "acka di, acka di" ("Lilla snigel, akta dig") och det är väldigt gulligt. Men som vi sjöng för henne när hon var bebis och vi stod där och vaggade och vaggade i det oändliga, så vore det väl konstigt om inte lite intresse fastnade. Eller kanske tvärtom i och för sig, hon kanske borde blivit avskräckt från musiken för all framtid med tanke på min vaggvisestil.

Johan och jag har helt olika stil. Han som är en musiker i själ och fingrar, sjunger långa, fina sånger som han kan hela texten på. För Nadia som bebis så var det mycket Thåström och Ebba Grön, blandat med Cornelis och lite Winnerbäck och så en del klassiska gamla barnvisor. Men aldrig samma sång två gånger i rad, eller ens två gånger samma nattning.

Jag själv kör ett annat race. Jag stänger av hjärnan och så kör jag de fåtal sånger jag har på min vaggviserepertoar på repeat. Det har blivit hundratals Trollmor, Idas sommarvisa och Ett gammalt fult och elakt troll (vad den nu heter) vid det här laget. Jag antar att barnen somnar av ren tristess tillslut. Vi får hoppas att de ärver sin fars musikalitet och inte min.



.

Trötta sjukstugan

Vissa dagar vill man liksom att de ska ta slut redan innan de börjat. När man går upp på morgonen och bara längtar tills man ska få gå och lägga sig igen. Igår var är en sådan dag. Idag har god potential. Igår natt vaknade jag klockan tre, från att ha sovit oroligt och hostat (och förstås redan blivit väckt av Olivia några gånger) och kunde inte somna om. Hostan blev bara värre och när jag lyckats väcka både Johan och Olivia, gick jag upp och surfade på Fass för att se om jag fick ta någon av de hostmediciner vi hade hemma. Det fick man inte om man ammade, visade det sig (tur att jag kollade) så jag drack lite te med honung i och gick såsmåningom och lade mig igen vid fem. Men jag var så trött när väckarklockan Nadia ringde klockan sju och att hon dessutom vaknade med igenklibbat öga gjorde ju inte saken bättre.


Ögoninflammation är tydligen extremt smittsamt (i synnerhet mellan barn som petar på allt och varandra) och de har varit väldigt tydliga på dagis att barnen inte får komma innan det är helt borta. Olivia hade det i förra veckan och nu var det visst Nadias tur. Så jag stannade hemma med en i övrigt pigg och rastlös Nadia och gjorde mitt bästa för att få dagen att gå. Hela tiden med en brusande treo-känsla bakom ögonen och en omöjlig önskan om att få vila. Jag såg min chans när Olivia sov på eftermiddagen och det var dags för Nadia. Men hon är mycket mer svårlagd nu de dagar hon inte går på dagis, som att hon inte gör av med lika mycket energi. Så jag fick lägga all min energi på att få henne att somna och tillslut somnade hon faktiskt i min famn, vilket är ett tecken så tydligt som något på att nåt är fel.


Så när Nadia var lagd såg jag äntligen min chans till lite vila. Hann lägga mig på soffan, knäppa på tvn på låg volym och ligga i ca sju minuter innan jag hörde Olivia från sovrummet. Så jag tog upp henne och efter en stund halkade hon och slog näsan i golvet där hon låg och kryptränade och gav upp ett vrålskrik. Vilket förstås väckte Nadia och så var hela karusellen igång igen. Jag gav upp alla tankar på vila och vände dem mot lite frisk luft istället. Så jag klädde på barnen och gick iväg och handlade middag.

Sen igår kväll när vi äääntligen fått gå och lägga oss, vaknade vi till av att Nadia vrålhostade och grät. Så vi satt hos henne ett bra tag, gav lite Alvedon och försökte få i henne lite honungsvatten för att lindra för halsen som hon verkade ha så ont i när hon hostade. Johan satt kvar hos henne länge och jag var med Olivia som ju också vaknade såsmåningom. Och så följde en natt som var rätt okej om man bortser från Olivias strultimme vid fyra. Det är en vanligt förekommande timme då hon bara ligger och stökar och inte vill sova. Inget kul men bättre än skrik, antar jag.

Och idag var Nadias båda ögon igenklibbade och jag förberedde mig på ännu en heldag med båda kidsen. Min enträgna huvudvärk är tillbaka och blir det inte bättre snart får jag nog gå till läkaren. Jag är så ovan vid att ha ont i huvudet och det är verkligen superjobbigt när alla ljud blir mångdubblade och jag får ännu mer ont när Nadia kastar en kloss i golvet eller något sådant. Ja, det var allt från sjukstugan för idag.

.

Finaste Nadia

De senaste dagarna har jag fått förmånen att umgås lite på tuman hand med Nadia. Det händer inte så ofta, för det allra mesta har jag ju en bebis på höften. Men igår skulle jag träffa Hanna och Cissi med barn i en park och eftersom de var sena och vi tidiga, hade Nadia och jag lite tid att leka lite ihop. Det är så sällan jag kan åka rutschkana med henne och engagera mig till fullo. När jag har Olivia med är det ju alltid delat fokus och det är jag helt övertygad om att Nadia känner av. Hon är alltid mycket jobbigare när jag är ensam ute med båda.

Hursomhelst, nu hade vi tid att leka ihop och även ikväll när Johan är på match och jag lade båda barnen men Nadia inte ville somna. Hon blir helt enkelt inte lika trött när hon inte går på dagis (det var stängt idag) och istället för att bråka med henne, lät jag henne komma upp och leka ett tag. Hon var på strålande humör och då slog det mig, som det så ofta gjort tidigare, vilken fantastisk liten människa hon är.

Nog för att hon kan vara påfrestande med sitt humör och sin ständiga fart, men hon är ett kärleksfyllt litet energiknippe som man ofta inte kan annat än skratta åt. Jo man kan bli supertrött och skitförbannad på henne också. Men när hon går runt och skrattar och högljutt deklarerar namnet på allt hon ser, med lite avbrott för "Enning!" (Henning, låtsasfarfar som hon tycker mycket om och blivit påmind om idag när farmor varit på besök) och placerar små pussar på mina armar, då sväller det av kärlek inom mig.

Strax före åtta tog jag henne i handen och så gick vi in i hennes rum och jag lade henne i sin säng. Hon ville att jag skulle sjunga och stryka henne i pannan, så jag sjöng några sånger och pussade godnatt på fötterna innan jag gick ut och stängde till dörren och hörde henne somna nästan med en gång. En fin stund med min fina fina skatt.

.
.

Strumpor... och lite till.

Jag läste nånstans att för att förenkla i tvättsorteringen skulle man bara ha enfärgade strumpor till barnen. Lät ju jättebra. Men ett litet problem uppstod. Det FINNS inte enfärgade strumpor för barn. Inte nog med att det inte finns enfärgade, det EXISTERAR överhuvudtaget inte könsneutrala eller vanliga strumpor. Vill man inte ha militärgröna sockor med fotbollar eller transformers, är man hopplöst utelämnad till rosa botten med söta motiv.

H&M är allra värst. Detta svenska företag som man likt ett Ikea kunde tro skulle handla om jämlikhet och sunda värderingar, har de mest könskonservativa barnkläderna av alla. Jag blir alltid lika förbannad när jag vågar mig in på deras barnavdelning. Lyckas man som förälder till flickor undvika de Hello Kitty-mönster de envisas med att trycka på allt, kan man ge sig fan på att de till synes normala jeansen har en hjärtformad ficka därbak och rosa sömmar, eller att tröjan är rynkad under bröstet (bröstet, på en ettåring...).

Jag är verkligen inte särskilt bevandrad i könsdebatten men jag tycker vad jag tycker. Och jag tycker att det är helt ok att tjejer får ha tjejkläder och killar slipper bära kjol. Men jag tycker inte att man behöver göra barn till små vuxna och alltid könsidentifiera dem. Jag har verkligen börjat tänka på att försöka säga barnen istället för tjejerna och så. Det känns skönt att vi har ett dagis som också jobbar så, där säger de oftast "kompisarna" om de andra barnen, och aldrig flickan eller pojken.

Tja, det började med strumpor och slutade med könstankar. Från smått till stort. Som livet ju är.

.

Farmor och mormor

Farmor och mormor med Nadia och Olivia. Fina ni!

.

Olivia 6 månader

I torsdags fyllde Olivia ett halvår och det är svårt att inte häpna över hur snabbt dessa sex månader gått. Hur vi gått från vad som i efterhand känns som ett stillsamt liv med ett barn (men som förmodligen inte var det) till detta ändå trevliga vardagskaos med full rulle jämt. Olivia har som barn ju blir, blivit en väldigt självklar del av vår familj och det är nästan svårt att föreställa sig livet innan henne. Nadia kan inte minnas mycket annat än livet som storasyster och jag måste ändå säga att trots att hon ju reagerat på alla möjliga sätt, har hon alltid varit så fantastiskt gullig mot sin lillasyster, ända från början och även nu. Hon kramas, pussas, busar och blir alltid glad över att se sin "Lia".

Olivia själv är en fortsatt lugn och glad tjej, om än lite jobbig på nätterna just nu. Hon vaknar ofta och vill amma, på BVC sade de att det är vanligt med andra barnet, de tar liksom den egentid med mamma som de får.. Vi måste nog ta tag i det snart, lite på samma sätt som vi gjorde med Nadia. Återkommer till det. Vi försöker styra om henne mot att mer äta på dagarna, jag börjar ju jobba om bara tre månader och behöver börja trappa ned på amningen. Nu äter hon en liten lunch och så välling på kvällen. Men hon vaknar lika ofta för det. Och mamman börjar känna sig lite trött efter nätter med vaknande varje timme. Men man klarar mer än man tror.

Olivia känns som en härlig liten karaktär. Även om hon ofta "bara hänger med", verkar hon oftast rätt förnöjd och hon ligger oftast och försöker krypa och pratar högt med dadadadaaaaah.

Den stora skillnaden denna gång är nog att jag inte har någon spädisnostalgi som jag hade med Nadia. När hon var bara två månader kunde jag titta på foton av henne som pyttebebis och undra vart tiden tagit vägen. Nu känner jag snarare att jag vill att den ska gå fort, att jag längtar tills saker ska bli lite enklare. Det känns inte alltid helt schysst mot Olivia att känna så, men jag tycker ändå att jag njuter av min lilla flicka och av att vara andragångsmamma.

Ett par nostalgibilder:


Jag bjussar på denna hemska bild. Olivia är tre veckor gammal och vi är ute på Ljusterö över påsk. Jag har munsår, är jättetrött, har sprängfyllda jätteboobiesar som läcker och amningskupor som sticker upp. Det här var också när Olivia började hosta och fick sin läskiga RS. Den tiden känns nästan overklig nu, så konstigt det var att bli mamma andra gången...

Syskonkärlek redan från början. En mysig morgon i pyjamas. Vi var livrädda för att Nadia skulle göra Olivia illa och visst kan hennes ömhetsbetygelser ta sig lite vilda uttryck ibland. Men inget värmer en förälders hjärta som att se sina barn älska varandra.

.

Nappsug efter dagis

Ingrid kör, Nadia passagerare

Napptjejerna...

Vi kom på att man kunde snurra på gungan, oj så kul!

Om och om igen...

Den gångna veckan har det varit lite som en kompisträff när jag hämtat på dagis, med både Linda och Frida där. En dag i början av veckan hängde Linda, jag, Nadia och Ingrid (och så Olivia förstås) ihop och gick till dagisparken och lekte lite. Precis som Nadia ville Ingrid ha nappen i samma ögonblick som hon såg sin mamma, trots att de klarar sig utan hela dagarna på dagis. Linda berättade att hon hört en barnpsykolog (Malin Alfvén som brukar vara rätt vettig) berätta att det kan vara barnens sätt att varva ned efter dagis och att det inte finns någon anledning att neka dem det. Det känns lite bättre för mig som oroat mig lite över att Nadia vill ha napp alltsom oftast nu, hon som bara hade den när hon sov förut.

,

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Idag skulle vi göra debut som trebarnsföräldrar. För att avlasta lite för Mimi bestämde vi på litet familjeråd härom sistens att vi ska ha Dylan en helg i månaden, och pappa och Titti en, så att min syster ska få varannan helg ledig. Idag var debut för oss. Mimi och Dylan kom redan vid tio och efter en jobbig natt sov vi alla utom Nadia igen, jag och Olivia i sängen och Johan på Nadias mysmadrass... Vi hade en skön dag med varmkorv (Dylan en, Nadia två), smågodis, parken och hyrfilm men så när vi skulle äta middag - en jättelasagne som jag laddat med medan Nadia sov middag och Johan och övriga barn var och handlade och hyrde film - bröt Dylan ihop. Jag trodde först det var hemlängtan men han var varm och sa att han hade ont i huvudet och halsen. En snabb koll med örontempen (som jag förövrigt fått låna av hans mamma...) visade på dryga 38 grader. Så det som jag hade tänkt mig som en storfamiljsmiddag blev tillslut Nadia som satt och åt lasagne med god aprit och repade vårt fina indiska bord med gaffeln medan Johan och jag turades om att trösta Dylan och hålla en trött Olivia på bra humör.

Vi lyckades ändå få Dylan glad igen med hjälp av Star Warsfilmen och lyckades lägga Nadia och Olivia medan Dylan satt vid den pausade filmen och sjöng Star Warstemat. Eftersom det ju inte är någon barnfilm fick han inte titta ensam utan någon som snabbspolade förbi de läskiga passagerna.

Vi trodde att han var på banan igen, men trots att han fick godis utan att behöva äta middag (sånt som man inte gör med sina egna barn, bara andras som man kan göra undantag med och inte behöver uppfostra) blev han snart ledsen igen. Han var ännu varmare nu, nästan 39 grader, men vägrade fortfarande Alvedon och halstabletter. Precis som alla sjuka barn (och jag har nog delat den känslan även som vuxen och sjuk långt hemifrån) ville han bara vara hos sin mamma. Vi såg ingen annan lösning än att ringa Mimi som hade middag och först be henne komma och hämta, tills vi kom på att Johan kunde ta en taxi med Dylan. Så nu har han burit iväg med en ledsen och varm liten femåring och jag kan bara konstatera att det blir inte alltid som man har tänkt sig.

Ska man se det positiva så är det ju att jag slipper titta mer på varken Star Wars eller dåligt tecknade Transformers! Hoppas nu han inte har smittat nån, eller så var det väl vi som rapidsmittade honom, min huvudvärk från helvetet håller fortfarande i sig och nu känner jag mig rätt allmänt förkyld också. Med hopp om en gladare, friskare och mer utsövd morgondag!

Några bilder från Dylan och Nadias korvlunch!
.

Huvudvärk

Efter att jag skrivit förra inlägget i förrgår kväll började jag känna mig lite hängig. Gick och lade mig tidigt men kunde inte somna. Johan kom hem vid halv tolv och då var det lite lättare att sova men jag började få ont i hals och huvud. Och så har det fortsatt. Jag har haft konstant huvudvärk sen dess och den vill inte ge med mig hur många Alvedon jag än trycker i mig. Skulle försökt mig på starkare grejer om det inte vore för att jag ammar och inte får ta så mycket annat än Alvedon. Ignorerade huvudvärken igår kväll och åt middag på Tranan med Lina, Jenny och Anna och det var så fantastiskt trevligt och gott att den försvann för några timmar. Men så kom den tillbaka med ny kraft inatt och det liksom ilar i hela skallen så fort jag sätter mig upp. Vilket inte var någon bra kombination med en Olivia som vaknade klockan fyra och inte ville somna om. Jag var trött som en gnu imorse när Johan tog barnen och när han och Nadia gått till dagis gick jag och lade mig med Olivia och sov i nästan 2,5 timme. Otroligt skönt, men huvudvärken sitter där den sitter. Blä!

Igår ringde de från dagis på eftermiddagen och frågade om jag kunde hämta Nadia eftersom hon verkade lite hängig. Javisst sade jag som ju själv var lite hängig och tänkte att jag väl smittat henne. Men när jag kom dit var hon hur pigg som helst och var inte det minsta hängig sen när vi kom hem heller. Min teori är att hon vaknat på fel sida och de aldrig tidigare sett en Nadia på dåligt humör...

Idag jobbar Johan halvdag vilken kommer otroligt lägligt, så han hämtar Nadia och jag ska försöka sova med Olivia igen nästa gång det är dags.

.

Tripp Trapp check, men puh!

Sitter i soffan, lägenheten full av matos och jag känner mig så slut att jag inte ens orkar ta för mig av den mat jag just lagat. Egentligen har väl den här dagen inte varit så mycket jobbigare än de normalt är, men det känns så. Jag tror det har att göra med att jag äntligen avslutat mitt Tripp Trapp-projekt. Samt att jag känner lite lite som att jag börjar bli sjuk. Men det ska jag förtränga som jag brukar, så brukar det försvinna.

Vi bestämde oss för att istället för att köpa en ny Ikea-stol till Olivia, ge henne Nadias gamla och sätta Nadia i en Tripp Trapp, eftersom hon ändå alltid vill sitta på vanlig stol nu. och inte alls gillar barnstolen. Men att hitta en begagnad sådan var inte det lättaste, inte om man har krav på bygel fram. Vit ville jag först ha, men det gav jag upp med en gång efter att konstaterat att de inte finns några sådana på andrahandsmarknaden. Efter att ha lusläst Blocket tjugosju gånger om dagen och ringt på ett otal annonser, hittade jag tillslut en fin en på Loppi.se vilket är extra bra eftersom en del av kostnaden går till organisationen Childhood. Så jag fick låna Elins bil igen och knallade iväg med Olivia i bilbarnstol och vagn, för att hämta bil. Sen körde jag till Bromma, körde fel eftersom vägbeskrivningen på hitta.se tydligen såg mig som fotgängare och föreslog en gångväg. Men jag hittade rätt tillslut och kunde hämta stolen. Sen körde jag hem, parkerade utanför och konstaterade att Olivia sov djupt.

Då gjorde jag nåt man absolut inte får. Istället för att bända upp henne och ta henne i babybjörnen som jag tänkt, lämnade jag henne sovandes i bilen och SPRANG upp med stolen, och SPRANG ned med alla Ikeakartonger från hyllan. Sen in i bilen där lillan snusade fortfarande, och iväg och kasta kartonger, lämna bilen och frakta hem oss igen. Med kortare avbrott för mjölk-, ost- och bröd- (från mitt nya tempel Bakery & Spice) inköp. Och så en snabbis in på Myrorna för att kasta in lite gamla barnkläder.

Jag kom hem halv tre, helt färdig. Ammade Olivia och sen iväg med syskonvagnen för att hämta Nadia. Nadia var på gott humör tills jag skulle klä på henne (allt hon hade på sig var dyngsurt från vattenleken). Då fick hon ett av sina allra härligaste utbrott och det var ingenting jag var direkt stolt över att visa upp de andra föräldrarna och dagispersonalen. Som tur var var både Frida och Linda där så jag fick lite hjälp och förståelse av dem. Frida och Walter hängde med oss hem och drack kaffe och lekte och det räddade nog min kväll. Eftersom Johan är på kickoff ikväll kunde den ha blivit rätt lång annars, men nu lade jag en trött Olivia halv sex och ägnade sen timmen tills Nadia skulle sova med att laga mat tillsammans med henne. Hon tycker att det är en riktig höjdare att vara med och laga mat och lyckas man bara hindra henne att slicka på den råa kycklingen, är det ett bra sätt att få maten lagad samtidigt som Nadia blir underhållen. Ikväll lagade vi kycklingbullar med quinoa, oliver och fetaost som jag hittat på själv. Gott!

Nu sover äntligen barnen och jag får sitta ned för första gången på vad som känns som hela dan. Pustar ut och hoppas att ingen vaknar på ett tag. Och funderar över hur sjutton man ska lyckas flytta på de där plattorna som sitter på stolen. De sitter som berget, och det gjorde de på alla stolar de hade på Loppis. Nån som vet?!

.

Dagismorgon

Jag var tvungen att ta ett par bilder på Nadia innan hon gick till dagis imorse. Hon såg så stor ut, som att hon skulle till skolan och inte till förskolan. Den vanliga jackkampen bevisade förstås att det är ett dagisbarn vi har att göra med, men sen kom de iväg iallafall och jag och Olivia fick pussar och kramar.

.

Livskvalitet?!

Johan och jag konstaterade något lite sorgligt igår kväll. Det var när vi pratade om Nadia och hur hon verkar sakna sin pappa nu när han jobbar. Så fort vi kommer hem från dagis ropar hon "poppa, poppa!!" men han är ju förstås inte där då. Det måste vara en stor omställning för en liten skrot som är van att se sina båda föräldrar mest hela tiden att en plötsligt inte är där.

Så då började vi prata om hur det blir sen när vi båda jobbar och barnen ska gå längre på dagis. Om det fortsätter så att de går och lägger sig vid halv sju, kommer vi ju bara att träffa dem ett par tre timmar om dagen! Det är ju inte klokt egentligen att man skaffar sig barn, älskar dem mest av allt i hela världen, och sen lämnar bort dem till någon annan för att bara umgås lite grann med dem när de är trötta och griniga. Vilket liv egentligen. Men vad ska man göra då, vad är alternativet?? Jag har iallafall inte den minsta lust att bli hemmafru, det är ett som är säkert.
Och så märker jag ju hur bra dagis är för Nadia, hur mycket hon tycker om att vara där. Hon hade inte haft lika kul hemma med mig, och inte jag heller.

PS Var mest tvungen att skriva nåt för att få bort den där äckliga bilden på äggen högst upp.
Meningslöst inlägg om ägg. :-)

.

Ägg

Min man gillar INTE ägg. Det vet alla som känner honom det allra minsta. Jag gillar ägg. Det vet inte alla, eftersom jag sällan äter ägg av ovan nämnda anledning. Så när Johan är borta och jag är hemma, då passar jag liksom råttan på att dansa på bordet. Eller iallafall att återställa min kolestrolhalt med dubbla ägg på knäckebröd. En alldeles lagom lunch denna dag då klockan snart är två, Olivia sovit i timmar och jag ännu inte lämnat mjukisbyxorna.

.

Fixarresultaten!

Hyllan på plats i Nadias rum.

Såhär ser det ut när det är städat och dammsuget.

Och så hallen. Tanken är att det ska komma bilder i ramen. Inom ett år eller så.

Man borde förstås haft före-bilder också. Men ni får lita på att det blev extremt mycket bättre (ni som inte varit hemma hos oss och sett kaoset live).

I sin fars fotspår

Vi fick två likadana röda gitarrer till Olivias namngivning. Eftersom de var så fina bestämde viss oss för att behålla båda och låta båda våra döttrar bli musiker som sin far. Här gör Nadia debut med sin, Olivia väntar lite på att motoriken ska komma ikapp.

.

Mamie avec Olivia

Min mamma är nog brunast i hela Stockholm

Imorgon åker mamma till Paris och sen tillbaka till Israel och jag vet inte när vi ses igen. Ska försöka ta med mig familjen och hälsa på men det är ju ett smärre projekt att resa nuförtiden. Hon har varit en enorm hjälp för mig under eftermiddagarna denna vecka, merci Maman! Och Olivia och hon hade det mysigt som ni ser.

.

Söndagsfix

I fredags fick jag en hel timme bara för mig själv. Jag gick och klippte mig och Elin var snäll nog att ta hand om Olivia under tiden. Så jag blev tvättad, klippt och plattångad och kände mig som en ny människa när jag kom ut från frisören. En ny och fattigare människa eftersom jag lyxat till det med dyra hårprodukter. Min frisör Marika som jag klippt mig hos i säkert tio års tid tyckte inte direkt att mitt hår var tipp topp utan häpnade över de dreadlocks jag själv kämpar med varje morgon, och hon kapade en rejäl bit. Nu när det fortfarande är rakt är det ganska långt, men jag kommer nog att sörja när det blir lockigt och kort. Men det växer väl ut igen.

Straight as an arrow

Igår röjde vi alltså hela hallen och rensade bort den gamla datorn och bordet som bara står och samlar skräp och avlastad skit och idag har vi återigen haft en effektiv dag. Först bar vi upp en massa på vinden och ned i källaren. Eller Johan gjorde, en var ju tvungen att stanna med barnen. Sen kom Mimi över för att barnvakta medan Johan och jag lånade Elin och Emils bil och for till Ikea för att handla bokhylla. Vi var mycket effektiva och Ikeabesöket blev bland det kortaste i världshistorien. Sen nu på kvällen har vi lagat mycket goda kycklingquesadillas med guacamole och sen ägnat oss åt att skruva ihop bokhyllan, som ska in i Nadias rum. Byrån som stod i hennes rum flyttade ut i hallen och det hela ser så mycket bättre ut än det gjorde innan. Det blir ingen ambitiös hallmakeover så länge det är fullt med barnvagnar där, känns inte så meningsfullt. Men nu är det iallafall beboeligt och ska förhoppningsvis inte störa mig så mycket som den gjorde innan.

Avslutningsvis lite bilder från lördagens utelunch i det härliga vädret:

Intressant servett

Blääää, morotspuré! Ingen kan se så förfasat äcklad ut som min Olivia.


Lite mer filosoferande

Mammavecka och fixlördag

Större delen av den här veckan har jag haft hjälp av min mamma. Hon kom hemflygandes från Israel där hon bor nu, i en vecka för att sällskapa med min syster och för att hjälpa mig med barnen. Och för att träffa min Osloboende bror i Paris sen. Mamma har kommit till mig varje eftermiddag och hjälpt till med dagishämtning och eftermiddagsunderhållningen. Man inser att man alltid borde vara två för att ta hand om två barn. Så ofantligt mycket lättare blir det, även om jag ändå känner mig rätt trött just nu och har kraschat i soffan varje kväll när barnen somnat. Men det har varit mysigt och hjälpfullt att ha mamma här och det har faktiskt gått väldigt bra med Nadia senaste dagarna. Det här med att gå hem direkt efter dagis verkar vara ett vinnande koncept. Hon har varit på gott humör och framförallt idag när vi varit hela familjen har hon varit så glad och gullig.

Idag har vi en fixarlördag där vi har lämnat återvinning, tömt tidningsinsamlingen och handlat. Jag kilade också iväg och körde ett träningspass. Återstår gör hallen, som vi utnämnt till kvällens projekt. Där jag sitter i soffan efter middagen, med datorn i knät , kan jag inte säga att jag är särskilt sugen, men på dagarna är det ju omöjligt att få något gjort när barnen är vakna och middag sover de nästan aldrig samtidigt. Så det är väl bara att bita ihop och konstatera att lördagskvällarna är inte vad de varit.

.

Mössleverans

Idag fick jag efterlängtad leverans i brevlådan. Jag som aldrig handlar på nätet, efter att ha letat efter en mössa som Nadia provade hos en kompis och var så fin i, i näranog varenda barnbutik i stan, gav jag upp och beställde direkt från tillverkaren. I mitt surfande hittade jag Olivias storlek till reapris så hon fick också en i annan färg. Egentligen gillar jag inte det där med att klä syskonen i likadana kläder i olika färger, men de var ju så fina i sina mössor.

Här kommer två suddiga sötnosar i sina mössor.

Tjejklubben

Härom dagen var det träff med tjejgänget hos Natte i Silverdal. Vi har känt varandra sen gymnasiet och man kan konstatera att saker och ting har ändrats de senaste åren. Från vilda tjejmiddagar där rödtjutet flödade, gärna följda av drinkbord och isbitsleken på Sture - till kaffe, förlossningssnack och mängder av barn och gravidmagar. Inte nog med att alla är gravida och har småbarn, vi är inne på andra och tredje barnet. Men trots att det är så härligt att vi nästan alla befinner oss på precis samma ställe i livet just nu, kan jag ändå längta efter nästa gång vi ska bli rödvinspackade ihop. Men under tiden är det alltid lika kul att träffas när vi väl lyckas synka våra mitt-i-livet-späckade kalendrar.

Natte med tvåan i magen, Rosie med trean Havanna, Jenny med mage och lånad Olivia och Sara med trean Amanda (Lina och Alma ej i bild)

Oh yeah!

Olivia och Havanna

Alma

Lina med Olivia

Det sötaste jag vet

Något av det finaste och sötaste jag vet, det är när Johan och Nadia går iväg till dagis på morgnarna. För att lösa vagnlogistiken, eftersom Johan lämnar och jag hämtar, går Nadia till fots till dagis på morgnarna. Det ligger ju så nära och hittills går det bra att gå. Så efter puss och vink och "hejå!" ger de sig av ned i hissen. Det söta, det är när jag tittar ut genom fönstret och ser de två gå iväg hand i hand. Min älskade fina man med sitt skägg och långa hår i tofs, hållandes sin lilla mörka men sig så lika dotter i handen. Nadia i sin gröna jacka med vita prickar, tittandes upp på pappa med plirande blick. Och så går de iväg med ministeg, möter många milda blickar och huvuden på sned på vägen (har Johan berättat), och jag tittar efter dem tills de försvinner ur mitt synfält, och hjärtat bultar av all denna kärlek. Sen går jag och pussar på min andra älskling och känner att jag är världens lyckligaste människa. Och har jag tur kan jag krypa ned i sängen en stund igen.


.

Oljud

Sedan jag fattade beslutet att bara gå direkt hem efter dagis, är livet lite lättare. Även om det bär mig emot att kliva inomhus när årets sista solstrålar skiner, vet jag att det ändå är ett bättre alternativ än att gå till parken med en dagistrött och småagressiv Nadia. Igår sov Olivia i två timmar på eftermiddagen, vilket är rekord, annars har vi två powernappare till barn, och då kunde jag ägna mig åt Nadia helt och hållet och vi hade riktigt mysigt. Inatt sov hon dock lite knackigt och den stora skillnaden med två barn är ju att när den ena vaknar väcker den den andra och när den sen ska somna om så är den andra vaken. Detta minimerar sömnen för de stackars föräldrarna. Jag vågar knappt tänka på hur det ska gå när de ska dela rum sen...

Jag hade tänkt försöka ta igen lite sömn nu på morgonen, men grannen FYRA trappor ned borrar så att det låter som han är inne i vår lägenhet. Så himla typiskt, tur iallafall att Olivia verkar kunna sova trots oljudet. Ska försöka lägga mig en stund ändå, han kanske tar kaffepaus nån gång.

.

Lite bilder från blåbärsskogen

Dela säng!

När jag kommer in till Nadia på morgonen med Olivia på armen vill Nadia alltid att lillasyster ska ligga i hennes säng. Och de är så söta där de ligger. Efter en stund ställer sig Nadia upp och hoppar i sängen så att hela sängen skakar (vaggtassarna sitter fortfarande på, enkom av den anledningen) och Olivia skrattar så hon kiknar. I dessa stunder är de så söta att man kan dö. Det syns tydligt på bilderna, tycker jag, hur olika de är till utseendet.