Busstankar

I ett tidigt skede när foglossningen satte in bestämde jag mig för att inte springa till bussen. I den centrala lilla del av stan där vi bor går blåbussarna i skytteltrafik i rusningstid och sällan behöver man vänta mer än ett par minuter på nästa, på sin höjd fem. Inte heller är det någon som bryr sig ett skvatt om om jag kommer tio minuter senare till jobbet. Trots det lyckas jag sällan hålla fast vid mina intentioner, utan kommer springvaggandes över torget likt en Forrest Gump med benskenor, när jag ser den långa blå busskroppen närma sig hållplatsen. Oavsett om jag hinner med den eller ser dörrarna slå ihop och tvingas vänta på nästa, ångrar jag min nästan alltid när det börjar värka i höfterna och magen drar ihop sig i protest. Och likt förbannat gör jag om det nästa gång jag ska med bussen.

Väl på bussen kommer nästa irritationsmoment. På morgnarna finns nästan alltid sittplats, men på eftermiddagarna nästan aldrig. Och jag har ingen som helst motståndskraft när bussen kränger till, så jag sitter gärna. Men jag kan räkna på mina två fingrar hur många gånger någon rest sig (just det, två gånger) när jag kommit vaggandes genom den fulla bussen. Med kunskap om svenskarna skulle jag tro att det lika mycket beror på en rädsla att göra bort sig och utpeka en fet människa som gravid (det kan ju vara lite otydligt där under den stora vinterjackan), som av ointresse eller oaktsamhet, men det irriterar mig alltid när folk inte reser sig för gamla eller andra som så uppenbarligen behöver sitta. Såsom jag. Min stackare, jag får nog börja åka taxi till jobbet, så får jag både sitta och slippa springa.

.

Musik och BVC

Imorse var det dags för BVC-besök igen och Nadias tredje vaccination. Efter lite vikt- och längdkoll som visade att hon är mer lång än tjock - vem hon brås på vet jag inte, inte är det sin mor iallafall - var det så dags för två simultana sprutor i de små tjocka låren. Jag höll andan och väntade på gallskrik, för den reaktionen har vi fått tidgare, men hon bara gnällde till lite och fortsatte att äta på sin majskrok. Jag kände mig riktigt stolt över vår tappra dotter, i synnerhet som sköterskan återigen var så fascinerad över hur tidig hon är och så "med och social".

Igår kväll hade vi en mysig kväll! Två vänner kom över för att provlyssna lite på Johan som ska spela på deras bröllop - jag säger inte mer än så så har jag inte försagt mig. Men det blev en skönt avslappnad kväll med fin musik (min man är så bra!!) och hemlagade hamburgare i trevligt sällskap. Sen gick de och jag somnade som en stock och vaknade inte förrän Jenny som åkte hem till USA idag, stängde dörren bakom sig och den lilla lättväckta illbattingen vaknade. Men Johan gick upp med henne och jag fick sova lite till. Det hindrar dock inte att jag känner mig himla trött idag, längtar tills jag slutar jobba och kan få sova lite middag om dagarna.

Feet up!

Efter en helt okej natt med en enkel läggning och ett enda litet vakentillfälle, kände jag mig ganska pigg imorse när väckarklockan Nadia ringde klockan halv sju. Ännu mer energi fick jag av morgonens barnmorskebesök! Vi gick dit hela familjen och möttes av vår gulliga tant som som vanligt tyckte att jag såg strålande ut och att Johan såg trött ut. Värdena var "enligt skolboken" och ett ultraljud (mitt femte denna graviditet, tror jag...) bekräftade mina misstankar om att lilla bebisen vänt på sig. Jätteskönt! Så nu hoppas vi att hon ligger kvar så och har för plan att komma ut i tid. "Det gör ingenting om hon kommer ut nu" sa barnmorskan och jag håller med!

Sen gick jag till jobbet och på vårt gruppmöte fick jag massa komplimanger från gruppen och chefen över vilket bra jobb jag gör. "Så skönt med nån som bara tar stafettpinnen och kör" sa chefen, och "man förstår varför du blivit chef" sa en av kollegerna. Det kändes bra att höra, i synnerhet som jag känt mig lite extra gravidförvirrad på sistone och fått rädda upp lite småmissar i sista sekund. Två och en halv veckas jobb kvar nu, och det blir nog ganska lagom. Men jag trivs väldigt bra faktiskt och känner mig glad över vilket bra företag jag jobbar på, där det alltid finns största förståelse för familj och privatliv. Sånt som är viktigt för mig just nu (och förstås alltid kommer att vara), sen tänkte jag fokusera lite mer på karriären igen! Men first things first. Semla blev det också en denna fettisdag och nu tror jag att årets kvot är uppfylld för min del!

Trött ägare till syskonvagn

Lunchtid på jobbet och jag kan knappt uppbringa nog energi för att gå ned och handla mig lite mat, trots att det kurrar i magen. Efter några ganska bra nätter under helgen, slog Nadia rekord i sovovillighet igår natt. Hon vaknade till när vår husgäst Jenny på besök från New York, klev in genom dörren strax efter tio på kvällen. Efter det höll hon låda med oväxlande gnäll, gråt, skrik, skratt, prat och grymtanden till klockan var två på natten. Då hade vi gett henne lite Alvedon eftersom vi tror att det kan vara fler tänder på gång, men tillslut var det även denna natt välling som fick henne på fall. Detta får INTE bli en vana. Så vaknade hon iallafall vid sju imorse och efter fem timmars sömn känner jag mig inte direkt pigg i skallen. Och så tycker jag fruktansvärt synd om stackars Jenny som ju inte valt att skaffa skrikbebis och är jetlaggad redan innan, och har massa viktiga möten idag och långt in på kvällen. Erbjöd henne öronproppar redan igår men hon tyckte inte att det behövdes...


Vid tvåtiden orkade jag bara inte längre, det surrade i skallen och jag kände mig nästan illamående av trötthet. Så jag kastade faktiskt in handduken och gick hem och sov. Ingenting jag skulle gjort normalt men med en månad kvar till BF försöker jag lyssna lite mer på kroppen...



I helgen slog vi iallafall till på en syskonvagn, så nu är det problemet ur världen. Det blev en liten dagsutflykt till Södertälje för där hade vi (jag...) hittat en butik som sålde en holländsk vagnsmodell som heter Xadventure. Efter mycket surfande hade vi kommit fram till att lika gärna som att köpa en begagnad Urban Jungle för 5-6000 kunde vi slå till på denna nya för 4500. Den är dessutom smalast av alla vagnar på marknaden, vilket blir bra när vi ska försöka blidka grannarna och ha den stående i porten. Så vi lånade pappas bil och tog oss en liten Södertäljetur, och passade på att äta trevlig lunch med Klara och Matte när vi ändå var på deras hemmaplan.

Den är inte skitsnygg, ska erkännas, den ser ganska plastig ut. Men den känns stadig och bra och ändå liten och smidig så den får duga under de förhoppningsvis inte så många åren vi kommer att behöva vagn till båda tjejerna. Och vi kommer ju att ha Teutonian kvar när vi bara behöver köra ett barn, kanske kan man ta den lilla i bärsele då. Det löser sig!

Idag ringde jag på en annons på Blocket för jag hade hittat en mjuklift med suflett, vilket vi behöver till lilla bebisen. Men jag blev nästan utskälld av tjejen som svarade, för hon var faaaaktiskt på väg upp på ett tåg med baaaarnen. "Du får faktiskt ringa senare". Idiot, varför lägger man upp en annons om man inte vill ha svar på den? Det får bli en ny lift istället, såna där surkärringar har jag ingen lust att sponsra!

.

Sömnbrist och skumma drömmar

Den här veckan har lilla fröken Nadia fått för sig att det här med att sova är onödigt när man är så stor som hon. På dagarna har hon bara sovit i någon halvtimme totalt, vilket resulterar i att hon också sover mycket sämre nattetid. Av någon anledning har hon alltid haft en korrelerande dag- och nattsömn; sover hon mycket och bra på natten sover hon också bättre nattetid. Men de senaste nätterna har hon stökat runt som sjutton och vaknat ungefär varje kvart under några jobbiga timmar mitt i natten. Att behöva baxa den tunga otympliga kroppen (min, inte hennes...) ur värmen i sängen och lämna den sköna nattsömnen när allt man vill är att sovasova, är ingen höjdare. Inatt var vi säkert uppe en fem sex gånger vardera, Johan och jag, och tillslut gav vi henne faktiskt en flaska välling, trots att det strider mot alla våra principer att ge mat nattetid. Vad gör man inte för att få sova... Det tog ändå ett bra tag innan hon somnade trots vällingen, och jag hade svårt att somna om mellan uppstigningarna. Och så fort jag slumrat till började hon låta igen.

Jag drömde konstigt och vaknade mitt i natten med världens kramp i ena vaden. Stackars Johan trodde väl att det var dags för förlossning och ropade instinktivt "andas, andas!" Sen somnade vi om igen iallafall och jag drömde att jag var instängd trettio meter under jordytan under en broöppning tillsammans med en massa jobbmänniskor och att syret höll på att ta slut. Men sen var jag uppe igen och sjöng "Lady in red" i en improviserat översatt version och det var så vackert att jag blev alldeles rörd själv i min dröm. Jag avslutade med en hand sträckt mot himlen i bästa schlagermanér och ett stämningsfullt vibrato. En tjej på jobbet kom fram och sade att jag var faktiskt den enda utom hon på jobbet som kunde sjunga. När Nadia väckte oss tio över sju hade jag fortfarande känslan av stor sångtalang kvar i kroppen och lite ont i vaden, men mest kände jag mig yr av trötthet och nästan lite bakis. Men upp kommer man ju alltid och efter lite gemensam frukost är det dags att gå till jobbet...

PS. Missa inte Nadiafilmen som jag lade till länk till i slutet av förra inlägget! Tror jag kan utlova ett skratt eller två...

.

Böh!

Imorse slog Nadia väckarklockan (vilket kanske iofs var lite tur eftersom det sen visade sig att jag glömt att sätta på den) genom att vakna halv sju. Vi som vant oss vid att hon sover längre numera, vaknade motvilligt, i synnerhet jag som sover lite halvdåligt på nätterna nu och måste upp och kissa och sånt, och känner mig halvdöd vid den där tiden på dygnet. Men det är inget snack, när Nadia vaknar, vaknar familjen. Så då är det bara att pallra sig upp, hämta henne i sin säng, byta genomvåt blöja och laga välling. Sen har man en liten respit medan hon ligger mellan oss med sin nappflaska men denna tömmer hon snabbt och då blir hon genast otålig och vill ned på golvet och krypa och knalla runt och riva sönder tidningar, eller ge oss alla föremål hon kan hitta på nattduksbordet. "Ta!" (alltså tack) säger hon varje gång hon räcker en en öronpropp eller hårsnodd. Hon säger faktiskt det när man räcker henne saker också, vår väluppfostrade lilla tjej. Fast sen kastade hon sin lilla tandborste i toan och då tyckte jag inte att hon var så väluppfostrad längre...

Igår kväll kom hon på en rolig lek. Hela dagen hade hon gått och sagt "böh" utan att Johan riktigt fattade vad hon menade. Men nu förstod vi, om man hoppade till och sa "hjälp!" som svar på hennes böh skrattade hon så hon kiknade och ramlade omkull. Hon tillbringade en god halvtimme med att försöka skrämma oss för att få den reaktionen och det var en skoj liten lek! En rolig film från detta ser ni på Johans blogg!

.

Trött och hungrig

Fem veckor kvar till beräknad nedkomst och jag börjar bli trött nu. Trött på den stora magen, trött på otympligheten, trött på det snäva klädurvalet... men mest av allt bara rent fysiskt trött. Jag sover tyngre och har svårare att vakna både på morgnarna och av Nadia nattetid. Imorse buffade jag tydligen på Johan ganska länge när klockan ringde, innan jag kom till sans och insåg att den var menad för mig. Å andra sidan har vi inte behövt ställa väckarklockan på väldigt många månader eftersom vår dotter alltid vaknat före den, så det är väl i och för sig lite skönt att hon numera sover lite längre...

Tröttheten håller i sig för mig nästan hela dagen, även om den är värst för- och eftermiddag. När jag äntligen kommer hem på kvällen försvinner den dock så fort jag kliver in genom dörren och möts av glada rop och skratt av min lilla fina dotter. Det finns inget som är så härligt som att komma hem till någon som blir så helhjärtat överlycklig bara av att se en! Så hålls tröttheten stången under den 1-1,5 timme som jag leker med Nadia innan hon ska sova. All den "skräckpropaganda" man får om att ha två små barn - hittills ger mitt barn så mycket mer energi än hon tar. Men när Nadia har somnat på kvällen, då tar även min pigghet slut och ungefär då någon gång brukar jag kraschlanda i soffan och sen blir det inte mycket mer aktivitet den kvällen.

Idag var jag dessutom hungrig som en varg. Åt först avocado på knäckemacka hemma, sen två ostmackor på jobbet. Sen en banan. Och så nu precis två knäckisar med skinka. Och skulle nog kunna klämma ett par mackor till, men försöker hålla mig till lunchen. Hålla mig vaken också. Gääsp.

Kalasbilder

Förberedelser...

Pappa kom förbi och pussade lite på sina barnbarn

Sötbuffé


Mimis kulörta cupcakes



Grymma chocolate chip and hazelnut cookies

Chokladcheesecakemuffins!

Tårtan! (blev aningens tjejig kan jag erkänna... Men god - med hallon och vaniljkräm!)

Candles

Nadia laddar med en muffin...

...innan det är dags att blåsa ut ljusen!

Ute och knallar lite

Miss chocolate cheek cookie

Puuuuuustar ut!




Tack alla som kom och partajade med oss och för alla fantastiskt fina presenter!

Kalas

Klockan är tre på natten och tack och lov är det inte så ofta jag är uppe vid den här tiden nuförtiden. Men det lär väl ändras när nya bebisen kommer... I natt handlar det dock om någon slags övertrötthet som slog över till sömnbrist, kombinerat med magåkommor. Jo, för medan resten av alla gravida (och ickegravida med järnbrist också, för den delen) blir förstoppade av sina järntabletter, är det precis tvärtom för mig. Det är som att vara magsjuk ett par gånger om dagen, och nu på sistone även nattetid. Lagom kul, men när jag beklagar mig för barnmorskan, både denna och den förra, för det var samma sak sist, om än inte lika allvarligt, säger de bara "var glad för det du". Och det kan man väl vara, men inte just nu. För efter dagens kalasslit tyckte jag att jag förtjänade en god natts sömn! (Dessutom håller lilla magbebisen på att stöka runt en hel del nattetid just nu också, och jag tror faktiskt att den vände på sig härom natten!)

Jag satte igång imorse vid tio och började baka (efter att ha tjuvstartat med dubbla satser chocolate chip n hazelnut cookies kvällen innan) och vid elva kom min snälla snälla syster och hjälpte till. Jag vet inte hur jag hade klarat det utan henne, för typ fem i två (kalaset började två) var vi klara med dubbel sats chokladmuffins med fyllning, söta små rosa cupcakes och en stoooor tårta. Och så allt runt omkring då. Jag hade varken ätit eller suttit på hela dagen men slängde i mig ett par mackor innan gästerna kom. Sen tänkte jag att jag skulle sitta stilla i soffan resten av dagen och låta berget komma till Muhammed. Men så blev det förstås inte. Muhammed kutade istället runt bland bergen och skar tårta och bryggde kaffe och körde fiskdamm och hela baletten. Tillsammans med sin man förstås. Muhammeds man? Ja, ni fattar...

Det var iallafall en väldigt lyckad tillställning även om jag vid några tillfällen kollade upp på alla mängder av vänner och barn och tänkte "sa vi inte att vi skulle hålla det litet?!". Men jag älskar ju att fixa fest och bjuda alla vänner (främst dem med barn denna gång) på kalajs. Nadia, vår lilla solstråle, var på ypperligt humör trots att hon knappt sovit på hela dagen och vi glömde bort att ge henne mellis. Hon festade loss på kakor istället och kröp och knallade runt på egen hand alldeles geggig av chokladen. Faktum var att hon plötsligt kom igång med gåendet igen, och har gjort stora framsteg senaste dagarna. Som att hon fattar att man ska gå och inte krypa när man är så stor som hon!

När alla gästerna gått var det nästan läggdags för Nadia men först hade vi mycket trevlig presentöppning - vilka fina gåvor!!!! - och röjde upp bland engångstallrikar och paketpapper. Sen kapsejsade vi på soffan framför varsinn portion från indiern och en film som vi inte orkade se klart. Men nu får det vara färdigfirat med Nadias ettårsdag, jag har ju en förlossning att vila upp mig inför! Och nu kanske jag ska testa att sova lite mer denna natt. Imorgon ska jag iallafall lägga upp lite bilder från dagen. Nighty night!

.

Nadia 1 år!

Lilla skrotprinsessan tackar för all uppvaktning på ettårsdagen! (och hon behövde inte gå i krona hela kvällen, jag lovar...)

Några bilder från kvällen:

Hård konkurrens mellan farmor och morfar

Presentöppning...

Middag med gammelfarmor och morfar - Nadia åt glatt moussaka och fetaostcrème

.

Ett år av kärlek

I snygga besöksrummet på Hotell BB. Morgonen den 11 februari 2008

Amningsträning eftermiddagen den 11:e

Idag för exakt ett år sen vaknade jag upp i ett hotellrum efter ett par timmars sömn efter en av mitt livs jobbigaste och bästa nätter. Bredvid mig låg ett litet, litet knyte och snusade. På andra sidan henne låg en utmattad nybliven far och sov tugnt. Själv var jag för uppe i varv för att alls kunna sova mer, och lämnade min lilla nya familj för att tassa ned i matsalen och få mig lite frukost. Där satt jag så, ensam och utan mage och bara begrunnade det faktumet att jag nu var mamma. Mest av allt kände jag lättnad över att förlossningspärsen var över och försökte få i mig en fralla efter ett dygn av kräkningar och illamående. Lingondricka var dock nästan det enda jag fick ned de första dagarna. Sen tog jag hissen upp till mina älsklingar igen, och kröp ned i sängen hos de två sovande. Så började vårt liv tillsammans med Nadia, och idag fyller hon alltså ett år.

Tänk att ett år kan gå så snabbt och samtidigt innehålla så mycket. Som hon utvecklats, vuxit och blivit en riktig liten människa, från det där lilla hjälplösa 3-kilosknytet på BB. Och tänk att jag snart ska genomgå den där pärsen igen, men visst är belöningen värt det tiofalt.

Nadia fick ingen tårta imorse, men vi sjöng för henne på alla upptänkliga språk och versioner. Hon tittade skeptiskt på mig när jag sjöng "Joyeux anniversaire" för henne på skötbordet, trots att jag sa att det var för hennes Mamies räkning. Nu ska jag gå till jobbet och ikväll kommer släkten över och firar lite och på lördag ska vi ha barnkalas. Klart tjejen ska firas ordentligt!

0-1

Måndag och trots att jag känner mig lite seg i bollen känner jag mig lite piggare av att solen skiner. Vaggade bort till Caffé Nero på lunchen och åt pasta med Malin och det var trevligt och skönt att se lite dagsljus.


Av söndagens aktiviteter skalade vi bort ungefär 50% och tvättning och Kulturhuset visade sig räcka mer än väl. För efter att ha tvättat hela morgonen tog vi en promenad ned på stan och mötte upp Micke, Maria och John på Kulturhuset. Målet var utställningen, eller snarare installationen 0-1, ett stort vitt och lugnt rum för spädbarn och deras föräldrar. Så där hängde vi bland vita kuddar och korvar, ljusa skynken, vita runda skinnsoffor med spegel i botten och lyssnade på lugn musik och softade med våra bebisar. En väldigt mysig och harmonisk upplevelse för både oss och barnen. Jag ska lägga in lite egna bilder sen, det blev en hel del fina sådana!

Sen skulle vi egentligen gått och storhandlat, men Nadia var toktrött och Johan hostig, så vi hoppade på bussen hem istället. Kände oss extremt osugna på att laga middag, så istället tog vi vägen förbi Helenes Krog och beställde in varsin rejäl biff. Jag trodde vi skulle vara ensamma där eftersom klockan bara var lite över fem och inga normala människor äter middag vid den tiden, men det var vi faktiskt inte. Vi hade en riktigt mysig middag och Nadia sov gott i vagnen och vaknade inte förrän vi nästan ätit klart. Då fick hon sig en liten burkmat och sen gick vi hem och lekte lite innan vi lade henne på riktigt och sen lade jag mig på soffan och åt upp en chokladkaka. Jag tror jag ätit mer choklad senaste året än jag ackumulerat gjort under mitt tidigare liv... Sen somnade jag gott och vaknade mitt i Nip/Tuck som ju är en riktig söndagshöjdare! Och idag är det som sagt måndag och jag börjar så smått planera för Nadias födelsedagsmiddag på onsdag och kalaset på lördag...

.

Söndag

Nästan en vecka efter sjukdomsstarten är inte mina familjemedlemmar fullt återställda, men nästan. Johan hade fortfarande lite feber igår men Nadia var feberfri men inte helt sig själv ändå. Lite tröttare, lite gnälligare än vanligt. Och gå-karriären som inleddes så storstilat härom veckan, verkar hon ha lagt på is medan kroppen återhämtar sig. Nu är hon tillbaka i krypstadiet igen och går bara något enstaka steg. Sjutton också, jag som hoppats hon skulle hinna gå innan ettårsdagen (som är på onsdag!). Men nu vet vi iallafall att hon kan, så hon kommer säkert igång snart igen.

Det var så skönt att gå från jobbet i fredags och ha hela helgen med familjen framför sig. Jag hade haft en superintensiv och väldigt effektiv fredag, och tillslut bara snurrade det i skallen och jag såg fram emot att få komma hem och vila hjärnan lite under helgen.

Och igår kände vi oss alla iallafall tillräckligt friska (ja, alltså jag har ju varit frisk hela tiden tack och lov!) för att våga oss ut, både Johan och Nadia verkade lite rastlösa av veckans innesittande. Så vi begav oss iväg på olika aktiviteter, Johan påbylsad upp över öronen på fotbollsmatch (säsongspremiär med träningsmatch för hans älskade AIK) och jag och Nadia på sånt vi gillar bäst - tjejmys med tårta! Lina fyllde år häromdagen och den planerade tjejmiddagen blev till en eftermiddagsfika hemma i deras rekordmysiga lägenhet på Söder. Bara de närmsta tjejerna; Lina, Rosie, Stella och jag, plus Alma och Nadia förstås. Så vi åt jätterosa och jättesöt tårta, drack kaffe och te, bytte barnkläder och bara hade det så ofantligt mysigt. Som alltid. När jag tillsist kände mig manad att ta mig därifrån vid femtiden, då Nadia som fortfarande inte sovit middag, började bli gnällig, kände jag mig fylld av energi och glädje för att jag har dessa makalösa vänner i mitt liv. Och tog bussen hem till fina Johan som satt vid datorn i hallen och spelade in musik. Det blev en lugn och mysig lördagskväll med snabbt ihoprörd pasta och sen första Starwarsfilmen på dvd. Det enda som avbröt var Nadia som sovit oroligt de senaste nätterna och nu var hon ledsen och arg i sömnen och vi kände oss oroliga över att hon hade ont någonstans. Om hon bara kunde prata ibland och berätta! Tillslut somnade hon ordentligt iallafall, efter lite Trollmor och smkeningar på magen. Imorse var hon pigg igen när hon vaknade vid åtta, men blev snabbt trött och nu sover hon igen. Hon är inte helt hundra ännu, det märks tydligt.

Idag ska vi tvätta, leka med Mimi och Dylan som kommer hit, gå på en bebisgrej på Kulturhuset och så hinna handla till veckan. Fullt schema och snart ska jag väcka mina två små latmaskar (eller iallafall den stora, den lilla brukar klara av den saken själv)!

Sjuklingar och självförtroendeboost

Efter två dagar med två yyyynkliga familjemedlemmar, var jag tillbaka på jobbet idag. Jag var helt enkelt tvungen att stanna hemma med mina sjuklingar denna vecka, för Johan låg och skakade i 40 graders feber och var inte riktigt i stånd att ta hand om Nadia. Nadia själv var lite tuffare än sin pappa, men också hon lite gnällig, hängig och febrig. Själv verkar jag hittills (peppar peppar) ha klarat mig ifrån influensan. Det där extra immunförsvaret som graviditeten ska ge, verkar funka perfekt. Men det var faktiskt skönt att gå hemifrån imorse och lämna den något återhämtade, men fortfarande lite krassliga familjen och gå till jobbet.

Men först var jag hos barnmorskan och det var en riktig självförtroendeboost! Den gulliga finlandssvenska tanten kramade mig och sa gång på gång hur strååååålande jag såg ut. Jag fick till och med komplimanger för magen (vars like hon ju måste se mängder av dagligen) för att den var så mjuk och fri från bristningar. Så jag kände mig riktigt glad när jag gick därifrån! En sak att hålla koll på dock, är att den lilla tjejen ligger i säte (alltså med fötterna ned - vilket känns vill jag lova, på alla sparkar långt ned i bäckenet). De brukar vända sig runt vecka 32 senast, vilket jag är i nu, så vi får se om det rättar till sig av sig själv. Alternativet, efter vändningsförsök i vecka 37 som jag hittills aldrig hört talas om att det lyckats, är planerat kejsarsnitt. Men det är ingenting jag tänker fundera så mycket mer på nu, eftersom det är så helt utanför min kontroll.

Ikväll har vi ätit soppa och pannkakor, två av de senare för Johan och ungefär tre gånger så många för mig. Jag äääälskar pankisar! Nu hägrar tv-soffan...

Sjuklingar och spaweekend

Idag skriver jag ett inlägg från en sjukstuga. Jag var nämligen tvungen att gå tidigare från jobbet igår och stanna hemma idag. Själv mår jag bra, men Johan var febrig och hade ont i hela kroppen. Han har svettats ned hela sängen inatt och även Nadia har sovit dåligt. En koll på tempen imorse visade varför, nästan 39 graders feber. Så jag håller mig hemma idag och tar hand om sjuklingarna.

Boven i dramat är nog en förkylning som Nadia hade för några veckor sen och smittade sin farmor med. Sen var farmodern barnvakt i helgen när Johan och jag var på spaweekend och måste ha smittat tillbaka. Vi hade iallafall en mysig helg på Smådalarö Gård med bastubad i vedeldad bastu nere vid vattnet (eftersom den utomhusjacuzzi vi bokat kollapsade ungefär samtidigt som vi klädde av oss), middag och mys. Ännu mysigare hade det väl varit om det inte varit fullt så lyhört på rummet och vi sluppit ta del av våra grannars aktiviteter morgon och kväll, men det var ändå en riktigt skön helg och lyxigt att bara vara vi två med lite kvalitetstid.

Nu ska jag passa på att vila lite medan sjuklingarna sover.

.

Två vänner, två magar

En bild från förra veckans tjejmiddag hos Lina. Gissa vem av mig och Rosie som är längst gången...

.

Facit: Jag ligger exakt en månad före. Kan man inte tro va?! Jag tycker de ser exakt lika stora ut. Så min mage kanske inte är så orimligt stor som den känns ändå. Eller så är det för Rosie hon redan klämt ut två, mot min enda. Det kanske är som de säger att den blir större för varje barn. Fin är hon iallafall!

.